Zucchinitäckt quornfilé

Kommer ni ihåg den där zucchinin som jag använt så flitigt i mina inlägg? Den som fått ge sitt liv åt både zucchinipasta och ingefärswokade grönsaker? Ja, idag var den på upphällningen. Jag gav mig sjutton på att jag skulle använda HELA nu när jag lovat mig själv att jag ska försöka använda upp det jag köper hem (låtsas inte om att jag slängde ut möglig ajvar relish och snustorr ost tidigare idag) och letade upp ett intressant recept med just zucchini att njuta av ikväll.

Den egentliga huvudingrediensen i detta recept var då lax, men jag, som hårdhudad vegetarian, kände att det inte riktigt fungerade för mig. Men varför rata receptet bara för att lite av innehållet inte tilltalar? Gör om, gör rätt!

Så jag valde att byta ut laxen mot quornfilé som jag personligen tycker väldigt mycket om. Resultatet blev det här:

zucchinitäckt quornfilé

Tanken var att lite traditionellt servera filén med kokt potatis, något som jag ofta ratar bara för att jag växte upp på det (min pappa äter nästan ingenting annat). Tyvärr (?) var den potatisen jag hade inte riktigt kry (dagens absoluta underdrift) så jag valde att byta riktning och fixa till lite fullkornscouscous istället.

Originalreceptets författare tycker att man ska röra ihop en ingefärsyoghurt också, men jag som är lite nitisk med min tallriksmodell, fann den helt onödig. Zucchinitäcket är en sås i sig, man behöver inte två olika. Men om du saknar något kallt att bryta av med, är den absolut ett alternativ!

Servera gärna med en kokt grönsak – till exempel haricots verts – och om du vill kan du hacka lite tomat över, för en roligare färgbrytning 😉

Färsk tortellini med ädelostsås

Om jag inte nämnt det förut så kan jag ju ta ett par rader här och berätta för er just vilken stor filmnörd jag är. Visst, jag ser inte på alls lika många filmer som jag skulle vilja, det har jag varken tid eller pengar till, men när jag väl får en möjlighet finns det inget bättre än att dyka med huvudet först ner i en ny och fräsch filmvärld där verkligen ALLT kan hända.

Och varför nämner jag detta just nu? och i en matblogg av alla ställen.Egentligen har jag ingen förklaring, annat än att jag upptäckt att jag kan skriva vad jag vill i en blogg jag själv har hand om 😉

Däremot sitter jag nu, nöjd och glad och aningen matkomig, och tittar på sammandraget av Oscarsgalan som visades igårkväll. Vilken höjdpunkt det är på filmåret! Vad fantastiskt det är att se alla dessa otroliga filmer, hyllade för det de rätteligen SKA hyllas för, få den äran tilldelad som de verkligen förtjänar.

I år hoppas jag på att inception får sin beskärda del av priser – en film som fick mig att gapa av beundran –  och att the king’s speech får alla som inte inception får. Så tänker jag titta på så många klipp som det bara är möjligt från the black swan som jag har höga förhoppningar på!

Vad tyckte jag då passade att äta till denna stora händelse?

färsk tortellini med ädelostsås

Som ni ser valde jag att lyxa till det lite med färsk pasta. Tyvärr var jag inte ambitiös nog att göra den själv, jag har provat några gånger men utan pastamaskin är det lite klurigt att få degen tillräckligt tunn, utan willys fick stå för grovjobbet. Tyvärr (igen!) hittade jag inte deras färska fullkornstortellini, har de slutat att sälja den?

Till tortellinin lagade jag en ädelostsås, något som jag tycker är helt sjukt roligt att göra! Den här är nämligen baserad på en bèchamelsås, och det är verkligen den sås som jag tycker är allra roligast att röra ihop. Det är något med hur bara tre simpla ingredienser – smör, mjöl och mjölk – kan förvandlas så totalt och bli en tjock, ljuvlig sås inför ögonen på oss vanliga dödliga!

Jag vet, jag är lättimponerad…

Receptet på denna sås skulle kunna vara något sådant här:

25g smör
4 msk mjöl
4-5 dl mjölk
salt och peppar
hackad basilika
100g ädelost (eller mer om du gillar det^^)

Smält smör i en kastrull, pudra över mjölet och rör ihop. Stäng gärna av plattan ett tag så kastrullen får vila lite, men glöm inte att röra om så inget fastnar i botten! Rör i mjölken långsamt, gärna deciliter för deciliter. Koka upp igen, salta, peppra och rör i den hackade basilikan. Smula i osten, rör tills den smält. Servera med pasta.

Ett tips för att se om bèchamelsåsen fått rätt konsistens är att

1. Röra tills den tjocknat.

2. doppa i en sked, lyft ur den och dra med fingret över baksidan. Om sträcket stannar kvar är såsen färdig, om den genast täcks av sås igen måste den koka ihop lite till.

Om du inte gillar ädelost finns det alla möjliga olika varianter på pastasås baserat på just bèchamel.Varför inte blanda i det rivna skalet och saften från en citron?  Bara fantasin sätter gränserna!

Cheesecake med vit choklad

När jag fick reda på att mormor och hennes man skulle komma till helgen kände jag att det var ett perfekt tillfälle att få baka lite. Det är lite det som är problemet när man tycker om att baka; vad gör man med sina alster när de är färdiga och redo att ätas? Visst, jag tycker lika mycket om choklad och frosting som någon annan, men att äta en hel sats kakor känns aningen onödigt. Och i frysen får ju ingenting plats (där svämmar det istället över av matlådor som antagligen aldrig kommer ätas upp) Tur att man har villiga människor runt om som kan offra sig och äta lite muffins, kakor och brownies då och då! Lillebror är ett säkert kort tillexempel, och så familjen, när de kommer på besök. Som nu.

Så vad bakar man för att en mormor ska bli nöjd? Inte någonting för vanligt, då kommer hon bara sitta och jämföra med sina egna recept, och ingen bakar väl så bra som en mormor? Därför går äppelpaj och mördegskakor bort. Ingenting FÖR nytt, då kommer hon bara tycka att det är konstigt och obekant. Som trenden att göra små cakepops – om jag nu var duktig nog att få ihop ett par sådana. Det skulle hon nog inte riktigt uppskatta, min mormor, i alla fall inte förrän hon smakade dem för sjuttiofjärde gången(Jag försökte lära dem att chaite är det bästa som finns för ett tag sedan – de luktade på teet och fastslog att inget slår earl grey).

Så varför inte en cheesecake? Grahamsbotten, philadelphiainnehåll – jordgubbar till? Det kan väl inte vara FÖR exotiskt? Men jag är HELT säker på att min mormor aldrig någonsin skulle få för sig att baka en sådan själv.

Sagt och gjort, det blev cheesecake till fikat – receptet jag föll för hittar du här. Själv är jag väldigt svag för varianter som är aningen ”varmare”, de man faktiskt gräddar. Fryst cheesecake är gott det också, men tilltalar mig inte rikigt lika mycket av någon anledning. Och jag hade behövt rensa något otroligt i frysfacket för att få plats med en sådan där.

Det är heller inte särskilt krävande att baka en, och man kan smaksätta den med det man själv tycker om. Jag gör nästan alltid mina bottnar med en aning kanel, men det är ju en smaksak – det går lika bra utan, eller med kakao i, eller att varva pepparkakor med digestivekexen.

Mitt bak såg ut någonting sådant här:

Vad mormor tyckte?

Hon bad om receptet.

Restaurang Koh Thai i Växjö

Till lunch frågade jag min familj vad de var sugna på. Och efter att ha fått ungefär noll förslag som jag tyckte lät bra (ja, inte väljer man mcdonalds när det finns så mycket annat att prova på!) så styrde jag in dem på tanken ”thailändskt”. Och de nappade, efter ett tag, eftersom ”de har ju så bra bufféer på asiatiska restauranger”.

Nu avbryter jag här för en liten fundering – oroa dig inte, den är inte lång 😉

Asiatisk mat blir ofta ihopbuntad till en enda enhet. ”Sugen på kinamat? Vi går till den Thailändska där nere på hörnet!”. Eller som min pappa alltid säger – ”jag gillar inte asiatiskt, det är bara ris.”

och visst, i många fall är det förståeligt. Kinesisk och thailändsk mat är snarlik, även i många aspekter japansk. Men likadan är den INTE! Och Asien är ju större än så? Indisk mat är ju LJUSÅR ifrån! Och säg den Pakistanier som skulle sitta och rulla sushi till middag…

Så… ”bra bufféer”.

Ja, det har de väl. Ibland. Om det är en restaurang MED buffé. Som den som vi letade upp inte var. Däremot hade de en trevlig, billigare lördagsmeny och tofu (!) som valmöjlighet. Jag var såld.

Så det blev den thailändska restaurangen Koh Thai till lunch. Efter lite gruff från morföräldrarnas håll om att man bara fick välja EN rätt, och de hette ju alla någonting som ”inte gick att förstå” så fick vi maten (den serverades direkt, uppslevad på tallrikar). I mitt fall:

Koh Thai

Äggnudlar med wokade Tofu vitlök broccoli blomkål morötter bambuskott och currysås.

Ja… Vad ska jag säga… Först av allt: Jag brukar inte välja currysås. Däremot var jordnötssåsen starkare, och jag är en extrem styrkemes, så det blev ett val mellan curry eller sötsur, vilket inte tilltalade mig alls. Dock var Currysåsen inte så mild som de påstod heller, så jag hade hellre sett den bredvid, så jag hade kunnat undvika den fullt ut. Sedan var tofun inte den godaste, tvärtom lämnade jag de flesta bitar. Och det är inte att jag inte gillar tofu, jag ett stort fan, men den här… Nej, den var inte riktigt min melodi.

spännande (?) tofu

Dock var portionen stor och det ingick dricka för blygsamma 75 kronor. Äggnudlarna var okej, de wokade grönsakerna riktigt goda (ja, de som inte tog död på mig med att vara nersmetade med ovan nämnda currysås).

Vill jag gå dit igen? Nja, inte direkt. Men Växjö har många thailändska restauranger, och ännu fler asiatiska, så jag kommer nog hitta en som passar mig bättre under de här åren på Linnéuniversitet. Kanske till och med en MED en buffé så att släkten blir nöjd? 😉

Café Tufvan på campus i Växjö

Jag ska inte plåga er med inlägg efter inlägg om hur mycket jag tycker om Café Tufvan. Jag har redan skrivit om dem här och kommer, när jag hittar något nytt, oprövat på menyn HELT säkert nämna dem igen. Men eftersom jag äter lunch där ungefär en gång i veckan och nu också ska börja jobba där lite då och då när jag är behövd är det inte nödvändigt, eller ens intressant att skriva om dem varje gång jag besöker dem. Därför har jag här sammanställt lite bilder av deras vegetariska utbud, inkluderat dagens matval, och skrivit lite kort om var och en. Se det som ett samlat inlägg om både framtidens och dåtidens alla matupplevelser 😀

Caféet har inte, som många andra ställen har, olika maträtter för olika dagar. De erbjuder inte ”dagens rätt” eller byter ut delar av sortimentet veckovis. istället har de ett fåtal olika rätter som sällan förändras, vilket gör dem vällagade och välprövade, om än lite uttjatade när man går dit ofta. Som vegetarian har man ett ännu lite mer begränsat utbud (vilket jag INTE klagar över eftersom det är en helt självvald begränsning). Val som lasagne, kycklingspett, köttfärscrèpes och räkbaguette är inte ens att tänka på, men lyckligtvis serveras det här till oss herbivorer:

Crèpes med champinjonfyllning, kall sås och sallad. Man får dem alltid OTROLIGT varma, så det är helt klart värt att sitta i tio minuter och vänta innan man hugger in, men de är inte fy skam. Brödet man får till följer med alla rätter men känns ganska onödigt (eller så är det bara jag som inte gillar att äta två olika sorters ”kolhydrater” – i det här fallet crèpespannkakan OCH bröd – vid samma måltid).

champinjoncrepes

Vegetarisk paj med mozzarella och soltorkad tomat. Smakar mest tomat vilket gör den lite enformig men den är helt klart god om man inte äter den för ofta. Sallad, kall sås, bröd och te ingår.

vegetarisk paj

Det finns två olika vegetariska baguetter att välja mellan – båda lika goda; antingen som här på bilden – fullkornsbaguette med falafel och tzatsiki eller så väljer man soltorkad tomat och brieost. De kostar 30 kronor styck vilket känns som ett överkomligt pris på en lunch. Dock ingår inte te till det här valet vilket för mig är ett stort minus (visserligen kan man köpa till det för 14 kronor om man inte klarar av abstinensen).

falafelbaguette

Nu har de också ciabattas, som jag skrev om i det redan länkade inlägget ovanför och så har de pannkakor jag inte gett en chans och lite olika fikamöjligheter.

Och så såklart deras sallader! Det är väl egentligen för deras skull jag återkommer så ofta, de andra rätterna känns aningen tråkiga i jämförelse.

Det finns fyra valmöjligheter för vegetarianen

– couscoussallad med falafel
– pastasallad med falafel
– couscoussallad med soltorkad tomat, fetaost och oliver (YAY! Den allra mest fantastiska ^^)
– pastasallad med soltorkad tomat, fetaost och oliver

Till dem valfri dressing och te.

Jag styr oftast blickarna mot vinägretten de har, den är fantastiskt god. Tsatzikin passar till falafeln men är inte något att jubla över. De andra kan jag inte ge något uttalande om.

couscoussallad med falafel

 

pastasallad med soltorkad tomat, fetaost och oliver

Och min egen vinnare:

couscoussallad med soltorkad tomat, oliver och fetaost

Teerna de har att välja på skulle jag också kunna skriva ett helt kapitel om. Rabarber och grädde, blåbärslunden, ingefära och citron… För att bara nämna några!

Efter all denna – inte så smygiga – reklam hoppas jag att ni ger dem ett försök om ni är i krokarna. De som jobbar där är oftast ideella arbetare och gör det här frivilligt för att ge alla studenter ett prisvärt alternativ till de dyrare lunchrestaurangerna. Plus för det!

Restaurang Rasken på Campus i Växjö

Kommer ni ihåg den där hemtentan jag nämnde häromdagen? Den där jag borde börjat skriva på men tragiskt nog aldrig kommer igång med? Ja, idag satt vi på biblioteket, jag och två vänner som kämpar med samma sak, HELA förmiddagen och försökte få ner något på papper som i alla fall LIKNAR en universitetsuppsats.

Min har nu ett försättsblad och numrering i hörnet. Alla sidor. Som än så länge bara är en.

Efter allt slit det tog för att fixa det, läsa massa underbara bloggar, sitta och trycka på uppdatera på facebook fast ingen verkade vara online och vänta på mejl som aldrig kom tog vi en välförtjänt (?) lunchpaus.

Här på campus i Växjö – det vill säga Linnéuniversitetet – finns det tre ställen att äta på som kan klassas som caféer eller restauranger (då räknar jag varken pizzerian, kebabvagnar eller de olika småcaféerna som ligger lite överallt inne i lektionsbyggnaderna). Det är då dels Café Tufvan som jag skrev om alldeles i början av den här bloggen. De har ett begränsat utbud av matmöjligheter men håller låga priser. Sedan finns det två lite dyrare restauranger med tre olika menyval varje dag – Restaurang Kristina och Restaurang Rasken. Idag valde vi den senare.

Restaurang Rasken är det dyraste stället att äta på här så jag har själv bara varit där två eller tre gånger. Maten är god, det är inte det, men inte så bra att det känns rätt att lägga nästan 80 kronor på en dagens rätt, inte ens när det ingår dricka (mjölk, juice eller vatten), salladsbar och te med kaka efter maten. Är man student så är man, och då är det skönare om lunchen kostar maximalt runt 50-lappen.

Men idag kostade vi alltså på oss att gå dit. Det är ändå CSNdag, vilket gör oss ANINGEN rikare, och så är det ju faktiskt fredag, början på helgen och två ”lediga” dagar framöver.

Det här var det vegetariska alternativet:

dagens vegetariska lunch

”Ostgratinerade enchiladas med majs och svamp serveras med grönsallad och gräddfil”

Först och främst – om det FINNS salladsbar med MÅNGA olika alternativ, däribland grönsallad, fyll inte ut tallriken med mat jag betalar för med just grönsallad. Det känns bara snålt.

Dessutom – det var väldigt lite svamp i min enchilada. Jag kan MÖJLIGTVIS ha hittat en däri, men i huvudsak fanns där bara majs. Mycket majs. Och majs är gott, det är det verkligen, men också hyfsat billigt. Vilket gör att det kändes som en väldigt dyr tallrik mat i jämförelse med vad jag faktiskt fick på den. För handen på hjärtat; hur mycket kostar det att köpa en tortilla, fylla den med majs, gratinera med ost, hälla på lite gräddfil och en blandad sallad?

*mummel*

Men jag betalade väl egentligen inte bara för själva maten, utan för besöket i sig. För det otroligt goda brödet man kan hämta sig, för pizzasalladen i salladsbaren. För sällskapet. För smakbiten av köttätarnas ”potatisbakelse”. För teet (men jag valde bort den skumma lilla havrekakan).

Ibland är det allt som behövs för att göra en matupplevelse positiv ❤

Smaktest – Yogi Tea: Choco Aztec Spice

För ett par år sedan var jag en av de hedningar som inte förstod vitsen med något så trivialt som te.

”Lite blad i en påse. Och varmt vatten. Låter ju gott. Inte.”

Inte heller var jag vuxen nog att uppskatta smaken – eller ens tanken – på mina föräldrars livselixir – kaffe.

”lite malda bönor i ett  filter. varmt vatten. Låter ju frestande. Inte.”

Nej, om jag NÅGON gång skulle dricka något varmt var det ju såklart choklad som gällde. Jag menar; endorfinbringade, söt kakao möter kalkstärkande, ganska-söt-men-inte-lika-söt mjölk. Hur skulle man inte kunna gilla det?

Om vi inte hade varm choklad i hemmet (för när jag växte upp var det inget utom O´boy som räknades. Det tog lång tid innan jag förstod att det inte var grunden i ALL choklad utan det faktiskt finns något som heter kakao också) så kunde jag till och med sträcka mig till att dricka varmt vatten. Jo, det var okej. Inte så bittert. Inte så mesigt. Bara vatten.

Jag kan idag stolt proklamera att jag kommit över den tröskeln. Idag inte bara dricker jag te, jag LÄNGTAR till mina teögonblick, jag älskar att  leta upp spännande tesorter och hitta guldkorn som man aldrig någonsin skulle ha tittat åt om man bara gick efter namnet, men som visar sig vara Guds gåva till människan (eller Buddhas. Eller Vishnus. Vad vet jag?).

Men… Chokladte?

Yogi tea – Choco Aztec Spice

jag har haft denna lilla låda liggande hos mig ett tag nu. Tänker att jag ska smaka, men sträcker mig till slut efter mitt älskade chaite istället, bara aningen besviken på min sviktande självdisciplin. Varför? På grund av mina alldeles för höga förväntningar. Av någon anledning visste jag redan innan att de aldrig skulle kunna mötas.

För tänk på det. Chokladte. Hur bra låter inte det? Fulländat! Som en cirkel – te möter choklad möter te möter choklad. Två av mina favoriter kombinerade i en. Kan det bli bättre?

te

Idag gav jag efter. jag kokade upp vattnet och lät allt dra i sju minuter (japp, jag följde till och med instruktionerna den här gången!), sedan tog jag en tentativ sipp och…

Jo, det var väl okej.

Inte illa, men det finns mycket som slår det. Med lite honung i kan jag till och med tänka mig att dricka upp en kopp eller två redan nu. Men did it rock my world?

Hardly.

te OCH choklad – inte te MED choklad!

Nej, om du, som jag, har en passion för choklad, drick ett annat te och sträck dig efter en chokladbit – eller ännu hellre – en nybakt brownie – att äta till. Eller välj en vanlig, hederlig kopp varm choklad, med eller utan oboy.

Och förresten; Kaffe är fortfarande inte min kopp te 😉

Pastagratäng med broccoli

Gårdagen bjöd på spagetti med quornfärssås, och redan då hade jag i bakhuvudet att göra en pastagratäng senare i veckan. Därför kokade jag en stor gryta spagetti, på det sättet blev det över en ansenlig mängd och jag behövde inte koka någon pasta idag. Det är inte ofta jag tänker så långsiktigt, men gör man det har man igen det senare!
.
Eftersom jag hade massor av andra saker att göra bestämde jag mig för att vara riktigt grundlig med receptet idag 😉
.
Därför har jag tagit bilder, steg för steg, på hur man gör en av dessa pastagratänger. De är supersmidiga om man har fått kokt pasta över sedan innan, bara att bestämma sig för vad som ska följa med ner i gratängen och skjuta in allt i ugnen! Går snabbt, använder upp rester som annars kanske skulle ha slängts och smakar oftast inte så tokigt!
.
jag gick inte efter något recept idag, men det finns många liknande, som dethär på pastagratäng med broccoli och det här på en annan spännande vegetarisk variant.
pastagratäng med broccoli

.

Pastagratäng med broccoli – ca 4 personer
.
Den färdigkokta pastan du har kvar – runt 300-400g
250g färsk broccoli
1/2 purjolök (se, nu fick jag användning av den igen!)
3 dl mjölk
1 dl grädde (grädde kan bytas ut mot matlagningsgrädde om du har, tag då 2 dl mjölk och 2 dl matlagningsgrädde)
150g fetaost
ev. riven ost
salt och peppar
.
Sätt ugnen på 250 grader
.
Om du som jag använder redan kokt pasta, behöver den bara tas fram och eventuellt, om det är spagetti, klippas i mindre bitar (blir lättare att äta den sedan).
.
.
Koka broccolin, men inte för mjuk – den kommer bli färdig i ugnen.
.
.
Hacka purjolök och fräs i lite smör några minuter. Häll över mjölk och grädde/ matlagningssgrädde. Låt koka upp.
.
purjolök
.
Sänk värmen och smula i fetaosten. Den kommer inte smälta helt, det är okej. Salta och peppra.
.
.
Lägg pasta och broccoli i en smord form, dela gärna större buketter. Om du vill, spara ett par till servering.
.
.
Häll över ost/mjölksåsen och strö over lite ost om du vill.
.
.
Ställ in i ugnen i ungefär 20 minuter eller tills den ser färdig ut.
.
.
Voila!
.

Muffins med vit choklad

I måndags fick vi i fransk skönlitteraturklassen en uppgift. Inte bara en uppgift; en – HU – hemtenta! Två veckor fick vi på oss, och så började nedräkningen. Då, i måndags, sa jag att nej, inte idag. Jag tar tag i den imorgon. Igår, tisdag, vaknade jag, kände i hela kroppen att nej, det var inte dags den dagen heller. Men idag! Onsdag! Då skulle det bli av, DÅ skulle jag sätta mig med frågorna och faktiskt svara på en eller två! Så jag kom hem, tittade lite på böckerna som det ska skrivas om och sedan kom jag på;

”inte kan man plugga utan muffins!”

Har ni aldrig hört det förut? Inte jag heller, men det kändes helrätt. Muffins var jag TVUNGEN att ha, annars kunde jag lika gärna strunta i att plugga helt.

Därför, dagen till ära, blev det muffins.

Av alla underbara, fluffiga, goda små muffins det finns i världen tog jag sikte på att hitta en som innehöll vit choklad. Det tog inte lång tid förrän det härreceptet dök upp.

muffins med vit choklad

Med bakning är jag inte riktigt lika experimenterande som när jag lagar mat så jag följde receptet ganska så väl. Dock valde jag att, precis tvärtemot vad det stod, blanda i chokladhacket i mjölblandningen. Någon gång för länge sedan fick jag lära mig att det är ett bra sätt att motverka att chokladbitarna sjunker och hamnar i botten på formarna.

mums!

Och nu, efter muffinsbaket, pluggar jag då?

”Nej, nu är det ju halv åtta hos mig! Vi tar det imorgon.”

Spagetti med quornfärssås

Först måste jag ju få in bloglovin här. Jag har aldrig någonsin använt mig av sidan innan, men det känns som att det nog är dags att bli medlem. Inte bara för min skull, men för att ha koll på alla underbara bloggar jag hittat att följa nu!

Så följ gärna mina matäventyr där =)

Men det är inte huvudsyftet med det här inlägget. Nej, för nu när det gått en stund efter muffinsbaket så måste jag ju också äta middag eller hur?

Dagens menyförslag och jag var inte överens. Därför pusslade jag om lite, bytte lite dagar hit och dit och vips, så var det spagetti med quornfärssås som stod på menyn! Magi 😉

Det roliga med sådan här sås är att man kan göra den på många olika sätt och man behöver inte vara rädd för att det kommer bli oätligt, den är väldigt tacksam. Självklart går det lika bra att använda sojafärs, eller varför inte röda linser, det är jag väldigt förtjust i.

Jag skriver ut receptet för 4 personer eftersom det här är PERFEKT lunchlådemat. Dessutom blir det lite irriterande att använda halva burkar med  ingredienser.

spagetti med quornfärssås

Ingredienser till quornfärssås (4 pers):

300g quornfärs (en påse av den mindre varianten)
1 gul lök (hackad)
1-2 vitlöksklyftor (hackade)
ca 400g krossade tomater – en burk (jag hade bara hela tomater hemma, men det är smidigare med krossade)
1 liten burk hela eller skivade champinjoner (eller färska om man vill det)
1 morot (riven eller skuren i små bitar)
ca 4 msk balsamico (mums!)
ett par rejäla skvättar ketchup (min ”hemliga” ingrediens i färssåser ^^)
vatten till önskad konsistens
salt och peppar

Stek löken och vitlöken en stund i smör eller olja. Lägg i morot, quornfärs och champinjonerna och låt steka i  5-10 minuter. Tillsätt resten av ingredienserna och koka upp. Skruva ner värmen och låt småputtra i 5 minuter. Salta och peppra efter tycke och smak.

Klart!

Servera gärna med fullkornsspagetti. Om du river moroten till såsen, riv gärna lite till och servera bredvid.

med morot