Smaktest: Sk*nka utan rumpa från Astrid och aporna

Jag vill inleda denna recension med att utfärda en varning, en varning som det är viktigt att ni som är hoppfulla på produkten tar i beaktan. Det är nämligen så att även när jag fortfarande åt kött (kan ni tänka er att det ”bara” är snart sju år sedan jag var fullfjädrad asätare karnivor och käkade revbensspjäll utan att se lidande grisar framför mig? Sedan blev jag 18 och resten är historia) så var jag inte en jättestor beundrare av just skinka. Mina smörgåsar bestod oftast av ostiga pålägg (nämen, tänk, det gör de ju fortfarande, om än aningen mer löpefria) eller möjligtvis kalkon som enligt mig smakade bättre och hade mindre risk att trassla in mina tänder i otuggbara fettslamsor. Därför kanske jag är en aning subjektiv i mitt smaktestande, jag inledde den ju med ett minne av en skinksmak som jag aldrig riktigt beundrat. jag är heller inte en av de vegetarianer som saknar smaken av kött eller kyckling. I början kanske, men efter ett tag försvann den saknaden och ersattes av en känsla som inte kan beskrivas som annat än ett äckel inför tanken på att bita in i en bit av Knorres rumpa.

Dock vill jag poängtera att jag inte har några som helst invändningar emot att det finns imitationer av kött att lätt och snabbt få tag på i kyldisken på ica. Jag har haft otaliga konversationer med köttätare som provocerats av min gröna tallrik och undrat hur jag kan påstå mig vara vegetarian och samtidigt äta quorn (”för det är ju SÅDAN dubbelmoral att vilja äta något som smakar som det man givit upp!”).

Nej, det tycker jag inte. Mitt beslut att bli vegetarian hade ju faktiskt andra anledningar än att jag inte tyckte om smaken av kött. Det är inte DET som är problemet, det är varifrån köttet kommer och hur det en gång behandlats som bekymrar mig, i alla fall till största delen. Så jag ser inga som helst problem med att grilla sojakorv under sommaren – inte minst för att det underlättar för mina icke-vegetariska vänner när jag kommer på middag.

Nåväl, tillbaka till smaktestandet, innan jag helt snurrar in mig i diskussioner för och emot vegetarianism/veganism.

Sk*nka utan rumpa är Astrid och apornas veganska variant på just skinka och är en del av en serie smörgåspålägg som alla ska kunna äta med gott samvete (andra exempel är Mild Chöritzo och Prinsesskorv). Förpackningen är i mitt tycke helt fantastisk. Jag menar, hur kan man INTE älska det här? Först själva produktnamnet som så klockrent beskriver vad det är som väntar innanför plasten, och så den skönt gröna, tecknade etiketten med världens sötaste lilla minikulting utrustad med gigantiska hundögon i stil med katten i Shrek. Jag skulle lätt kunna ha en förstorad version av denna etikett på väggen. LÄTT.

Vänder vi på förpackningen får vi snabbt reda på vad det faktiskt ÄR i förpackningen, i motsats till vad det INTE är. Innehållsförteckningen listar vetegluten som den ingrediens förutom vatten som skinkan mest består av.  Tillsammans med sojaprotein, kryddor, jästextrakt och färgämnen för att få skinkan till att se aptitlig ut blir resultatet just det här: sk*nka utan rumpa. Bara ingredienserna ger inte mycket till ledtråd om hur produkten faktiskt kommer smaka, mer än att där ”kan finnas spår av senap”. Senap? Jo, senap är ju gott…

Under innehållsförteckningen har vi näringsvärdet uppradat och det går snabbt att räkna ut, även för mig och min undermåliga matematikkunskap, att om jag äter hela förpackningen (100 gram) på en gång så skulle det resultera i att min dagliga kalorikvot blir 235 kalorier fattigare. I skrivandets stund kan jag inte garantera mängden skivor som låg i mitt paket, men jag drar till med åtta, och vi märker då att varje skiva ligger på runt 30 kalorier. Kanske en aning mer om mitt minne av antalet bleknat, men oavsett vilket inte så farligt. Till största delen består sk*nkan av protein – härligt! – följt av några gram fett och ett par gram kolhydrater. En trevlig näringsvärdestabell att titta på, sticker inte för mycket i ögonen på den som bryr sig om sådant.

Det viktigaste är ju trots allt inte siffrorna, så efter att ha ögnat igenom dem tragglade jag mig in i plastförpackningen för att få en efterlängtad bild av det förmådda underverket.

Och nej, det ser inte ut riktigt ut som skinka, även om det helt klart kunde vara ett ickevegetariskt pålägg. Det är runt, som skinka, men där upphör likheterna. Jag tycker mer att det påminner om mortadella om ni är bekanta med den sortens pålägg – finmalt kött i korvformat med eller utan oliver i – då skinka är mer… glansigt? Jag vet inte riktigt, men det är något som inte påminner mig om skinka när jag ser den. Det behöver i sig inte vara något negativt, utan är bara en observation. På smörgås har ju det inte någon som helst betydelse hur den ser ut, bara den är något så när aptitlig. Och äcklig ser den inte ut, inte heller doften antyder det, även om den inte är så väldigt lik den som man möter i skinkdisken den heller.

Och smaken?

Det är här min inledande varning kommer in i bilden. För jag önskar så att jag kunde skriva metervis med hyllningssånger till Sk*inka utan rumpas ära. Jag skulle så gärna vilja skicka ut er alla på vallfärder till Malmö eller Stockholm för att rensa hyllorna på sk*nkpaket och lova er att ni aldrig mer besviket behöver äta era smörgåsar utan oköttigt köttpålägg att dekorera den med. Men ärligt talat; jag kunde inte med smaken. Den är svår att definiera och svår att jämföra med någonting, den är bara… Fadd. Och torr, på ett konstigt sätt. Är det så här vanlig skinka smakar förstår jag varför jag föredrog ost även som barn.

Mitt första försök var att äta skinkan precis som den var, ur förpackningen. När det inte gick väl gjorde jag ett tappert försök att äta en skiva på en varm macka, täckt med mozzarella, kanske skulle smakbrytningen göra den mer tilltalande? Men nej, tyvärr, det slutade med att jag gjorde en ny macka med soltorkad tomat och lök och matade hunden med sk*nksmörgåsen. Om inte annat så är den ett perfekt alternativ till frolicen jag brukar mata honom med – skönt veganskt så jag slipper känna mig barbarisk när jag ger honom köttbaserat godis – och han åt den åtminstone med god aptit.

Även min faster fick agera testkanin då hon ovetandes om att det inte var äkta skinka lade en skiva på frukostmackan. Hon tyckte den smakade riktigt bra, och jag tittade storögt på när smörgåsen försvann en bit efter en annan, med pålägget jag knappt lyckades svälja oskyldigt liggande ovanpå. Hur är det möjligt att någon kan tycka om något jag INTE gillar? Jag vet inte, men går gör det uppenbarligen. Så därför uppmanar jag dig att köpa en paket själv nästa gång du ser en i hyllan (troligtvis  inte i din närmaste affär, men om du någon gång befinner dig i Astrid och apornas egen butik eller så) och bilda dig en uppfattning själv. Produkten är snygg, prisvärd (med sina runt 30 kronor) och relativt nyttig – för mig drar dock smaken när betyget rejält. Nej, jag kommer fortsätta med mina hummus-, tartex- eller kesomackor och lämna sk*nkan åt dig. Hoppas du tycker om den. Det gjorde inte jag.

Betyg: 2.5/5

Smaktest – Marabou orient dadlar och pistage

Dagen började minst sagt… inte bra. Efter att ha spenderat natten hemma i Oskarshamn drog jag mig upp ur sängen för en snabb titt genom mina mail. Och vad väntade inte där, om inte ett brev från CSN. Som nekar mig studiemedel den här terminen.

Jag kunde inte andas så ledsen blev jag. Jag studerar ju NU! Ett program jag formligen älskar! Jag har ÄNTLIGEN hittat rätt och då får jag inte längre bidrag för det, vilket gör att jag inte har råd att stanna kvar! Usch för myndigheter och deras trångsynthet. Det blir MER pappersarbete och en överklagan på det här, vi får se hur det utvecklar sig.

Däremot befann jag mig en stund på biblioteket för att läsa lite uppsatser som ska diskuteras imorgon, och sedan tog jag en sväng in till Domus, som det fortfarande heter här i staden som fastnat i 70-talet. Och vad får jag se, om inte den här lilla härligheten:

Marabou Orient! Som jag har letat! Varenda affär i Växjö har raidats på jakt efter minsta lilla flik av rödaktigt marabouomslag utan minsta skymt av ens en skylt om den. Och så finns den HÄR, mitt ute i ingenstans! Jag lade vantarna på en direkt och småhoppade lite i kassakön, till mina medköares stora förtjusning. Bara att betala och cykla hem, sedan låg chokladen på bordet, redo att bitas in i!

***

Så här ser den alltså ut, Marabou Orient, med smak av dadlar och pistage. Framsidan har ett typiskt Aladdinmotiv med lite tinnar och kupoler i bakgrunden, tillsammans med palmer och en måne mitt i, eftersom ingen sol någonsin förekommer i Orienten (därav palmerna). Ett orientaliskt mönster pryder bakgrunden bakom ordet orient, och flygande, otroligt missbildade pistagekärnor skjuts emot oss. Något annat kastas också därifrån, jag satt ivrigt och hoppades att det kanske var kanelstänger, men en snabbläsning visar att det med all sannolikhet ska föreställa choklad. Aha.

I en liten hög ser man också två bitar tecknad choklad FULLPROPPADE med pistagekross, de ser nästan radioaktiva ut, så mycket grönt är det i dem! Mot dem vilar något som antagligen ska föreställa dadlar, även om det i mitt huvud blev till mandlar och ingenting annat.

Och på tal om mandlar – var någonstans nämns de på framsidan av paketet? För faktum är att i ingredienslistan är mandel listat FÖRE pistagenötterna, som egentligen föreställer stjärnan i den här chokladkakan. Och inte nog med det, både mandel och pistage har en liten procentsiffra i parantes efter sig, en siffra på – håll i er – 1.2%. Alltså innehåller den här kakan på 200 gram hela 1.2 procent pistagenötter och lika mycket mandel. 1.2 %. Är det ens värt att skriva med i listan? 2.4% blir alltså nötdelen av kakan, och då är det inte ens bara pistagenötter det handlar om. Jag är redan besviken, och jag har inte ens öppnat paketen än. Dock inger dadlarna lite hopp, Marabou har nämligen klämt ner 7.6% sådana, vilket känns mer acceptabelt.

Näringsvärdet är det vanliga – 25 gram (4 rutor) ger 130 kalorier, varav 14.5g är socker och resten mer eller mindre är fett. Det är choklad vi pratar om, inte morötter 😉 Inget spektakulärt, men det gäller ju att kunna det där med att hålla sig till en portion (känns inte 4 rutor ganska mesigt ibland?) om man räknar kalorier.

Nu till det väsentliga, det jag har väntat på i veckor (eller ja, ända sedan jag fick reda på att den här varianten skulle släppas i varje fall): smaken. Jag öppnade paketet, sög in doften (intensivt mjölkchokladig, inte mycket annat) och bröt av en bit.

Var är mitt pistagekross? Var är den lysande, illgröna mattan av pistage som täcker sidorna på chokladbitarna på framsidan? Åh, där är en bit!

Nej, det är mandel. Attans.

En tugga senare, och jag kan ge er min egen, högst personliga åsikt. Det här är russin och mandel. Ni vet, den där sorten som pappa gärna köper hem och du smygäter lite på fast du egentligen inte riktigt tycker att det är den godaste varianten i hyllan. Den som är god, men ganska tråkig. Nu finns den i två versioner, en med lila förpackning, och en med orientaliskt röd. Spännande.

Nej, men allvarligt, smaken är… god. Det är den. Pistagenötterna skulle jag inte ha märkt av om jag inte läst att de fanns där (eller ja, jag märkte fortfarande inte av dem om jag ska vara ärlig) men mandeln smakar mandel och dadeln smakar torkad frukt. Lite sötare än russin gör, det är sant, men det är också allt.

Jag hade nog inte varit lika besviken om det inte varit för att det låter SÅ gott och SÅ annorlunda! Äntligen en choklad som vågade att prova på att blanda i pistage, som är så fantastiskt, och dadel, som är så exotiskt! Och så smakar den precis likadant som något som redan är gjort.

God, stabil, men oj så tråkig.

2.5/5.

Smaktest – Wasa Crisp and fruit

Av alla nyheter som finns ute i butikerna nu är Crisp and fruit en av dem som jag verkligen sett fram emot, fast med någon sorts skräckblandad förtjusning. Hela tanken med produkten är att ge oss alla chansen att äta frukt utan att tugga – fast med lite flingor på toppen så lite träning får ju käkarna ändå… Den marknadförs som ett snabbt mellanmål och innehåller förutom ovan nämnda fruktmos och flingor även tillsatt vitamin C (som kanske kan anses vara lite överflödigt då frukt ofta är ganska tokfulla av just den varan ändå men det finns ju värre saker att lägga till).

Och snabbt kan jag förvisso hålla med om, det tar inte många sekunder att hälla flingorna över moset och inhalera det, men som mellanmål tycker jag nog att det är lite bristfälligt. Eller? Det kanske bara är jag som inte brukar äta endast en frukt till mellanmål, jag tycker själv att något matigare, som en smörgås eller yoghurt, känns mer stabilt på något sätt… Dock kan det kanske kombineras med något? En macka och en crisp and fruit? Fast då skippar jag nog själva crispet…

Nej, nu går jag före mig själv här; ett smaktest har jag ju förberett så det är klart ni ska få det!

***

 

Crisp and fruit är alltså ett av Wasas olika förslag på mellanmål nu när allt ska gå lite snabbare och själva mellanmålet inte längre packas ner i väskan hemma på morgonen. Tre smaker finns att få tag på: päron och äpple, skogsbär och den som jag har provat: banan och persika. De säljs nästan överallt för det INTE ALLS ÖVERKOMLIGA priset 19.90 kr men med kupong lyckades jag inhandla mitt smakprov 5 kronor billigare, något jag fortfarande tyckte var i dyraste laget. Det första som slog mig när jag såg förpackningen var inte hur lustigt det låter med tanken att man bara ska äta mos och flingor (känns det inte som att de missat något vitalt? Typ mjölk eller fil?) utan mer hur otroligt länge den håller ÄVEN då det uppenbarligen inte är några tillsatser i moset mer än vitamin C och ÄVEN då den förvaras i rumstemperatur. Hur ofta håller frukten i två månader? Och ihopmosad? Banan är inte direkt känt för sin långa livslängd… Men det är så det står och det är väl det vi får tro. För innehållet i fruktmoset är imponerande, bara frukt och koncentrat av frukt. Flingorna däremot, har en lista längre än bibeln! Socker finns såklart med, men även en hel del andra ämnen som jag inte vet hur man varken stavar till eller uttalar. Varför inte satsa på bättre flingor när moset är så spot on?

 

 

Inuti den riktigt tilltalande förpackningen finns det en sådan här ”vacker” plastskål. Aptitretande? Nja, det tycker jag väl inte. Men den fungerar genom att skydda moset inuti och vara stabil nog att äta ur. Någon skönhet är den dock inte, det känns som att äta dessert på ett flygplan.

 

 

Ovanifrån går däremot designen från förpackningen igen, och den gillar jag fortfarande! Ser det inte piggt ut? Gott och tilltalande? Jag tycker det!

 

 

Den oerhörda skönheten till burk delas sedan på två, där själva burken innehåller fruktmoset och plastlocket innehåller flingorna, precis som många liknande förpackningar. Dessutom ingår det en sked, vilket jag tycker är otroligt praktiskt då yoghurtburkar etc blir väldigt svåra att äta utan en sådan om de köps som just snabbt-mellanmål-i-farten (vissa affärer är dock snälla nog att bifoga en sked när man köper mellanmål utan, sådant sätter guldkant på min dag!).

 

 

Utan flingor är det här vad som möter mig när jag drar av locket på burken. Mos. Några bitar skymtas, vilket jag tycker är helt okej eftersom det annars skulle bli lite väl tråkig konsistens på moset, men överlag är det inte något speciellt. Luktar gott gör det dock definitivt, en stark doft av framförallt persika möter näsan och gör det hela riktigt tilltalande!

 

 

Flingorna ser precis ut som Wasas flingor 4 crisp mix, som jag förövrigt tycker mycket bra om, och jag antar att det är de som fått följa med ner i den här mellanmålsnyheten. Däremot blev jag lite avskräckt av att läsa den långa innehållsförteckningen, jag som blivit invaggad i tron att dessa flingor är ett nyttigare alternativ! Skäms Wasa, om så nu inte är fallet!

 

 

Och tillsammans är det bara smaken kvar att utvärdera. Moset är gott absolut, och flingorna är också de goda och lagom knapriga. Men tillsammans? Jag vet inte. Det känns fortfarande lite felkomponerat, som att de tagit en burk fruktpuré ur barnmatshyllorna och slängt på lite flingor så vi lite äldre inte ska förstå skillnaden. Jo, fruktpuré är gott, och det är som sagt detta fruktmos också (jag vägrar kalla det puré av princip) men sedan när skippade jag min mannagrynsgröt under äppelmoset till förmån för lite flingor? Det känns så udda, och jag vet inte om jag tycker det är särskilt lyckat. Lite mjölk i kanske, sedan kan jag acceptera det, men då förstörs ju hela konceptet med ett snabbt, komplett mellanmål. När man sedan räknar in prisfrågan (igen – 19.90 för fruktmos och ett par gram flingor) så blir jag ännu mer ointresserad av tanken att prova de andra två smakerna.

Mellanmålet får tyvärr bara 2.5 poäng av mig. Förlåt Wasa!