Och på flyget kan ingen höra dig skrika…

Det där med flygplansmat kan  man skriva många, långa kapitel om. Större delen av dem skulle antagligen för de flesta av oss kryddas med adjektiv som ”horribel”, ”ointressant”, ”fruktansvärd” och kanske, i bästa fall ”smaklös”. För säga vad man vill om trevliga flygvärdinnor, nyutkomna filmer och relativt snabba resor (jo, det finns många fina plus med att flyga); det där med att bjuda på välsmakande mat har man ännu inte perfekterat.

Jag kan visserligen se att det finns flygbolag som  gör större insatser för våra kostvanor än andra, och det är ju glädjande att man som vegetarian har möjligheten att få något som inte innehåller någon form av djur, men att sedan luta sig tillbaka med ett leende på läpparna efter att ha skrapat ren skålarna, det händer helt enkelt inte.

Varför den här lilla miniutläggningen om något så ruskigt trivialt? Det är ju inte ofta man har turen (eller oturen om man känner så) att ge sig ut på långdistansflygresor som innehåller matpauser, så de få gånger man faktiskt gör det kan man väl bita ihop? Ja, kanske det, men om man spenderar mer än ett  tredjedel av dygnet sittande i världens minsta stol, andandes samma luft som ett antal hundra okända människor känns det som att i alla fall de få upplevelser som erbjuds kan få vara positiva. Tycker ni inte?

***

Resan jag gjorde alldeles nyligen eldade på den här övertygelsen hos mig. Jag valde att åka TILL USA med ett flygbolag (mer specifierat Air Canada) och hem med ett annat (Continental airlines). Det förstnämnda har jag ingen tidigare erfarenhet av och den sistnämnda är förvisso pålitligt, men absolut inte känt för sina välsmakande måltider. Så här såg det ut:

DITVÄGEN:
Maten specificerades som lakto-ovovegetarisk.

Lunch:

ljuset gör det lite svårt att se, men lunchen bestod här av en sallad till förrätt, huvudrätt under folielock, brödbulle, smör och fruktsallad till efterrätt. Många gånger anses uppenbarligen vegetarianer också vara nyttiga renlevnadsmänniskor, för det är inte sällan som efterrätten övriga får bytts ut mot en fruktigare variant. För det mesta har jag inget  problem med det, jag tycker det är superbra att vegoburgare kommer med fullkornsbröd och vegetariska sallader med lågfetthaltiga dressingar, men om man längtar efter en chokladfix får man se sig om på annat håll (kanske grannens tallrik?).

Salladen var relativt fräsch, brödbullen ganska hård men inte överdrivet så och frukten förvånansvärt god. Varmrätten? Den såg ut så här:

Vad det var kan jag faktiskt inte avslöja ens efter att jag ätit den, allt jag vet är att det smakade curry och att konsistensen var misstänkt lik överkokt pasta. Det var inte totalt oätligt men heller inte något som jag glatt mumsade i mig. Slank ner gjorde det, men om jag fått det i något annat sammanhang hade jag nog inte tagit mer än en första tugga. Det är ett högt betyg för flygplansmat, men ingenting att vara stolt över.

Mellanmål:

Någon timme innan vi landade var det dags för lite kaloriintag igen för att orka med att både landa, leta upp pass OCH checka om väskorna. Här hade vi vegetarianer tur; mackan jag fick var fräsch och kan inte ha legat alldeles för länge innan den anlände till mig, brödet vara bara aningen torrt och osten ganska så kladdfri. Stort plus alltså, och jag log skadeglatt när jag såg wrapsen min granne åt – kartongen berättade nämligen för oss att kycklingen och tortillans utgångsdatum var augusti 2012. Yum!

HEMVÄGEN:
(maten specificerades som vegansk)

Middag:

Förrätt, efterrätt och brödbulle med tillhörande margarin (smart spread) kom i en spännande låda med beskrivning på vad som ingick i ineehållet: mycket bra för oss nyfikna och allergiker som annars kan tycka att det är svårt att veta vad som kan ätas och inte. Huvudrätten låg i sedvanlig låda med vitt lock.

Förrätten bestod av en kall quinoasallad som var totalt oätlig. Brödbullen var inte fantastisk men ätbar och efterrättskakan trevlig. Receptet berättade för mig att den bestod av bland annat fullkornsmjöl, veganska chokladbitar och äppelmos, så de 110 kalorierna den gav kändes nära inpå nyttiga!

 

Vad huvudrätten bestod av vågar jag inte ens gissa mig till och inget information om den kunde hittas på paketen, men jag tvivlar på att vetskapen skulle gjort upplevelsen något bättre. Det i mitten  skulle nog föreställa ris men smakade mer åt gröt kryddat med spiskummin och annat opassande. Två olika mos serverades på sidorna, båda utan tillstymmelse till konsistens eller god smak. Jag tog en gaffel, lade ner den och tog för  mig av den veganska kakan. Nästa gång tar jag med mig en frysrätt (som antagligen inte har en chans att komma med planet med tanke på alla restriktioner. Så det får väl bli nötter).

De av oss som inte åt vegetariskt (dvs ungefär 98% helt ogrundat gissat) kunde välja mellan chicken parmesan och ravioli i köttfärssås. Till det fick de en sallad jag avundsjukt bligade på och en chokladbrownie som det inte rörde mig ryggen att jag inte fått. Av mina medresenärers tallrikar att döma var det inte bara jag som var besviken.

Frukost:

Innan landning som hände vid sjutiden på morgonen fick jag in ännu en låda, också den med information om innehållet.

Uppenbarligen är inte färsk melon veganskt, för det var vad resterande människor fick istället för fruktcoctailen, men den gick också att äta så jag ska inte klaga. Bageln var stel och hård, men jag åt den mer för att jag behövde få i mig något. Margarinet hade en eftersmak jag inte kunde med, så jag hoppade det.

Ja, allt annat än höjdarmat fick jag alltså under resorna, men i utbyte fick jag tre fantastiska veckor, och sju-åtta filmtitlar sedda på de små trevliga TV-skärmarna man nu ofta har och styr över själv. Visst låter jag negativ, vilket jag till viss mån är, men det är bara för att jag VET att det MÅSTE gå att göra maten i alla fall en aning mer aptitlig, vi betalar ju ändå ett antal tusen för resan, som i mitt fall var över 8 timmar lång.

Tur att man kan äta upp sig galet mycket med fötterna på stadig grund där borta i väst, för om det är något de inte saknar så är det god, spännande mat 😉

Annonser

2 thoughts on “Och på flyget kan ingen höra dig skrika…

  1. Pingback: Matresan Alanya – del 1 av 2 | Kärlek på tallrik

  2. Pingback: Utmanad! | Kärlek på tallrik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s