Smaktest: Findus Simply Green Indian Bhaji Bite

Då och då blir jag ombedd (nej, det är inte sant, det är jag som bönar och ber) att provsmaka någonting för Smartson och sedan recensera det för att ge ett företag en rättvis bild av hur produkten tas emot. Kanske kommer ni ihåg att jag recenserade ett annat av Findus vegetariska mål – Green Deli Indian Curry – för ett tag sedan, vilket också var en måltid jag fick gratis för en recensionsmöjlighet.

Den här gången hade turen kommit till Findus nya serie – Simply green. Det finns fem olika varianter, men min gratiskupong täckte bara in ett val mellan tre av dessa – Traditional falafel, Thai veggie bite och Indian Bhaji Bite. Då jag redan smakat och recenserat Thai Veggie Bite ur egen ficka en tid tillbaka och Traditional Falafel är samma falafel som Findus bjudit på i flera år under annat namn så kändes mittval i frysdisken ganska så givet. En påse Findus Simply Green Indian Bhaji Bite fick följa med hem, och hamnade ganska så snart på min tallrik.

Först och främst – det var ett riktigt äventyr att hitta denna variant. Kanske var det bara för att jag bestämt mig för att testa just den sorten och ingen annan, men  det verkade som att varenda affär fått nys om att jag vill ha Bhaji Bitesen och därför slängt undan dem i någon hemlig frysbox någonstans för att få mig att frustrerat gå på en nit gång efter gång. Kupongen jag fick gällde endast på coop och Citygross, så redan där var jag begränsad, men varje gång jag aktivt sökte upp en coopaffär låg där bara falafelbullar och veggie bites och retades med mig. Men jag hade gett mig sjutton på att smaka Bhaji Bitesen och inga andra, så jag fortsatte mitt sökande.

Till slut hittade jag en liten coopaffär som hade missat att gömma dem för mig och trimfen lyste nog om mig när jag stegade ut ur affären med min skatt – lycklig tog jag bussen hem (vadå bil? jag är student!) och tog en ordentlig titt på påsen. Vad var det egentligen jag gett mig in på att prova?

Jo, Findus Simply Green Indian Bhaji Bite är en ny, fryst produkt som inte innehåller ”kött, fisk eller fågel” men det kan finnas ”ägg- eller mjölkprotein”, enligt Findus egen sida. Själva bitesen beskrivs väldigt enkelt som ”potatisbiffar smaksatta med spiskummin, chili och solroskärnor”. Jaha, potatisbiffar. Okej. Men på förpackningen står det tydligt och klart att det handlar om POTATISBULLAR och inte potatisbiffar. Tack för bristande information, Findus.

Dock är jag inte den som är den, på bilden syns något som liknar små potatisbollar, så jag antar att det kommer vara en smaksatt version av de där runda bollarna som mamma tyckte så mycket om när jag var yngre, de som ingen i hela världen vet faktiskt heter pommes noisette utan bara kallar potatisbollar helt enkelt. Så måste det ju vara, eller hur? Ja, på bilden ser de ganska inbjudande ut i all fall, det är ju ett plus. En stor hög med potatisbollar är mittpunkten, och de är serverade med någon slags kall sås, ser det ut som (detta visar sig vara en raita, som man hittar receptet på på baksidan av förpackningen). I ena hörnet kan man se att påsen innehåller tre portioner och att det ska ta 12-14 minuter att laga till dem. Ja, och så det obligatoriska märket ”Green meals” som nu pryder alla påsar som Findus anser innehålla något vegetariskt. Bredvid det kan man också läsa att kalorimängden i en portion, alltså en tredjedel av påsen, är 320 kalorier, om man nu räknar sådana.

Vänder man på påsen kommer man till den mer intressanta informationen. Fortsätter vi med kaloriinehållet finns där en tabell som staplar upp innehållet uppdelat på 100 gram och på den förbestämda portionsstorleken 150 gram. Proteininnehållet är helt okej, 9,5 gram per portion och sockerarter är nere på 2 gram per portion. Ganska lovande siffror kan tyckas, men det ska sägas att jag inte är sådär överväldigande insatt i hur uppdelningen bör se ut. Dock reagerar jag på att fettmängden är 17 gram per portion – låter inte det lite högt? Eller är det jag som är ute och cyklar?

Innehållstabellen tycker jag däremot är viktig att läsa igenom på alla matvaror som köps hem, så också den här. Det är en väldigt trevlig överraskning att se att alla ingredienser går att förstå, inga e-nummer någonstans, det är verkligen ett plus! De innehåller ägg, därför är de inte veganska, och lite spännande ingredienser som majssemolina, rismjöl, stärkelse (?) och kryddor (?). Uppenbarligen innehåller de en hel del olja, eftersom de ligger fyra på listan och brukar skrivas i ordning baserat på vad som är den mest använda ingrediensen. Det kan ju förklara mängden fett i produkten…

Det viktigaste är ju ändå smaken på innehållet så det blev dags att faktiskt tillaga bollarna för att få dem testade. Lukten ur den uppklippta påsen är väldigt generisk, det luktar fryst potatisprodukt, vilken som helst. Om du köpt frysta pommes eller liknande känner du säkert igen doften jag talar om. Den varken lockar eller avskräcker. Bollarna är inte helt runda utan ser hemmagjorda ut, lite olika i storlek och form – bra drag där Findus, nu tror alla att ni står och rullar potatisbollar för hand istället för att låta en maskin göra jobbet, det brukar köpare gilla.

Min påse innehöll cirka trettio bollar, och eftersom en portion skulle vara en tredjedel av innehållet räknade jag efter lite möda ut att varje portion blev tio stycken bollar. Då är ju frågan om man ska servera någonting till eller äta dem som de är. För tio stycken låter som en ganska stor portion om man serverar dem med något mer än en sås, men det kanske blir lite trist att bara äta potatisbollar och inget mer? Jag övervägde att tina några av veggie bitebiffarna att ha till, men uteslöt sedan den idéen eftersom jag inte var sådär särskilt förtjust i dem och nöjde mig med att värma två portioner bollar så jag kunde spara hälften till lunch dagen efter. Vågat att riskera det när jag inte visste hur de smakade, jag vet, jag kände mig otroligt modig där jag stod och väntade på att de skulle bli genomvarma. Själv valde jag att värma mina i ugnen, men enligt påsen går det också att steka dem, vilket verkar vara det de räknar med eftersom det tar 12-14 minuter (den tid det står på framsidan av påsen), i ugnen tar de ungefär 17-19 minuter. Inte sådär fasligt mycket längre tyckte jag, så ugn lät bra.

Jag hade varken gurka eller annat kul att skapa en raita ifrån, så jag serverade mina med broccoli och turkisk yoghurt toppad med sweet chilisås, vilket kändes som ett bra komplement. Dock anade jag redan här ugglor i mossen. Potatisbollarna luktade nämligen lite väl mycket citrongräs för min smak. Eller ja, enligt innehållsförteckningen innehåller de inget citrongräs så jag får väl anta att det är limebladen som lukar så, men det är i alla fall en doft och smak jag inte uppskattar i för stor mängd och det var mitt största klagomål på veggie bitesen förra gången. Säg inte att de här smakar likadant!

Men vet ni vad? Det gör de. Det gör de verkligen. Visserligen åt jag dem inte samtidigt, det var några veckor sedan jag provade Findus Thai veggie bites, men mina minnen från den erfarenheten säger mig att det lika gärna skulle kunna vara de jag åt nu. Vad trist! Hur kan THAI veggie bite smaka likadant som INDIAN Bhaji Bite? Det enda de har gemensamt är ju egentligen Findus! De här bitesen är ju baserade på potatis, det borde ju inte smaka ALLS likadant som veggie bites? Eller? Kanske är det jag som är känslig för smaken av citrong… jag menar limeblad, men jag tycker att det är det enda man egentligen känner. Det, och en anonym smak av boll.

Jag åt upp min portion, och lunchportionen under protest nästa dag, men jag kan inte tänka mig att den sista portionen kommer bli upptinad så länge världen står kvar och jag kan köpa något annat – vad som helst- i affären istället. Nej, det här var ingenting för mig, och det sörjer jag nästan lite över, eftersom de låter så spännande!

jag ger dem 2/5, endast för att jag gillar både konceptet och ingredienserna de är gjorda av. Smaken, åh andra sidan, lämnar mycket att önska.

Smaktest – Marabou Sensation Blueberry Milk

Ja, jag vet hur ni tänker därhemma – ”Ett TILL smaktest! Och av choklad den här gången också! Gör inte människan något annat än att äta onyttigheter?”

Eller nej, så låter ni säkert inte, men lite så känner jag, nu när det är dags för ÄNNU en recension av en av alla dessa nya chokladsorter. Jag får helt enkelt skylla på att jag gör det för er, ni som så länge gått och funderat på om de nya chokladbitarna är något att satsa på. Bara för er skull, INGEN annans! (Det är ju egentligen inte ALLS så att det är jag själv som tycker det är så oerhört spännande att prova allt som det står nyhet på, ABSOLUT inte!) Som tur är finns det många i min omgivning som inte heller är aviga till att smaka choklad, så jag inte behöver äta upp alltihop själv 😉

Den här gången blev det ett av Marabou Sensation nya tillägg – Blueberry Milk. Förutom denna har det ju också nyligen kommit en med jordgubbsmak – Strawberry Cheesecake, som delar rampljuset med Blueberry, och att valet föll på den senare var helt enkelt för att blåbär i choklad känns lite mer spännande än jordgubb – men den vill jag absolut ge en chans den också!

Hittintills har jag varit lite kluven gentemot Marabou Sensation. Några av smakerna har verkligen varit riktiga hittar för mig, Cookies and Cream tycker jag är fantastisk och för inte så länge sedan kom också varianten Macademia Honey som enligt mig är bland de godaste chokladsorter som finns att få tag på i Sverige just nu. Dock vet jag inte om jag tycker att det är värt att lägga MER pengar på MINDRE choklad, när det faktiskt inte är jättestor skillnad mellan kvaliteten på Sensation och vanliga Marabou. Smakerna är visserligen lite mer spännande vilket Marabou anser vara nog för att driva upp priset, men jag måste erkänna att jag nog hellre sträcker mig efter Lindt eller annan lite mer pålitlig kvalitetschoklad om det är dyrare choklad jag är ute efter.

Däremot har jag faktiskt hittat Marabou sensation på Willys en krona BILLIGARE än resterande 200gramskakor – DÅ börjar det faktiskt kännas som att det är värt att lägga pengarna på dessa, mer intressanta Sensationssmaker!

Så vad tyckte jag då om Blueberry Milk?

Först och främst måste jag säga att namnet på produkten gör mig oerhört intresserad. Blåbär i choklad hör inte till vanligheterna, och egentligen -varför inte? Det låter som en helt ypperlig blandning!

Förpackningen följer de vanliga reglerna för Marabou Sensations chokladkakor. De syns, men de är ändå relativt sparsamma, en tecknad variant av innehållet är representerad, och jag blev absolut inte avskräckt att plocka upp den från displayen. Plus för förpackningen med andra ord, den känns väl uttänkt.

Som synes på bilden så väger hela chokladkakan 142 gram. Till skillnad mot Marabous vanliga chokladkakor är det ingen speciell siffra satt på ALLA dessa Sensationkakor, de skiljer sig aningen åt och ligger någonstans mellan 130-150 gram. Priset varierar oerhört från affär till affär; från runt 15 på Willys till lite över 20 på coop och ica. Så det gäller att hålla ögonen öppna, både när det gäller priser och storlek!

Väl öppnad luktade den… blåbär. På riktigt! Det känns väldigt lovande när en produkt luktar doftar det man tror att den ska lukta. Konstgjord banan tillexempel, hu vad den doften kan skilja sig från RIKTIG banandoft!

Bitarna är ganska stora, och inuti döljer sig två lager – ett blått, nästan geleaktigt, och ett vitt, som jag antar är mjölkrelaterat och påminner om hur en Kinderbar ser ut om man delar den på mitten.

Helt ärligt; det här var inte min grej. Jag blev väldigt besviken på den blåa sörjan som är så otroligt söt att den tar över ALL annan smak! Chokladen kanske var jättegod, det mjölkvita lagret perfekt i smak och konsistens, men det kan jag inte uttala mig om, för ALLT jag kände var blåbärssmaken. Jo, den smakade blåbär. Och sött – väldigt, väldigt sött. Nästan så till den grad att det blir beskt (förstår ni hur jag menar?).

Oturligt nog (?) hade jag höga förväntningar på den här utgåvan efter att ha gillat många av de andra Sensationvarianterna OCH läst åsikter från andra bloggare som anser, tvärtemot mig, att Marabou lyckades jättebra den här gången. Jag antar att det här med att smaken är som baken spelar in här – så prova den gärna och dela med dig av DIN åsikt! Min kaka åt jag bara två rutor av, sedan sköt jag undan den. Den var helt enkelt inget för mig.

2/5

Smaktest – provivas fruktdryck gul kiwi mangostan

Dagens lunch var allt annat än spännande, då den bestod av linsgryta från i tisdags. Linsgryta är fantastiskt, förstå mig rätt, men det finns inte mycket som ser tråkigare ut, speciellt inte efter ett par dagar i kylen. Därför bjuder jag på ett smaktest, som ni säkert kommer se många av i den här bloggen. Det är få saker jag gillar bättre än att testa nytt – vad det än må vara. Titt som tätt hittar man nyheter i butikernas hyllor och så fort jag kan lägga vantarna på dem hamnar de i min kundkorg. Av någon oförklarlig anledning.

provivas fruktdryck – gul kiwi mangostan

Smaktestet jag har att bjuda på är inte direkt någon nyhet, men jag har inte haft tillfälle att prova den innan; senaste tillskottet i Provivas fruktdryckserie – gul kiwi mangostan. En avancerad sökning på internet (vilket för mig betyder ett tryck på google och hoppas på turen) informerade mig om att mangostan är ”den allra bästa och finaste exotiska frukten”. Vem påstod att smak är något subjektivt? Frukten är klotformad, stor som en klementin och smakar som ”en blandning av jordgubbar, vindruvor, aprikos, apelsin, ananas och persika”. Det bådar ju gott i alla fall!

frukten mangostan – bilden lånad från http://www.mangostan.se

Och juicen då? Färgen är ljust gul och konsistensen tunnare än jag trodde, men den luktar himmelskt – mangostanparfym, någon? Jag kan väl inte påstå att smaken var någon höjdare, den tilltalade inte mig i alla fall, men jag är i och för sig ganska tråkig i mina juiceval. Nej, jag går tillbaka till provivas underbara mangodryck, men jag kommer inte slänga ut den här. Kanske bjuder jag bort den… 😉

2/5