Att fylla 24: minnen, livet och äppelrutor med dulce de leche

Idag är, som ni kanske redan förstått om ni läst tidigare inlägg, min födelsedag. 24 år blir jag, och jag känner mig både betydligt mycket yngre och otroligt mycket äldre på en och samma gång. Jag har ett recept på äppelrutorna här ovan och ett par paragrafer att dela med mig av som är relevanta till den här bloggen, men jag har också något annat på hjärtat. En berättelse, en betraktelse om ni så vill. Eller helt enkelt en sammanfattning av åren fram tills nu. Att läsa den är valfritt, jag tar inte illa upp om ni hoppar förbi, men det var viktigt för mig att få ner det på pränt, och att få dela med mig om det är någon som behöver det. Grattis till mig och tack till er alla, det är helt underbart att så många fantastiska människor hittat till en blogg som min ❤

***

För 24 år sedan idag, den 12 december, någonstans runt klockan 03.00 kom jag till världen. Alexandra Linnéa Egnell var född, ett till av miljontals livsöden hade skapats, och en ny människa började där och då formas. Lintotten jag växte upp som var nyfiken, kreativ och empatisk från en tidig ålder, men också tillbakadragen, blyg och perfektionist ut i fingertopparna.

Snart nog introducerade bakningen i mitt liv, mamma älskade att göra egna bullar och bröd och lät alltid mig och senare också lillebror hjälpa till med allt vi över huvud taget kunde. I köket välkomnades jag, och i köket trivdes jag bra, både när jag själv läste recept och bakade syltgrottor eller brysselkex, och när allt som fanns att göra var att diska och ställa undan grytor. Jag har bara fina minnen därifrån.

Utanför köket var allt annorlunda. Livet gick i en riktning och mina tankar i en annan, jag kände mig missanpassad, utanför och konstant helt fel, i allt jag gjorde. Inuti var jag ett tumult av känslor, men utanpå var jag någon helt annan, någon som inte lät någon komma för tätt inpå och någon som alltid strävade efter att vara nummer ett. Jag kände mig inte värd att göra sådant som jag tyckte om, och jag  började undvika allt som hade med mat och bak att göra. För bra nog var jag inte, och bra nog blev jag inte, så allt som betydde något i mitt liv tog jag ifrån mig själv. Utanpå levde jag, innanför dog jag, och för varje dag hatade jag mig själv lite mer.

2008 rämnade hela mitt liv. Jag bodde i USA som var landet jag föredrog, läste sociologi/psykologi på universitet, hade pojkvän jag trodde var ”the one”, åt aldrig, kräktes upp det jag fick i mig och hatade mig själv så hett att jag inte längre redde ut det på egen hand. Min kropp sa ifrån genom att hjärtat svek, och i oktober hamnade jag på sjukhus med dropp och hjärtmonitor. Den ena diagnosen efter den andra ställdes  och medicin efter medicin trycktes ner i halsen på mig. Jag var ett vrak på något över 30 kilo som skickades till psyk för att ta tag i mig själv utan ambitionen att överleva nästa dag.

Den 12 december 2008 var jag hemma i Sverige igen, snart på sjukhus ännu en gång, matad med sond och vild motståndare till allt som gjordes för att få mig att må bra. Jag var ju inte värd bättre, så varför försökte alla förändra?  Hjärtat var fortfarande ansträngt, vikten fortfarande på tok för låg, och psyk välkomnade mig igen, i ett annat land men av samma orsaker.

12 december 2009 stod det såhär i min dåvarande blogg: ”Jag önskar att jag kunde vara gladare över att fylla år men det känns oundvikligen som ett misslyckande att fylla 22 och inte vara på en annan plats i livet. Att jag är kvar på samma ruta som jag stod på när jag fyllde 21.” Efter sjukhusvistelser och månader på psyk hade jag inte blivit bättre, men jag hade nyligen hittat fram till en annan behandlingsmetod – DBT. Terapin där hade förändrat något inuti mig och fått mig att ta ett livsviktigt beslut. Det var dags att tillåta mig själv att må bra. Det var dags att hitta mig själv och glädjen i livet.

12 december 2010 var slutet på ett förändringens år, jag hade flyttat till Växjö för att börja plugga igen, på hemmaplan denna gång. Efter att i 22 år ha siktat på att vara bäst eller inte vara alls var nu ambitionen att göra så gott jag kunde, och den omställningen räddade mitt liv. Hösten blev tuff, lång och viktig, det var tiden då jag bottnade i mig själv. Jag förstod av det fanns människor som ville umgås med mig, och jag förstod just hur mycket jag ville umgås med dem. Jag förstod att även jag har gränser, gränser för vad jag kan låta mig själv gå igenom och gränser för vad jag utsätter andra för. Jag förstod att livet är mer än smärta och hat.

Våren 2011 gick åt helt till en självrannsakning som ledde mig från den dåvarande linjen jag inte riktigt trivdes med till socionomlinjen jag nu studerar men också till att acceptera den jag är, hur jag än är och, för att komma till saken, till den här bloggen ni nu läser. Att återvända till köket och erkänna för mig själv och för andra att det är där jag trivs var ett stort och viktigt steg för mig, det är där jag varvar ner, kopplar av och mår bra. Och det är i de känslorna som den här bloggen bottnar.

Idag, 12 december 2011 mår jag bättre än jag någonsin gjort. Jag vågar älska den jag är, fast jag gör misstag och har brister jag förut inte stod ut med. Jag ”gör så gott jag kan”, äter det jag vill så länge kroppen får vad den behöver, tillåter mig själv att känna allt jag känner och vara allt jag är. I mig samsas många identiteter; vegetarian, student, matälskare, ungdom, vuxen, hundägare, filmnörd och känslomänniska för att bara skrapa på ytan. Jag är och jag är inte, precis som alla andra. Och den jag är är precis den jag vill vara.

***

Födelsedagen kommer spenderas i lektionssalar mestadels, men under kvällen kommer några vänner över för att bjuda på födelsedagsmiddag. Eftersom jag inte känner till detaljerna kan jag inte låta er få en smygtitt, men efterrätten känner jag väl till. I alla fall den jag står för, eftersom jag fixade till den redan igår kväll, jag kan ju ännu inte säga om det är det enda bakverket det kommer snaskas på under kvällen 😉

Jag valde att stå för en spännande variant av äppelkaka, äppelrutor med dulce de leche, som länge legat och ropat på mig ifrån recepthögen. I förra veckan fick jag nämligen en stor påse äpplen som grannen till mina föräldrar hade över efter att höstens äppelträd blivit avplockade, och hemodlade äpplen är nästan en synd att inte använda till bak, mos och gott i samma stil! Från början var receptet amerikanskt, men jag har översatt det åt er här nedan.

***

Till fyllningen behövs en burk dulce de leche, som du kan göra själv genom att koka en burk kondenserad mjölk i 2-4 timmar, beroende på önskad konsistens. Jag kokade min i tre timmar och hade lite problem med att breda ut den, så lite kortare koktid är kanske lättare. Vill man inte använda sig av dulce de leche kan en vanlig kolasås kokas ihop, det tar lite kortare tid men kräver fler ingredienser. Oavsett vilket blir äppelrutorna härligt matiga, med smulpajstopp och ett kaneligt lager med äppelbitar.

Hoppas ni har en underbar dag denna tolfte decemberdag, den infaller ju bara en gång per år, så utnyttja den ordentligt 😉

***

Äppelrutor med dulce de leche

Ingredienser:
(1 form, ca 20×30 cm)

Till bottnen/toppingen:

2 1/4 dl rårörsocker
170 gram rumsvarmt smör
1 tsk kanel
3/4 tsk salt
1/2 tsk bikarbonat
2 1/4 dl vetemjöl
1 dl pecannötter – finhackade eller malda
1 dl valnötter – finhackade eller malda
4 1/2 dl havregryn

Till fyllningen:

ca 7 dl skalade, urkärnade och skivade äpplen
1/2 tsk salt
1/2 tsk kanel
1 burk dulce de leche (kokad, kondenserad mjölk)

***

Värm upp ugnen till 200 grader. Lägg ett bakplåtspapper i en ugnsfast form, ca 20×30 cm.

Vispa ihop rårörsocker, smör, kanel, salt och bikarbonat tills allt blandats väl.

Blanda i mjöl, nötter och havregryn till en smulig deg.

Lägg 2 1/2 dl av degen i en annan skål och ställ undan.

Tryck ut resten av degen i formen och se till att bottnen är helt täckt.

Blanda de skivade äppelbitarna med kanelen och saltet. Sprid ut dem över bottnen.

Ringla över dulce de lechen om det är möjligt, eller bred ut den med en smörkniv över äpplena. Hela burken gick inte åt för mig, använd så mycket som du känner för.

Strö över de 2 1/2 dl smuldeg som ställdes åt sidan.

Ställ in i ugnen och grädda i 35-40 minuter, tills äppelbitarna precis har mjuknat.

Tag ut, låt svalna helt och skär sedan i lagom bitar. Kakan kan också serveras hel, som en något fastare version av paj tillsammans med vaniljglass eller vaniljsås.

Första advent är här – med amerikansk äppelpaj

Första advent har alltså krupit inpå oss, och det är dags att tända adventsljusstakarna ännu en gång – det är välbehövligt nu i det mer eller mindre konstanta mörkret som vilar utanför fönstret. Jag hade duktigt tänkt vänta tills idag med att sätta upp mina stakar – min mormor håller benhårt på att de inte ska tändas före första advent och jag gör ju alltid allt som mormor säger (harkel…) – men i fredags infann sig julkänslorna på ett sådant sätt att det var omöjligt att inte plocka fram julsakerna och börja med att sätta fram allt som behövs inför decembers ankomst! Nu är min lilla lägenhet pyntad med allt jag har att pynta med och lyckligt kan jag luta mig tillbaka och beundra julblommor och tomtegardiner. En adventskalender har jag också förstås, men den får vänta troget till på torsdag – då jag kommer flyga på den och dess första lucka!

Ja, säga vad man vill om julen, men att låta bli att ryckas med av stämningen måste vara mycket svårare än att bara ge upp och flyta med!

***

Igår kväll  bjöd jag in till Thanksgiving nummer två (nummer ett kan ni läsa om här) men kvällen blev lite av ett ihopkok mellan Thanksgiving och första advent eftersom de flesta fortfarande var kvar när klockan slog tolv. Vi inledde med glögg, fortsatte med allt vad thanksgiving innebär och avslutade med den obligatoriska pumpapajen (som jag min dummer glömt ett ägg i, så den var aningen  för kladdig) och så en amerikansk äppelpaj, som ju kan ätas hela säsongen ut, även på julbordet om bara ett par veckor ( om 26 dagar och 8 timmar, men vem räknar?)

Eftersom äppelpaj passar bra i juletider också får det här bli mitt bidrag till Söta sakers Månadens sötsak, som denna månad har haft temat vinter.

***

Receptet till just den här äppelpajen är ett ihopkok av  två olika recept, bara för att göra det hela lite mer avancerat 😉 Degen har jag tagit från hummingbird bakery och resten inspirerades av en trevlig och mycket pedagogisk bok kallad Baka steg för steg (men är aningen omgjort). Första gången jag bakade den blev resultatet så pass bra att till och med jag var lite stolt (har JAG åstadkommit det här?? Det är inte möjligt?!). Dock bakade jag en till paj igår efter samma recept som inte blev riktigt lika lyckad,vilket jag tror hade att göra med att jag var aningen stressad och inte tog mig tid att se till att degen var tunn nog eller att grädda den i FÖRST 225 grader och SEDAN i 175. Kanterna blev lite tjocka och tråkiga, men annars var den fortfarande god, men att vara noggrann med alla detaljer rekommenderas 😉

Viktigt att tänka på är att du alltså behöver TVÅ satser pajdeg. Ingredienserna räcker till en, eftersom de är bättre att göra varje deg för sig istället för att dela på en enda. Låt dem vila i kylen ett tag så blir de lättare att kalva ut. Får du någon deg över när både pajbotten och pajlock ligger på plats kan du dekorera med den, genom att göra tex några löv eller liknande att sätta fast på toppen.

Måtten är alla i vikt istället för i dl, så en bakvåg är väldigt bra att ha för att få det rätt!

***

Amerikansk äppelpaj

Ingredienser:

Pajdeg (du behöver 2):

260 gram mjöl
1/2 tsk salt
110 gram rumsvarmt smör
2 msk vatten

Pajfyllning

750-1 kg äpplen (jag tog mina från äppelträden i mina föräldrars trädgård)
125 gram finkorning rårörsocker (går att byta ut mot vanligt strösocker, men det blir inte samma smak!)
1 tsk kanel
ev ca 30 gram smör

Dekorering:

1 ägg
rårörsocker

***

Till pajdegen (gör detta två gånger):

Lägg mjöl, salt och smör i en bunke och vispa samman med en elvisp på lägsta hastighet.

Tillsätt en msk vatten och vispa tills den blandats in.

Ställ undan elvispen och tillsätt en msk vatten till. Knåda samman med händerna till en slät och mjuk deg (behöver du kan lite vatten till tillsättas).

Slå in den i plastfolie och låt vila i kylen i en halvtimme eller så.

***

Till fyllningen: 

Sätt ugnen på 225 grader.

Skala, kärna ur och skiva äpplena tunt. Lägg skivorna i en skål.

Häll över sockret och kanelen, blanda ordentligt så alla äppelskivor täcks.

Lägg blandningen i pajskalet. Om du vill kan du klicka lite smör över, det är inte nödvändigt men gör det hela lite saftigare.

Kavla ut den andra degen till ett lock och täck äpplena med det. tryck ihop kanterna och nagga dem med en gaffel så det blir ett fint mönster.

Dekorera om du vill.

Vispa upp ett ägg och pensla hela locket ordentligt; strö över lite socker.

Skär ett par skåror i locket och skjut in i ugnen.

Grädda på 225 grader i 20 minuter, sänk sedan värmen till 175 grader och grädda i ungefär 30 minuter till, pajen bör ha fått en fin färg och äpplena ska ha mjuknat, känn försiktigt efter med en kniv i skårorna om du är osäker.

***

Servera med vaniljglass för den perfekta, amerikanska touchen 😉

En tacksam Thanksgiving

I förra inlägget nämnde jag lite kvickt att det skulle bli en middag här hemma med Thanksgivingtema, en middag som nu blivit av, och som jag spenderat en hel del tid med att planera inför. För mig startade dagen med sex timmars kontinuerligt matlagande, för menyn var diger, och min ambition var att göra allt själv. Det var av någon anledning viktigt för mig att få detta så autentiskt som möjligt, kanske för att jag ville visa gästerna  exakt vad som pågår därborta i stora USA på torsdag och inte en svensk version av det – det hade säkert kunnat bli bra det också, men det hade inte varit den maten jag firade Thanksgiving med när jag var där och alltså hade det inte legat lika nära hjärtat.

Min första thanksgiving var med min värdfamilj i Michigan, USA 2005 (JÖSSES vad länge sedan det är!) och förberedelserna delades upp mellan oss alla fem i familjen. På min lott föll stuffingen – alltså det som skulle serveras med kalkonen och som traditionellt sätt fågeln fylls med efter tillagning (fast vi serverade den bredvid) – och pumpapajen – som jag verkligen ville lära mig att göra! På den här tiden hade jag inte hunnit bli vegetarian än, det blev jag inte förrän 2006 – och jag var heller inte lika intresserad av att laga mat, men jag tyckte ändå att det var spännande att få vara med om en högtid som vi inte har någon som helst relation till hemma i Sverige.

Bakgrunden till högtiden kan ni läsa om här, men idag handlar det mest om att få en efterlängtad paus i vardagen, äta tills man stupar och sedan sova hårt eftersom fågel sägs göra än just sömnig (prova det om ni har svårt att sova!) 😉 Ja, och så försöker man fundera ut vad man är tacksam för och tänka lite extra på de som inte har lika mycket, de som saknar tak över huvudet eller mat på bordet. En fin tanke som jag tycker vi borde hålla i minnet bra mycket oftare än en gång om året, och att fira det med en brakfest är väl en härlig idé?

Thanksgivingmiddagen jag höll i startade med en drink – en tranbärssangria – som visserligen inte brukar serveras på ett traditionellt Thanksgivingbord, men har man en välkomstdrink skulle det absolut kunna vara den här. Tranbär konsumeras nämligen mycket under den här tiden på året i USA. Den bestod av bland annat tranbär som kokats med socker, apelsinjuice och rött vin.

Sedan fanns det mesta som traditionellt brukar finnas på Thanksgivingbordet även på vårt – här syns gröna bönor (som ibland hamnar i en gratäng, men jag valde att bara koka dem), majsmuffins (vilka kan bytas ut mot biscuits eller dinner rolls – båda på vanligt vetemjöl istället för majsmjöl), en sötpotatisgratäng (ibland garneras en sådan med marshmallows, men det uteslöt jag), stuffing (baserad på majsbröd, samma smet som majsmuffinsen), tranbärssås (på frysta tranbär, färska är svåra att finna här vid denna tid på året), potatismos (som jag inte har en individuell bild av men det är ingen skillnad mellan det och vår svenska version) och slutligen en tomatsallad som min pappa envisades med, den brukar inte finnas med på ett typiskt amerikanskt bord.

Lite fler bilder på de flesta av dessa rätter kan jag också ge er om ni är intresserade (ja, de kommer här oavsett om ni är intresserade eller inte, diktator som jag är):

Majsmuffins som jag redan givit er receptet till, men då i form av bröd. Denna gång blev de inte riktigt lika smuliga, kanske på grund av formen eller för att jag bytte bikarbonat mot bakpulver. De smakade dock precis som de skulle.

En sötpotatisgratäng  bestående av bland annat den givna sötpotatisen (när jag firade denna högtid i USA använde vi yams, men de smakar i stort sett likadant och byts ofta ut mot sötpotatis även där. Många kallar båda varianterna för yams). Gratängen är ganska söt, och garnerad med pecannötter. Marshmallows var inköpta, men eftersom jag som vegetarian inte äter dem och gästerna kanske skulle anse det vara lite väl extremt, serverade jag dem till efterrätten istället…

Stuffingen är en intressant historia. När jag fick göra min värdmammas egna stuffing efter hennes recept förklarade hon för mig, som då var en kaloriräknare utan dess like, att rätten bara blir bättre ju mer smör man har i den medan hon hivade i smörklick efter smörklick. Jag var förfärad, men idag är jag ganska road och tycker otroligt mycket om den, för rätten är helt klart mycket annorlunda om man jämför med många svenska rätter. Den består mest av rostat majsbröd som kokat samman med grönsaker (i mitt fall selleri och lök) buljong, smör och lite grädde. Den blev faktiskt, mot förmodan, en riktig hit här hemma!

Ja, och så kokade jag en tranbärssås, som helt klart är ett måste på Thanskgivingbordet! Igen, tranbär använder man mycket på hösten, och det påminner en hel del om lingon i smaken, så tänk på  det som en form av lingonsylt.

Det mest centrala på ett Thanksgivingbord nog ändå kalkonen, som bör vara rostad hel i ugn och se så barbarisk ut som möjligt (vegetarianen har talat). Jag avstod från att vara den som tillagade den, men tyckte, eftersom alla andra på festen var stora köttätare, att min pappa kunde få den äran att tillaga och tranchera den, och dessutom tillaga såsen, som är baserad på kalkonens sky. Han  gjorde detta med bravur och jag är otroligt glad att jag slapp 😉

Ja, och ingen middag är komplett utan efterrätt, så sådan serverades såklart en bit in på kvällen, när all mat smält något sånär. Till kunde man välja mellan vaniljglass (som jag toppat med marshmallows), grädde och vaniljsås (som var ett svenskt tillägg). Två pajer blev det, samma sorts pajer som oftast brukar serveras under en thanksgiving – en traditionell äppelpaj och en pumpapaj. Även pecannötspaj förekommer, men jag valde bort den då pecannötter är ganska så dyrt här hemma, dock är det en FANTASTISKT god variant, så ett recept har helt klart potential att dyka upp här på bloggen någon gång i framtiden!

En traditionell ä–ppelpaj har ni säkert sett flera gånger, kanske i USA, eller i filmer och TV-serier därifrån. Den består av en botten och ett lock av pajdeg och massor av äpplen, socker, smör och kanel inuti. Dekorationen kam man leka fritt med, mina kunskaper är ytterst begränsade så den blev ganska enkel. Den serveras nästan uteslutande med vaniljglass.


Pumpapajen brukar vara stjärnan på Thanksgivingkvällar, och är helt klart det allra viktigaste – ja, i alla fall för alla som inte äter fågel – och den är verkligen värd att prova! Min gjordes på butternutpumpa eftersom det var  den enda sorten jag hittade, och är därför aningen blekare än jag kanske velat, men smaken är densamma som jag kommer ihåg från alla pumpapajbitar jag ätit i mina dagar. Den serveras oftast med en rejäl klick grädde och gärna lite extra kanel.

***

Jag tänkte lägga några inlägg på att ge er recepten till några av dessa rätter, hur låter det? Något som ni är speciellt intresserade av? Ja, förutom kalkonen då, den får ni fantisera om själva 😉

Resten av denna härliga måndag kommer jag spendera i bilen för att komma tillbaka till min egen lägenhet i Växjö igen, och sedan framför datorn för att läsa ikapp i alla ljuvliga bloggar som jag inte hunnit med alls de senare dagarna. Äntligen! Kanske råkas vi över nätet? Annars önskar jag en trevlig första dag på resten av veckan ❤