USA – Veckorna i sallad

Jag är en av de (uppenbarligen ganska få av någon anledning) vegetarianer som verkligen uppskattar sallader! Jag gör dem sällan själv av någon anledning, men går jag ut och får en riktigt fin, matig sallad är min dag värd ett antal guldstjärnor i kanten. Och tro det eller ej, men sallader är ganska lätta att hitta på menyerna här i USA, många är fantasifulla, spännande och antingen helt vegetariska  eller (vilket är fallet för det mesta) innehåller kyckling som lätt kan väljas bort vid köpet. Dressingar har de också ett överflöd av (men det finns väl ingenting som inte finns i överflöd här borta?), från standardvarianterna ranch, italian och blue cheese till spännande varianter som poppyseed, raspberry vinegrette och sundried tomato. Många packar en hel del kalorier, så om man känner sig osäker är det bättre att välja en av de klarare varianterna, vinägretter till exempel, och gärna be om en med lågt fettinnehåll. Välj inte fettfri! Visst är kaloriinnehållet lägre, men du kommer heller inte kunna ta upp alla de vitaminer och mineraler som du får genom salladen då fettet i dressingen hjälper dig att få i dig dem!

***

Många av de restauranger som finns runt om i USA erbjuder luncher till ett något rabatterat pris. Dessa luncher består nästan alltid av antingen soppa, sallad, mackor eller en kombination av dessa alternativ. En halv sallad med en halv macka från menyn är vanligt, och ett utmärkt lunchval, och vissa ställen erbjuder till och med att servera dig hur mycket du vill av din sallad eller soppa, utan extra kostnad! Inte det bästa valet om man har svårt att begränsa sina portioner, men absolut prisvärt!

***

För mig har det blivit ett antal sallader under de två veckor jag varit här än så länge, dels för att det är så gott, dels för att det ofta är det enda vegetariska som går att hitta utan att behöva krångla allt för mycket. Och det har varit tryckande, 30+gradig värme här också, vilket gör det svårt att få i sig varma, mättande maträtter.

Här är ett par alternativ för den som tycker sallad är något av livets godaste:

Nästan alla kedjerestauanger erbjuder side salads, alltså en sallad till maten för ett par extra dollar. Jag saknar annars ofta salladen och grönsakerna här, så ibland väljer jag att spendera och få in något sådant här. Just denna sallad åt jag på IHOP, som är en väldigt amerikansk kedja inriktad på frukostmat som pannkakor och ägg.

Denna sallad innehöll bland annat björnbär, hallon och kanderade valnötter och inköptes för 3 dollar (runt 20 kronor i dagens penningvärde) på Meijer, ett stort lågprisvaruhus där man kan hitta ALLT. Tillsammans med raspberry vinegrette var den ett väldigt fräscht alternativ!

En spännande sallad träffade jag på inne på panera bread  – ett bageri och café som inriktar sig på just mackor och sallader. Den innehöll bland annat apple crisps (torkade äppeibitar), fetaost, valnötter och röd lök,  garnerat med en white balsamic apple vinegrette. Jag var lyrisk!

Olive garden är en av de kedjerestauranger som erbjuder ”unlimited” sallad, soppa och bröd varje dag vid lunchtid, och det är ett prisvärt alternativ när det är dags för mat. Du får äta hur mycket du vill, och salladen kommer med krutonger, parmesan och vinägrett. Soppan får du välja mellan ett par olika varianter, för mig blev det minestrone och brödet kommer ljummet i korgar som hela tiden fylls på. Lyxigt!

Wendy’s är en snabbmatskedja i stil med Mcdonalds och serverar mest burgare och frosties (milkshakes). Men det finns guldkorn där också, som den här salladen, egentligen serverad med kyckling, komplett med bär, parmesan och valnötter. Hallonvinegrätt kommer också vid sidan om, fettfri, men tillsammans med nötterna gör det inte så mycket.

Ett av de få ställen jag var på som INTE är en kedja hette blue cow café och var ALLT annat än ett café med sina vita dukar och artiga servitörer. Priserna var dock inte farliga, och alternativen  fräscha och ganska vegetarianvänliga.  Min vegetariska wrap kom med en ceasarsallad, som är ett av dem er populära alternativen när det vankas sallad i USA (troligtvis för att den är relativt onyttig). Allt den består av äär krutonger, massor av parmesan och ibland också kyckling och/eller ansjovis. Min kom lyckligtvis utan, bara lite ceasardressing garnerade verket. Mums!

Jo, som ni nog märkt nu så har jag en förkärlek för frukt i min sallad, det är inte jättevanligt att man hittar det på menyerna här hemma. På ett annat café jag åt lunch hos fick jag denna fina sommarsallad, tillsammans med en ljummene brödbulle och poppyseeddressing (som jag tycker är väldigt gott). Salladen innehöll förutom bär och fetaost, valnötter (dessa valnötter dyker upp ofta!) och avokado.

***

Så tro det eller ej, men salladsutbudet i detta snabbmatsland är stort och varierande! Kanske hinner jag med en till innan jag åker hemåt, men om jag inte gör det är jag fullt nöjd med de jag fått =)

USA – lägesrapport och pizza, pizza, pizza!

Just nu sitter jag på Boba latte i Grand Rapids, Michigan, USA och dricker ljuvligt chaite on the house. En av mina bättre vänner här borta äger nämligen just detta café, och det är första gången jag kunnat komma hit på besök.

De inriktar sig på te och smoothies, lite olika smörgåsar och sushi. Många av valmöjligheterna är riktigt spännande, får se om jag vågar prova på red beansmoothie eller hong kong milk tea. Chai kändes lagom exotiskt för mig, men om jag känner mig själv rätt kommer jag inte att kunna hålla tassarna borta från det jag inte redan provat någon annanstans.

***

Den senaste veckan har varit händelserik, om man väljer att vara blygsam med ordvalet. Jag har bott hos ett par olika nära vänner som jag inte har träffat på år och dar, i tre olika städer här i Michigan. Grand Rapids, där jag är nu, har ungefär 200 000 invånare och var mer eller mindre min hemstad i ca 11/2 år. Dock bodde jag lite utanför, så jag kan den inte helt utan och innan. Det är den näst största staden i delstaten, men är av någon anledning ganska okänd, så även för mig innan jag flyttade hit. Förutom Grand Rapids har jag också hälsat på i Big Rapids (jag vet, de är väldigt fantasifulla med namnen här) ett par dagar, en mindre stad med ca 11000 invånare. Dock känns den större, då där finns universitet och en hel drös med snabbmatsställen och affärer vart man än vänder sig. Muskegon, med sina 40 000 invånare, är den stad jag inte varit i särskilt mycket innan, men den var väldigt trivsam och av en bra storlek. Där bor nu också min allra finaste vän, det är bra tråkigt att vi inte bor närmare varandra och träffas så sällan…

***

Det där med amerikansk pizza är ett koncept precis lika stort som man tror att det är! Här är det inte personliga pizzor med tunn botten och hundratals olika toppings som gäller, istället beställer man en pizza på ungefär fyra personer och äter ett par bitar var, tillsammans med det något underliga men ljuvligt goda tillbehöret cheese sticks, som i alla fall här är mer eller mindre obligatoriskt.

Cheese sticks är helt enkelt pizzabrödet överströsslat med ost och ugnsbakat. Mer eller mindre pizza utan kanter och röd sås helt enkelt. Fruktansvärt onyttigt, och helt galet gott! Många väljer också att doppa det i marinarasås innan de äts, så egentligen är det väl mer eller mindre pizza det här också, bara i lite omstrukturerad form.

Pizzan i sig är jag däremot inte lika förtjust i. Den tjocka bottnen gör att man känner sig alldeles otroligt övermätt efteråt, och ofta är pålägget bara ost för mig som inte äter någon av favoriterna här: pepperonipizza (med ost och korv)  meat lovers (som har ost och ungefär varenda köttigt pålägg du kan tänka dig, ju fler desto bättre). Endast en bit har ofta över 300 kalorier, så det är ju bra att man delar i alla fall 😉

De två veckor jag spenderat här har jag hunnit med pizza hela tre gånger, som tur är med schyssta människor som inte envisats med korvbitar och annat oätligt. Här i USA är det otroligt mycket vanligare med kedjerestauranger (i stil med McDonalds och Burger King) än vad det är med enskilda sådana, vilket jag tycker är kul då man ofta hör talas om dem på film och TV – de finns ju över hela landet. De är alla lätta att hitta på internet och det är obligatoriskt att dela med sig av innehållsinformation och kalorier (detta göms ofta lite dock, ingen restaurang vill att folk ska få reda på exakt hur onyttig maten där är).

Första gången var vi på Pizza Hut (pizzan på bilderna ovan är därifrån), som ju också finns på ett par ställen i Sverige, dock inte i närheten av mig nere i Småland. Valet föll på en vegetarisk variant med champinjoner, grön paprika och ananas till oss tjejer, en med pepperoni till herrarna (ja, så könsuppdelat var det) och så cheesesticksen förstås.

Dessutom får man hur mycket läsk man vill när man betalar för ett glas, påfyllning är nämligen gratis, så det är klart vi hade stora tillbringare med Mountain Dew och Diet Coke. Ska det vara så ska det vara! Att gå ut och äta på det här sättet är förhållandevis billigt när man är ett antal personer, så det är ett plus, även om jag själv saknar både sallad (mmm, pizzasallad) och chansen att få plocka ihop en egen pizza efter vad jag vill ha på. Ja, och så saknar jag den tunna bottnen. Det är helt enkelt inte samma sak…

Andra gången beställdes pizzan från en lokal pub och eftersom vi var ett helt gäng människor blev det många varianter att välja mellan. Den vegetariska hade endast champinjoner och var så flottig att jag var tvungen att torka av den med en servett. Ett vanligt problem med amerikansk pizza, och avtorkningen är inte ovanlig – den hör liksom till.

Sist var jag på Little Ceasars, också en av dessa kedjerestauranger, där de först bakar pizzorna och sedan säljer de som är färdiga billigt. Gå in, välj bland det nybakta, betala och ät. Smidigt, det blir ingen väntetid att tala om, men lite tråkigt då valen är få.

Vi åt ostpizza och cheesesticks med jalapenos, som var riktigt smaskiga med bara lite, lite hetta. En pizza och en paket cheesesticks (allt delat på fyra personer) gick på 12 dollar, så det är en billig middag, om än inte sådär överväldigande hälsosam (läs, inte alls) .

***

Jag har bara tre dagar kvar på min 20 dagar långa resa nu, så jag känner hur tiden börjar rinna ut för mig. Det är lite tungt, jag känner mig verkligen hemma här borta, men det ska också bli skönt att komma hem till vardagslunket och kunna skriva lite mer regelbundet igen. Jag saknar att laga mat och jag saknar att ha tiden till att läsa era bloggar, så inget ont som inte har något gott med sig =)

USA – Häagen-Dazs kan sin chai

Här i Michigan, USA lyser solen just nu som aldrig förr. Jag har redan hunnit vara här i en vecka och inte en dag har passerat utan strålande solsken och minst 30 grader i skuggan. Det är både helt fantastiskt och aningen tryckande, speciellt under eftermiddagen då hettan ligger lite som ett täcke över oss alla.

När det är så här varmt är det väl ingen som inte håller med om att glass är otroligt välkommet, lite svalka behövs då och då och inget går upp mot riktig kvalitetsglass. Dessutom är favoriter som Ben and Jerrys och Häagen-Dazs så galet mycket billigare här att det vore en synd att INTE njuta av dem ett par gånger under resor som denna!

För att inte tala om urvalet! Inne i mataffären som jag är en stamkund i (jodå, Meijer har allt) ser det ut så här i glassavdelningen:

$3.49-3.59 är ungefär 22-23 kronor i dagens dollarkurs, och Häagen-Dazs får du här ta två för 40 kr.

Och som jag har längtat! Som jag har TRÅNAT efter glassen av glassar, smaken som i mina ögon verkligen slår alla andra med hästlängder!  Nu har jag äntligen fått testa skapelsen, och den slår även mina högt satta förväntningar ordentligt på fingrarna:

 

 

Den smakar chai – såklart – men också så mycket mer!

Fyllig, rik smak, precis som en chailatte i fryst form, men den är fortfarande fräsch och nyskapande. Jo, den är mäktig, man äter absolut inte en hel burk på en gång, men då mindre än en tredjedel av den innehåller nästan 300 kalorier är nog detta mer ett plus än en nackdel.  Jag som oftast ratar glass till förmån för kakor och choklad är både överraskad och belåten.

Vad jag hoppas att den här sorten kommer till Sverige snart så ALLA kan få smaka!

USA – As american as… Jordgubbsylt?

Dagens inlägg är lite annorlunda mot… ja, alla jag skrivit innan egentligen. Kanske inte i stilen, eller i längd. Inte i utseende eller kategorier. Nej, vad som skiljer idag mot igår och förra veckan, är att jag faktiskt inte sitter vid datorn i detta nu. Att kunna tidsinställa sina inlägg är en gudagåva när man vet med sig att internet inte kommer kunna användas på ett tag, och just det problemet har jag idag. Jag sitter nämligen – om allt går väl – på ett flygplan och tittar ut över världen istället för framför tangentbordet. Kanske har jag fått in min specialbeställda vegetariska lunch (som jag inte förväntar mig någonting alls av, flygplansmat har sitt dåliga rykte av en orsak!) eller så försöker jag plöja igenom Svinalängorna nu när jag faktiskt HAR TID att läsa för en gångs skull. Utan internet som distraherar. I vilket fall är planet på väg att ta mig till Kanada. Bara för en mellanlandning dock, jag kommer spendera ett par timmar på kanadensisk mark, inte mer, sedan är det äntligen dags för mig att andas in amerikansk luft i lungorna för första gången på över ett år!

(bildkälla)

USA är lite som ett andra hem för mig. Jag har spenderat ungefär 2 och ett halvt år som student där, komplett med bästa vänner, pojkvän, rumskompisar, värdfamilj, egen lägenhet och framtidsdrömmar. Jag älskar möjligheterna, jag älskar det ständigt artiga och oftast glada folket och jag älskar såklart det gigantiska utbudet på mat och restauranger som det bara är att dyka ner i och ta för sig av!

Den här gången är det dock bara en semesterresa, tre veckor av ett soligt och vackert Michigan i högform ligger framför mig, komplett med en av mina absolut bästa vänners bröllop och återseendet av gamla kära platser som jag trodde att jag aldrig skulle komma till igen. Jag tänker försöka posta här så mycket jag kan, dela med mig av främst den mat jag äter – det här ÄR ju en matblogg först och främst – men också vad helst som kan tänkas vara spännande för er att få en inblick i. Dock kan jag inte lova att jag kommer vara lika närvarande som jag brukar, det är ett hektiskt schema planerat och internet har en tendens att krångla där borta när man minst av allt vill det.

***

För att avsluta det här inlägget med något i matväg kan jag meddela att jag kokade jordgubbssylt för någon vecka sedan – något jag ALDRIG har provat på förut! Egentligen förstår jag inte varför, jag har ju länge varit ett fan av att göra min mat från grunden och undvika sådant som konserveringsmedel och fabriksframställt, men av någon anledning var jag fast övertygad om att hemgjord sylt inte ALLS är lika god som butiksköpt. Så fel jag hade!

Svårt att göra är det verkligen inte heller – allt du behöver är bär som du vill koka sylten på och syltsocker som är ett socker med tillsatt pektin, citronsyra och kaliumsorbat – sådant som alla inte har hemma till hands när syltbegäret sätter in men som bör tillsättas i sylten för att den ska bli hållbar och få den rätta konsistensen.

Efter 15 minuters ”jobb”  är burkarna fyllda och som ett plus doftar köket alldeles fantastiskt somrigt och gott!

***

Jordgubbssylt

Ingredienser:

1 kilo jordgubbar (2 liter)
5 dl syltsocker

***

Snoppa och skölj jordgubbarna innan du lägger dem i en kastrull.

Häll på syltsockret.

Mosa jordgubbarna grovt med en gaffel om du vill ha lite bitar i sylten (vilket jag ville) eller mixa med en mixerstav om du vill ha den helt slät.

Låt det hela koka upp – rör om under tiden – och låt sedan koka i ungefär 10 minuter.

Skumma gärna av sylten, genom att  ta bort skummet med en sked – den håller lite längre då.

Fördela i burkar, rena och gärna uppvärmda (jag ställde mina i varmt vatten i diskhon en stund innan).

Provsmaka och var nöjd med insatsen (precis som jag var i mitt syltförkläde) =D

Vit sammetssoppa

 

Det finns en hel del matbloggar i etern att surfa runt och hämta inspiration ifrån. Alltifrån riktigt köttiga grillsidor (som alltid kan ha något trevligt recept för oss vegetarianer också) till strikta vegansidor med fantastiska rätter att locka med. Jag spenderar mer än gärna mina lediga dagar med att leta igenom dessa, både svenska och engelska (trots svårigheten att överföra mängd till svenska mått >.<) efter intressanta recept på smaskiga bakverk och mumsiga idéer till spännande lunchalternativ. Det gäller att alltid ha ögonen öppna, det är ju så lätt att hamna i samma gamla fotspår och laga ett par rätter som aldrig någonsin byts ut. För handen på hjärtat, visst är det kul med nya smaker och variation?

Att laga spännande mat behöver absolut inte vara svårt eller tidskrävande! Ingredienser kan alltid bytas ut om det är något du saknar eller något du hellre använder (i alla fall i mat, bak kan vara lite knivigare, men det är långt ifrån omöjligt!) och rätter som inte passar in i DIN livsstil kan snabbt omvandlas till perfekt för just dig! Och om det inte är allergi som stoppar dig; varför inte PROVA rätten som sticker ut och se vad du tycker? Man blir så lätt blind för möjligheterna när man blundar för förändring – som jag gjorde inför tanken på veganska bakverk – hur kan något utan riktigt smör och grädde vara gott? Tro mig, det kan både smaka och se gott ut – så länge man äter med öppet sinne. Titta bara in på veganbaking om  du inte tro mig hur kan man inte lockas av kreationer som denna fantastiska chokladtårta. Helt djurfri! Och du, om det du provade visade sig vara lite trist – vad gör det? Imorgon är det dags att laga mat igen!

En blogg här i Sverige som jag fastnat för nyligen är underbara bloggen lilla matderivén. Där finns unika och kreativa recept med otroliga bilder som gör att man blir sugen på allt möjligt som man annars aldrig tänkt tanken på att kombinera eller prova på! Till exempel den här soppan vars recept du kan hitta en länk till här, och dessutom en mycket bättre bild!

Jag erkänner att min version blev aningen mer grå än vit och inte var den sådär sammetslen heller då jag inte hade min mixerstav till hands, men vad gör det när den smakar så bra som den gör?

Eftersom receptet är på engelska får du en svensk tolkning av mig nedan:

 

***

 

 

White velvet soup / vit sammetssoppa

Ingredienser:

1 blomkålshuvud
2 gula lökar
1 vitlök (ca 6-8 klyftor)
2 burkar bönor (jag använde mig av stora vita bönor)
4 dl grönsaksbuljong
4 dl vatten
saften från en citron
flingsalt
paprikapulver
olivolja

Sätt ugnen på 200 grader.

Dela blomkålen i buketter och lägg på en plåt som du eventuellt täcker med bakplåtspapper (jag tycker det är smidigare så).

Hacka löken grovt och skala vitlöksklyftorna. Lägg även detta på plåten.

häll över lite olivolja och krydda med tillexempel flingsalt.

Sätt in i ugnen tills allt  blivit mjukt och gyllenbrunt i kanterna. Det tar runt 30-40 minuter.

Ta ut och låt svalna lite grann så det blir lättare att hantera. Häll i en skål, mixer eller matberedare och mixa tillsammans med bönor, grönsaksbuljong, vatten och citron tills det blivit slätt. Eller gör som jag: strunta i slätheten och låt det vara lite klumpigt 😉

Om soppan är för kall när du är färdigmixad, häll den i en kastrull och koka upp. Garnera med tex paprikapulver och persilja, som jag gjorde, eller gör somoriginalreceptet rekommenderar och blanda paprikapulver med olivolja.

Ät och njut =D

***

När jag gjorde soppan såg det ut så här (jag gjorde bara halva receptet och det räckte till ungefär 3 portioner):

Ett litet, litet blomkålshuvud!

Blanda med löken, häll över lite olja och salta.

I matberedaren.

Tillsatta vita bönor.

Nu är det bara att mixa…

… Och äta, kanske med en macka på balkongen?

Bananmuffins med valnötstopp

När jag kom in i köket i morse, lite lagom sömndrucken efter nattens timmar (vem sade att åtta timmar är lagom? Jag vill ha FLER! Dock blir dagen så kort då…) drogs jag som en magnet till fruktfatet och dess inbjudande innehåll. Men det var inte de härligt gröna äpplena eller de söta persikorna jag var ute efter den här gången, nej för mitt i låg något som fick mitt hjärta att brista ut i en liten morgonsång – övermogna bananer.

Ja, faktiskt, jag älskar att se övermogna bananer här hemma. Dels för att vi annars är en bananslukande familj som aldrig någonsin får denna goda frukt att räcka så pass länge att den börjar skifta i brunt, men också, allra mest, för att det är så otroligt gott att baka med banan! Då måste den vara lite mognare än vad den är när man äter den, annars blir smaken helt enkelt inte rätt, och konsistensen blir heller inte som man vill. Äntligen skulle jag kunna baka något MED banan!

jag satte bums igång med att försöka bestämma mig för vad och en hejdundrans massa recept dök upp i huvudet – alltifrån vanlig banankaka tillbanansmulpaj (jo, det går faktiskt!). Kolla in alla härliga förslag som finns på amerikanska sidan endlesssimmer (ja, tre s ska det vara!) – jag skulle vilja prova varenda ett! Dock föll mitt val till slut på det mer traditionella bakverket bananmuffins.

Receptet jag använde mig av är inte riktigt lika klassiskt som det jag brukar använda då det innehåller hackade valnötter utöver bananerna. Riktigt lyckad kombination! Nötterna gjorde muffinsen lite krispiga och en smula spännande istället för det gamla vanliga bakverket. Originalet är ifrån Hemmet Journal nr 9 2011 (alltså ända bak i februari!) och låter så här:

***

Bananmuffins med valnötter

ca 12 stora eller 24 små

Ingredienser:

150 gram smör
2 dl socker
4 ägg
2 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
4 dl vetemjöl
2 bananer (gärna något bruna i skalet)
1/2 dl valnötter

Frosting:

100g färskost
50 gram smör
5 dl florsocker

valnötter – att dekorera med

***

Rör smör och socker mjukt med elvisp. Vispa i äggen ett i taget. Blanda bakpulver, vaniljsocker och mjöl och vänd ner i smeten.

Mosa bananerna och hacka nötterna grovt och häll ner i smeten.

Ställ muffinsformarna i muffinsbleck och häll i smeten. Grädda stora i 20 minuter, små i 12  minuter.

Frosting:

Rör färskost och smör smidigt med elvisp. Vispa i florsocker. Klicka eller spritsa på muffinsen. Garnera med en valnöt.

***

Jag följde receptet ganska så regelrätt med ett par undantag:

Efter att ha vispat i alla äggen mosade jag bananerna och adderade dem i smeten. SEDAN  hackade jag valnötterna och blandade ner dem i mjölblandningen innan den vändes ner. Tyngre ingredienser som just nötter är bra att addera till mjölet, då är det mindre risk att de sjunker till botten (om det nu överhuvudtaget är en risk i det här receptet – jag tog det säkra före det osäkra).

Muffinsbleck eller muffinsplåt använde inte jag då min mamma inte äger ett sådant – det har jag stulit till min lägenhet där jag inte befann mig för tillfället. . Därför använde jag dubbla formar för att kompensera lite och få det hela lite stadigare. Ni får ursäkta det tråkiga trycket, mamma prioriterade nog pris framför söthet den här gången 😉

Mina tog någonstans runt 20 minuter att grädda, och jag fick ut runt 15 stycken av smeten.

Frostingen totalrenoverade jag genom att bara blanda ett paket philadelphia (200g) med ca 2 dl florsocker. Själv tycker jag inte att det behövs varken smör eller dubbel mängd florsocker, det blir sött ändå, och får en lika fin konsistens. Prova receptet du gillar bäst när du gör din frosting.

Resultatet ser du här:

Basilika – ut, spenat – in! Spenatpesto i ett nafs

 

.
De flesta av oss har någon slags relation till peston, som fått ett sådant genomslag här i vårt avlånga land på senare år. Och det är inte mer än rätt med tanke på dess unika smak, färgstarka yttre och inte minst alla de variationsmöjligheter den erbjuder! Klassikern är grundad på basilika som jag tycker är en helt fantastisk ört som jag mer än gärna använder i min matlagning, men ibland är det ju lite roligt att byta ut just den mot någonting som blir LIKA gott, och lika fint mörkgrönt men som inte är riktigt lika traditionellt.
.
Spenat till exempel!
.
Det är väldigt fräscht med spenatpesto i pastan istället för basilikavarianten, och spenat är varken dyrt eller svårt att få tag på. Köp den färska varianten, den är enklare att hantera, och på ett par minuter har du en pesto som inte går av för hackor!
.
.
Tänk, ibland behövs det inte mer än sex stycken ingredienser (inklusive pasta!) för att ge vardagen lite guldkant genom en måltid att längta efter!
.
***
.
Som en parantes vill jag också lägga till att jag nu äntligen är medlem på ett par sidor där vi matbloggare står i fokus! Varför har jag inte tänkt på det förut? Nu är jag i alla fall där så jag blir lättare att hitta =) Detta gäller alltså:
.
.
.
Så, nu till receptet!
.
***
.
.
Spenatpesto
(4 portioner)
.
50 g pinjenötter
ca 150 g färsk spenat (jag tog två rejäla nävar)
1 klyfta vitlök
100 g parmesanost (helst inte färdigriven, jag lovar att resultatet blir bättre med parmesan på bit!)
ca 1- 2 dl olivolja (beroende på hur du vill ha konsistensen.
.
Börja med att rosta pinjenötterna i en torr panna så de får lite färg. Släpp dem inte med blicken, det går snabbt! Häll över dem i en skål.
.
Lägg spenatbladen i pannan och reducera dem genom att låta vattnet försvinna. Det tar inte många minuter, och bladen går från stora och färska till ihopskrumpna och ganska ynkliga. Det gör inget, de ska ju bli pesto 😉
.
Om du har mixerstav (vilket jag rekommenderar, men tyvärr inte hade till hands), lägg pinjenötterna (spara ett par stycken till garnering) och spenaten i en bunke eller skål. Om du istället, som jag, använder matberedaren, lägg dem däri.
.
Skala vitlöksklyftan och hacka den fint. Lägg i spenat- och nötblandningen.
.
Riv parmesanosten fint och tillsätt även den. Spara lite till garnering.
.
Börja mixa och häll i olivoljan lite i taget samtidigt. När peston fått den konsistens är det färdigt!
.
.
Blanda med kokt spagetti, om du vill kan du tillsätta lite mer olivolja då så det går enkelt att blanda runt, toppa med de sista pinjenötterna och parmesanen du sparade.
.
***
.
Så här kan det se ut när man gör pesto i en matberedare (som antagligen kommer irritera dig genom att trycka upp all pesto mot sidorna så du får stänga av titt som tätt och skrapa ihop det igen):
.

.
Lite mesigt rostade pinjenötter.
.
.
Reducerad spenat, som ser aningen ledsen ut.
.
.
I matberedaren.
.
.
Hackad vitlök.
.
.
Nyriven parmesan.
.
.
mixat och redo att blandas med pastan! Jag kunde ha haft lite med olivolja i min pesto, så jag tillsatte lite när jag blandade pastan.
.
.
toppa med nötter och parmesan – KLART!

In it to gin it! Quorngryta med ginsås

Vin är något jag uppskattar väldigt mycket. I matlagning. För att dricka det har jag ännu inte lärt mig, varken rött eller vitt, torrt eller… vått? Egentligen är det ingen direkt alkohol som jag gladeligen slänger mig över. Champagne går bra när det ska firas lite, cider och blandade drinkar brukar gå ner, men öl kan jag inte ens tvinga i mig om det så vore livsnödvändigt! Kanske blir jag vuxen nog en dag – jag har ju faktiskt lärt mig äta både pizzasallad och brysselkål – eller så förblir jag lyckligt ovetandes över vinets kvaliteter och smakversioner – precis som att kaffe och surkål inte riktigt fungerar tillsammans med mina smaklökar.

Men börjar man tala om mat, då är det en helt annan historia. För i grytor, såser och andra rätter passar helt plötsligt alla möjliga sorters alkohol utmärkt! En god risotto blir alltid strået vassare med lite vitt vin, liksom quornfärssåsen blir det med rött. Och porter passar otroligt bra att smaksätta med!

Nyligen upptäckte jag ett recept i min mammas gamla kokbok från långt innan jag var påtänkt, där fläskfilén fått en gräddsås spetsad med gin. Varför inte? tänkte jag, om vin går så bra, varför inte också andra alkoholinfuserade maträtter?

Om ni också är sugna på att testa denna variant av quorngryta har jag behändigt nog satt samman receptet på den jag lagade. I det ursprungliga receptet ingick bara fläskfilé, grädde, gin och soja, men det hela blir lite roligare med ett par färgklickar i form av paprika och timjan.

***

Quorngryta med ginsås
(4 portioner)

1 påse quornbitar (eller liknande, tex hälsans kök bitar à la kyckling, som jag använde)
1 gul lök
1/2 röd paprika
1/2 gul paprika
3-4 dl matlagningsgrädde
ca 1 msk soja
ungefär en halv tub Kavli ädelost (fungerar säkert lika bra med lite smulad ädelost om du inte har tuben)
1-2 dl gin – tex Gordon’s (detta är lite godtyckligt, smaka av! Jag är känslig för alkoholsmaken och tog inte mer än 1 dl)
färsk timjan
salt och peppar

Hacka lök och paprika i mindre bitar. Fräs i olja eller smör i en stekpanna tillsammans med quornbitarna. Häll på matlagningsgrädden (eller vanlig grädde om du känner för att vara ännu lite onyttigare dagen till ära) och soja. Tillsätt en dl gin och låt det hela koka ihop ett par minuter. Smaka av och tillsätt eventuellt mer gin. Låt småputtra i ca 10-15 minuter, tills det kokat ihop ordentligt. Stäng av plattan och blanda i ädelosten. Hacka lite färsk timjan och blanda i på slutet, ihop med salt och peppar. Servera med till exempel råris, sallad och en timjankvist på toppen!

Gelé är också gott till, men tänk på att välja en vegetarisk om du inte äter kött!

Bring on the jordgubbspaj!

Pappa och lillebror är händiga idag. Så händiga att de INTE HAR TID att plocka in efter frukosten, de har ju så mycket att GÖRA . Osten får helt enkelt finna sig i att stå ute och svettas tills den magiskt nog åker in i kylen alldeles själv. För det gör den ju. Till slut, när den tredje familjemedlemmen (läs: jag) tröttnar.

Ja, tänk, de är faktiskt så händiga att det uppenbarar sig ett problem mitt i den ansträngande uppgiften  att lämna tillbaka en hyrd stege. De blir ju hungriga igen. Jojomänsan, det räckte visst inte med frukost, nu gör magen sig påmind igen men ack, de har ju INTE TID. SÅ MYCKET ATT GÖRA.

Vilken otur! Vilket dilemma! Hur ska de nu kunna fortsätta vara händiga och inte ha tid?

Jo, lillebror kom på den perfekta lösningen.

”ALEXANDRA! NÄR VI KOMMER HEM SKA MATEN STÅ PÅ BORDET! OCH GOTT SKA DET VARA!”

Alexandra – det är jag det. Härligt det är med mansgrisar och händighet. Trevligt med vänliga frågor, verkligen.

Dock är jag nöjd med att slippa klättra på stegar och fylla i sprickor, hur icke-feministiskt det än låter, så jag tog mig an uppgiften och fixade förutom lunch också efterrätt till de som ville ha.

Igår kom nämligen bror min hem med ett helt flak smaskiga jordgubbar, som BER om att få bakas med. Vad gör man med bedjande jordgubbar på lite begränsat med tid?

Jordgubbspaj med smul!

***

Jordgubbspaj med smul

Till fyllningen:

ca 1 liter jordgubbar
2 msk potatismjöl
3 msk socker (lite mer är helt okej, men jordgubbar är så söta i sig själva att det inte riktigt behövs)

Till smulet:

100 gram smör (rumsvarmt, annars blir det svårt att arbeta med)
1 1/2 dl vetemjöl
1 1/2 dl havregryn (jag har bara den fiberberikade sorten hemma, men det gick bra det också)
ca 3 msk socker
ev lite kardemumma (valfritt, men passar bra tillsammans med jordgubbarna)
kokos att strö över

***

Sätt ugnen på 225 grader.

Snoppa och skiva jordgubbarna och lägg i en skål. Häll över potatismjöl och socker. Blanda runt.

Lägg jordgubbarna i en pajform.

Dela smöret i kuber och lägg i en skål tillsammans med vetemjöl, havregryn, socker och eventuellt lite kardemumma om du vill ha det i. Blanda, till exempel med händerna, till en grynig massa.

Smula över massan över jordgubbarna och strö över lite kokos som garnering.

Grädda ca 15 minuter.

Servera gärna med vaniljsås, eller kanske vispad grädde.

Älskade, fruktade bröd!

I vissa avseenden är jag mindre ung, studerande vuxen på 23 år och mer tant Ulla, 68 år och aktiv pensionär. Till exempel när det kommer till det här med tidningar. Jag älskar att krypa upp i soffhörnet/hammocken/balkongstolen med en njutbar tidning i handen och läsa dem från pärm till pärm. Dock är det inte de självklara (?) valen som faller mig på läppen, jag kan inte med tidningar som Veckorevyn, som helt går ut på att hjärntvätta oss lättpåverkade till max genom allt från ”du-duger-precis-som-du-är” till ”hur-du-går-ner-20-kilo-på-10-dagar”. Visst finns det dubbelmoral överallt, i alla sammanhang, men aldrig är det nog så tydligt som när man slår upp ett färskt nummer av Frida och inte ser annat än tips på hur man passar in och listor över vad killar tycker om. Inget ont om de som läser dessa, det finns absolut matnyttigt att hämta i dem också, men de är ingenting för mig.

Då någon nämner Året Runt däremot, då börjar mina öron spetsas! En Allas och en Icakuriren också, sedan har jag en liten fest för mig själv i solstolen! Härliga recept blandas med praktiska råd och tips, sanna berättelser ur livet och frågespalter om det mesta mellan himmel och jord . Nämnde jag de härliga recepten? Dessutom är priset överkomligare än säg… 59 kronor för Allt om Mat och liknande tidningar, som vi stackars studenter inte har en möjlighet att hålla oss med och därför bara kan sukta efter tårtor och upplagda fat på framsidorna.

Förutom tantvarningstidningarna jag redan nämnt är det bara de engelskspråkiga varianterna jag dras åt, brittiska/amerikanska utgåvan av Cosmopolitan och Glamour har mig i ett starkt grepp. Vad det säger om mig vill jag nog inte veta, då de sannerligen ligger i snudd på samma liga som Veckorevyn och Frida, men det är väl lite bättre när det är på ett annat språk? Kanske? Lite?

Vi låtsas som det och går vidare med ett snabbakat recept på ett bakpulversbröd som inte tar många minuter att blanda ihop och blir LJUVLIGT gott! Ibland är det trevligt med sådana bröd som inte behöver jäsa, det är så smidigt att kunna skippa ett par steg i processen. Jag hittade det, förstås, i Året Runt (därav utläggningen om mina tidnings(o)vanor), denna gång i nummer 26 2011, och har (skamlöst nog) kopierat det till er som inte har tidningen.

***

 

Snabbröd med valnötter och gojibär

2 limpor

10 dl vetemjöl
3 dl grahamsmjöl
1 dl grovt rågmjöl (åh, om jag ändå haft det hemma! Jag tog durumsmjöl istället för att slippa handla)
1 msk bakpulver
1 msk salt
1 dl linfrön
3 dl solroskärnor
1 1/2 dl valnötter
1 1/2 dl aprikoser
1 1/2 dl gojibär
1 liter filmjölk (jag hade bara naturell lättyoghurt, så jag använde 5 dl av det och 5 dl 10% turkisk yoghurt)
1 dl mörk sirap

Sätt ugnen på 175 grader.

Rör ihop mjölsorterna, bakpulver, salt, linfrön och solroskärnor i en stor bunke. Grovhacka nötter och aprikoser och blanda ner i bunken tillsammans med gojibären. Häll i filmjölk och sirap, blanda väl.

Klä två avlånga brödformar med bakplåtspapper och dela upp degen. Grädda ca 60 minuter.

Jag hade även i lite russin, bara för att jag tycker det passar så bra i bröd. Vill du ha det är det bara att vända ner dem samtidigt som aprikoserna och gojibären.

Servera precis som det är eller kanske med lite smör, andra pålägg behövs inte!