Smaktest: Marabou Mandelsplit

Än en gång ber jag om ursäkt för min frånvaro. Jag jobbar på att kunna komma tillbaka till regelbunden postning men livet kommer emellan oftare än vad jag räknar med. Mat lagas, kakor bakas och produkter testas, men ett inlägg hinner sällan skrivas, och jag saknar det något oerhört ska ni veta! Min blogg är viktig för mig, så jag ska försöka bumpa upp den lite på prioriteringsstegen. Vi får se hur det går…

***

Nu har det gått 22 dagar på vårt nya 2012 och i affärerna trängs nyheterna på hyllorna – ja, ett par stycken i alla fall, om man tittar bland gottehyllorna som jag har en tendens att göra vid den här tiden på året! Jag föll som en fura för Marabous senaste lilla skönhet (den lockade mig in i fördärvet med sitt stiliga gröna band med matchande groda i hörnet) vars existens en fin vän till mig glatt meddelade mig om  när hon var ute på äventyr och jag själv satt hemma och beställde böcker för över 2 000 kronor till den nya kursen (dags för ett djupt andetag efter mastodontmeningen). Senare på kvällen fick jag tag på den själv! 20 kronor  fattigare blev jag av 100 gramskakan, men vad gör det när det är en alldeles, splitter ny nyhet?

Och på tal om splitter – Mandelsplit är namnet på detta bidrag till Marabouserien.

Mandelsplit.

Vad tycker vi om det?

Är det bara jag som är oerhört irriterande i min lilla språkvärld eller borde inte split i vårt svensktalande land stavas med två – TVÅ – t:en?

Jo men fundera på det. Namnet börjar på mandel, eller hur? Definitivt ett svenskt ord. Det är inte almond vi talar om, det är mandel. Efter mandel kommer bokstäverna S, P, L, I och T. Något som jag lyckas få till ”spliiiiiiit”. Inte splitt. Spliiiiiit.

Bara för att förtydliga mig själv: jag tycker mycket om banana split. Och jag förstår stavningen där. Jag kommer ihåg päronsplitt från min uppväxt, och jag förstår stavningen där. Det ena är ett engelskt namn på en glass, det andra ett svenskt. Att blanda dem är INTE okej, Marabou. Skäms.

Från klagostund, till smaktest.

Förutom namnet så är jag inte alls emot utseendet på chokladkakan. Den följer strömmen av de andra maraboubitarna, samma sorts tecknade invigning till chokladinnehållet, och ett färgschema som fungerar. Visserligen blir jag lite undrande – handlar det här om en choklad med mandel i, eller är det något roligare vi får lägga vantarna på?

Innehållsförteckningen hjälpte mig snabbt – det handlar om choklad med mandel i.

Nu känner jag mig lite som en hycklare, för jag tycker ofta Marabou har en tendens att slänga ut smaker som är för komplicerade och inte fungerar tillsammans, men handen på hjärtat – har vi inte smakat det här förut? Eller?

Baksidan berättar dessutom för oss att den innehåller i genomsnitt 140 kalorier per portion, och en portion är i detta en fjärdedels chokladkaka – alltså 25 gram. Om det är en rättvis portion eller inte är upp till er att bedöma, är ni sådana som klarar av att äta en halv, halv chokladkaka eller känner ni att när ni väl köper en vill ni äta hela? Det gäller att vara medveten om att de 140 kalorierna automatiskt fyrdubblas till 560 kalorier om man äter hela – och det är helt plötsligt ganska mycket! Om man räknar kalorier alltså, det finns ju många sätt att njuta på ;)

Väl öppnad är chokladen helt slät på ovansidan (förutom de klassiska Marabourutorna), inte en tillstymmelse till mandelbit finns att se där. Den luktar choklad, ser ut som choklad och känns som choklad.

Upp och ner syns även mandelbitarna/flagorna/krosset till. Ja, det handlar nog lite mer om mandelkross, men det är okej, det är inget som jag har någon synpunkt på. Vad jag har en synpunkt på däremot är att  för att vara en choklad med mandel i finns där väldigt lite mandelsmak. Kanske är det medvetet så för att behålla den släta ytan på ovansidan, men varje bit choklad är väldigt sparsamt mandelspäckad. Och vad smaken beträffar, så smakar den… Choklad. Med lite mandel i. Nästan exakt som frukt och mandel – utan russin. jag tycker om frukt och mandel – tant som jag hunnit bli under mina 24 år – men kanske har jag missat något? För frukt och mandel finns ju redan? Eller?

Jag bjöd bort det mesta av min chokladkaka, och samma omdöme fick jag från merparten av de som testade (de som jag lyckades få ett omdöme ifrån – min lillebror bara åt och så var det med det). God, men den finns redan. Och mer mandel tack!

3/5 Marabou. Ett t till, och jag sträcker mig till 3,5.

Smaktest: Felix medelhavspaj fetaost med oliver, grillad paprika och ruccolacrème

December bara far förbi, åtta dagar in har jag ännu bara postat något enstaka recept som lämpar sig speciellt för julen, men jag är på gång förstår ni, det kommer inom en inte alltför snar framtid! Det är tur att andra bloggare har lite mer framförhållning än vad jag har och har hunnit sprida massvis av fantastiska julgodisrecept över internet, så jag har en chans att skjuta lite på mina sådana ett par dagar till :)

I väntan på att det goda juliga ska hinnas med kan jag bjuda er på ännu ett smaktest, denna gång av något som jag tror funnits ett antal månader i frysdisken men som jag personligen inte testat förut: Felix medelhavspaj fetaost med oliver, grillad paprika och ruccolacrème. Ja, eller namnet kan väl diskuteras, på hemsidan heter den endast fetaostpaj, men jag valde att skriva av paketet för att den lättare ska gå att hitta i mataffären. Att köpa frysta maträtter är inte mitt förstahandsalternativ när det vankas lunch, inte mitt andrahandsalternativ heller nu när jag tänker efter, men då och då är det väldigt smidigt att bara behöva öppna en paket, ställa in i mikron och sedan ha mat på bordet inom några minuter. Ja, eller den här pajen, som många andra, kräver att du har en tallrik att lägga upp den på för att kunna värma den i mikrovågsugnen; den kommer nämligen i en aluminiumform som jag starkt avråder ifrån att behålla pajen i om det är mikron som hägrar, många mikrovågsugnar har slutat sina dagar på det sättet ;)

Pajen ser riktigt tilltalande ut på förpackningen, tycker ni inte? Fullspäckad av tomater, oliver och lök vilar den på en tallrik med snyggt dekorerande salladsblad. Nyhet! Ståtar stolt på vid namnet på pajen (som är lite svårtytt, som jag redan konstaterat, men det framgår ju i varje fall vad som ingår i den). Fetaost verkar vara det viktigaste, följt av oliver, grillad paprika och på toppen av allt ska där finnas en ruccolacrème som kanske eller kanske inte är ett trevligt inslag, det får vi se efter själva provsmakningen. Dessutom framgår det att en paj, och därmed en portion, innehåller 510 kalorier, väger 230 gram och tar ca 4 minuter från fryst tillstånd till rykande redo ur mikrovågsugnen. Jo, mycket trevlig framsida, tycker jag. Dock blir väl inte jag så där oerhört imponerad av raden under namnet – ”Pajskal med olivolja. Bakad med omtanke i Dalarna.” Ja, jo, det är väl toppen att den är bakad ”med omtanke”, vad det nu innebär, och Dalarna – ja oj, vad trevligt, men det där med olivolja…  Jag hade själv hellre sett att den var bakad med äkta smör, men jag kan tänka mig att det är aningen dyrt, så jag ska hålla ner klagomålen. Så länge.

Vänder vi på förpackningen hittas en väldigt utförlig tabell äver näringsvärdet i pajen, både uppspaltat i 100 gram och i portionsstorleken 230 gram (dvs hela pajen). GDA (Guideline Daily Amount eller Rekommenderat Dagligt Intag) finns också med på höger sida, men den är inte jätteviktig att bry sig om den eftersom den egentligen inte säger så överväldigande mycket. Om du räknar kalorier, har ett intag på precis 2000 kalorier om dagen, är en kvinna (för rekommendationerna skiljer sig mellan män och kvinnor och just här är det kvinnans siffror som står skrivna) och går helt efter de olika värden som ”europeiska kostrekommendationer”  anser vara idealet så kanske det hjälper dig, det  kan kännas bra att veta om att man inte bör äta mer än 2,4 gram salt (eller natrium) per dag till exempel, men bara man mår bra och äter balanserat gör det inte så mycket om kosten inte är uppdelad i exakt mängd kolhydrater, fett och proteiner – anser jag, det där är ju upp till var och en. Dock kan tabellen berätta för oss att pajen innehåller en ganska hög andel fett med sina 33 gram, och 14 av dem är dessutom mättade. En del kolhydrater får man räkna med när det är paj som äts (och kolhydrater behöver vi alla, anser jag!) men inte så mycket socker, vilket är ett plus (det som finns kommer säkert från de grönsaker som använts). Proteinmängden känns rimlig.

Ingredienslistan brukar jag ägna mer uppmärksamhet åt än näringsvärdetabellen. Det som slår mig allra först är alla dessa ingredienser i pajdegen! Det kanske bara är jag, men jag brukar väldigt sällan använda något annat än mjöl, smör och vatten. Här finns inte bara mjöl, margarin och den på framsidan nämnda olivoljan med utan också havregryn, ägg och quinoa. Quinoa? Visst, jag tycker det är väldigt gott, men kommer den ens märkas av när man smakar på pajen? Vad är den till för? Margarinet som används innehåller emulgeringsmedel, men det får man räkna med när det inte är smör som används.
Fyllningen innehåller det som konstaterats på paketets framsida, men dessutom stärkelse, ”naturlig arom” och något så spännande som inulin.En närmare titt (på vårt älskade wikipedia såklart) visar att inulin ”blivit en populär tillsats i industriellt framställd mat. Det har dock visat sig att så lite som 40 gram om dagen kan leda till väderspänningar och diarré” – umm, what? Nej tack, säger jag, och surar lite.
Rucolakrämen (den korrekta stavningen på rucola har nu blivit konstaterad att vara med ett enda c, men visst ni att det finns ett svenskt namn på rucola? Senapskål kan den kallas, så ser ni det på en skylt vet ni vad ni ska titta efter)har här bytt namn till ruccolapesto och innehåller stärkelse och mjölkpulver, men också parmesanost och spenat. Spännande, jag har inte längre någon aning om vad jag ska förvänta mig av den.

Väl uttagen ur förpackningen ser den mer ut som på bilden än jag förväntat mig, vilket är positivt, att se en paj på förpackningen och något helt annat på tallriken är alltid en lika stor besvikelse. Grönsakerna är inte lika framträdande, och är de det är det mest lök man ser, men man SER i alla fall grönsaker, bara  det är en härlig upplevelse! Rucolacrèmen (/peston) ligger redan på pajen, så den kommer alltså ätas varm, vilket jag av någon anledning inte trott, kanske för att jag är mycket för kalla röror själv. Men fryst röra är ju ingen hit, så jag vet inte hur de skulle ha lyckats ge den till mig kylskåpskall…

Efter precis fyra minuter är min paj alldeles lagom i temperatur. Något fick de rätt i alla fall! Den ser dessutom riktigt aptitlig ut, tycker ni inte? Fina färger, och doften är klart ätvärd. Rucolapestocrèmen ser väl lite trött ut kanske, och jag kan räkna till två fetaostbitar, men eftersom fetaosten utgör 9,5% av pajen så förutsätter jag att resten är nedsmulad i den. Bara att hugga in alltså…

Aningen vattnig kan jag tycka att min paj var när jag skar in i den, men det är ett vanligt fenomen med färdig paj och inget som direkt stör smaken. Tomat framgår tydligt, den nämns inte på framsidan men det finns en hel del av den, löken smakar gott när man biter in i den, liksom paprikan, som har fin färg och smakar ugnsrostad. Pesocrèmen tycker jag personligen har lite halvtrist konsistens, den kunde varit aningen grövre, men smakerna passar fint tillsammans (även om det är svårt att plocka ut rucolasmaken alls). Fetaosten saknar jag nästan helt, det känns som att en paj som verkligen belyser att den innehåller fetaost också borde smaka som att den gör det.  De två fetaostkuber jag hittade var goda, men annars fanns där ingen alls som jag kunde leta upp med mina smaklökar. Pajdegen smakar precis som fryst färdigköpt pajbotten smakar vanligtvis, hemgjord är ljusår bättre men den är helt och hållet ätbar. Storleken på pajen är alldeles lagom; jag åt upp hela och kände mig mätt men inte obehagligt så efteråt.

Ja… Det är inte en smaksensation jag nu har i magen, men inte heller något osmakligt och tråkigt. Pajen innehåller en del aningen skumma ingredienser men inte så många att den bör undvikas kan jag tycka, och den smakar bra för att vara en fryst måltid även om fetaosten är svår att peka ut och pajbottnen är lite halvtrist, som sådan brukar vara. Rucolacrèmen/peston fungerar bra ihop med pajen men kunde kanske varit bättre utförd.

Felix får 3/5 av mig för den här nyheten, vi får se om det blir fler gånger.

Smaktest – Findus Simply Green Thai Veggie Bite

För någon vecka sedan eller så fick jag först höra talas om findus nya halvfabrikatsserie – simply green – och undrade lite över det som skulle erbjudas. Att det skulle innebära vegetariskt var jag så gott som säker på – allt som är vegetariskt är ju grönt (?)  - men i vilken utsträckning? Och skulle det vara helt färdiga påsar mat i stil med pyttipanna, delar av måltider  som quorn och hälsans kök ofta säljer eller kanske rentav bara blandade grönsaker eller liknande att piffa till den egenlagade maten med?

***

Så hittades då de första produkterna när jag var på besök hos mina föräldrar i lilla Oskarshamn, och jag var tvungen att snappa åt mig en av de påsar som fanns i kyldisken. Helt i vetenskapligt syfte alltså! Vid en första anblick så känns valen av mat väldigt eklektiska, jag kan inte riktigt finna någon röd tråd dem emellan. Så jag tog vårt alltid så trogna internet till hjälp.

Enligt Findus egen sida innebär simply green:

”grön mat utan kött med influenser från Indien, Thailand, Grekland, USA och Marocko som man kan njuta av både i större och mindre hushåll. Simply Green är modern smakrik mat som ger inspiration till fler gröna dagar”

Aha. Okej. Grön mat utan kött. Intressant. Indien, Thailand – okej – Grekland – aha – USA – umm, va? – och Marocko. Det var en hel drös med inspiration det, hur tar den sig i uttryck?

Jo, med än så länge 5 olika möjligheter:

Quinoa salad – ”matig sallad med quinoa, svarta och röda bönor, haricots verts, sugar snap peas och vildris, smaksatt med rostad vitlök och citron”. Den innehåller varken ägg eller mjölkprodukter och är således också vegansk.

Bulgur salad – ”smakrik sallad med bulgur och rostade grönsaker smaksatt med rosmarin, mynta och citron. Även vitost och svarta oliver”. Det innebär en laktovegetarisk rätt med andra ord, vitosten är nämligen inte vegansk. Om den är helt vegetarisk kan jag inte heller intyga, ostens ingredienser finns nämligen inte att tillgå.

Traditional falafel - gäsp. Jag menar ”Kikärtsbullar med krispig yta med lök, persilja och vitlök”. Också dessa är helt veganska.

Indian Bhaji bite – ”smakrika potatisbullar med krispig yta, smaksatta med spiskummin, chili och solroskärnor”. Innehåller ägg och är därför ovovegetariska.

Och till slut den som jag hittade hemma i min affär:

Thai veggie bite – ”Smakrika kikärtsbiffar med krispig yta smaksatta med kokos, limeblad och röd currypasta”. Innehållet anses vara laktovegetariskt, då de, av någon anledning, innehåller mjölkprotein.

Jag, som vegetarian, tycker att det verkar som trevliga tillskott i matdisken. Själv kan jag ju äta dem alla och behöver inte oroa mig för att köpa hem någonting med kött eller smygkött i (à la gelatin), speciellt eftersom findus nu bestämt sig för att sätta stämpeln simply green på allt i sortimentet som är vegetariskt – och med det menas lakto-ovo-vegetariskt så är man striktare än så hjälper inte symbolen. Alls.

Dock kan jag känna med de veganer som är intresserade av produkterna, då det bara är den traditionella falafeln, som redan fanns i sortimentet och helt ärligt inte är så intressant, och quinoasalladen som är ätbara för dem. Kunde inte i alla fall Bulgursalladen och veggie bitesen ha varit helt mjölk- och äggfria också? Vitosten är lätt att byta ut mot tofu och  vad mjölkproteinen gör i veggie bitesen är en gåta med tanke på att de är gjorda på (något så underligt som) kokosmjölkspulver. Hmm… Antagligen så kände Findus att en sådan satsning inte skulle ha lockat tillräckligt många att köpa produkterna, vissa blir ju avtända bara av att se ordet veganskt tyvärr.

***

Det var alltså Findus simply green thai veggie bite som hamnade i korgen när jag valde variant; detta eftersom kikärtsbiffar är något jag tycker mycket om och thaivarianten lät otroligt mycket mer spännande än falafeln gjorde (har jag skickat tillräckligt många subtila vinkar om hur tråkigt jag tycker det tillskottet är i jämförelse med de andra?). Dessutom känner jag att bulgursalladen och quinoasalladen säkert är riktigt goda, men de är också lättare att göra själv än de andra. Däremot är jag sugen på att prova Indian bhaji bitesen också, låter det inte spännande med smaksatta potatisbullar/bollar?

***

Väl hemma var jag så exalterad att jag knappt hann med ett kort innan tre stycken redan låg i stekpannan! Medan jag tillagade dem efter vad det står på paketen (ungefär – värm i olja eller smör i en stekpanna i 6-8 minuter. Vänd ibland) studerade jag framsidan lite närmare.

Jo, förpackningen tycker jag om. Det ser fräscht, gott och annorlunda ut, med en överskådlig detaljbild av kaloriinnehåll, portioner och hur många minuter de tar att tillaga.

Och på tal om kaloriinnehållet kan jag meddela att 100 gram innehåller 290 kalorier och en portion beräknas vara tre biffar på runt 50 gram 120 kalorier styck, sammanlagt alltså 460 kalorier, vilket jag tycker är ganska mycket för bara biffar. Fetthalten  är också ganska hög men du får i alla fall 9 gram protein genom dina tre biffar, så nu kan ingen säga att vegetarianer inte kan få i sig tillräckligt med protein!

Innehållet är ganska så lätt att läsa ut, vilket helt klart är en fördel. En del e-nummer i form av bakpulver, annars består biffarna mest av kikärtor, mannagryn, det där redan nämnda kokosmjölkpulvret och olika kryddor/smaksättningar. Ja, och mjölkprotein. Av någon anledning.

Och frysta ser de ut som man kan tänka sig att de skulle göra. Inte precis likadana, platta och totalrunda – vilket jag gillar, de ser inte så ”halvfabrikatiga” ut då – och med fläckar av färg här och där. De luktar svagt av någonting oidentifierbart men inte så man undrar hur i all världen de kan dofta så.

Här är min portion, tillsammans med resten av måltiden (som bestod av ett ihopplock av vad kylen hade att erbjuda, stekt ägg, lite auberginegratäng, vitlökssås och sallad). Jodå, de ser fortfarande lovande ut. Jag tillsatte inga kryddor och smakade först biffarna helt naturella, för att ge ett så rättvist betyg som möjligt.

En gaffel senare kan jag säga såhär: de är goda, helt klart. Konsistensen är lite mosigare än vad jag brukar göra mina biffar, men man får ofta den mjuka konsistensen på köpt vegetarisk mat, lite som fiskbullar, om ni någon gång ätit det (jag gjorde det i mina blåögda barndagar). Smaken är helt klart mest åt citrongräshållet. Ja, de innehåller citrongräs, så det är kanske inte så konstigt, men OJ vad de smakar citron! Alltså jösses! I och för sig är jag inte totalförälskad i just citrongräs, men även om jag varit det hade jag nog blivit lite knockad av smaken, i alla fall om jag inte fått någon direkt förvarning (som ni nu har!). Det är inte en hemsk bismak, men ingen smaksensation heller.

Annars har jag inte mycket negativt att säga. De är snälla, mjuka och slinker ner. Om man hinner att göra sina egna är det nog att föredra, fast då hade man kanske inte varit och letat efter halvfabrikatsprodukter till att börja med. Och smaksättningen är spännande. Lite exotisk. Men mest citronig. Jag tror inte att det blir ett andra köp för mig, men de jag har i påsen kommer ätas upp. Såklart, jag är ju smålänning ;)

3/5.

Smaktest – AXA Great: havregrynsgröt på burk

Havregrynsgröt är min drog. Om jag bara fick äta en enda rätt resten av mitt liv, skulle jag definitivt välja min älskade havregrynsgröt, helst med sylt eller frukt, mjölk och ett glas juice bredvid. Det är denna kombination som gör att jag längtar till frukosten varje morgon (annars kan jag ju lika gärna hoppa över den och inte äta förrän lunch) och det är dessa ingredienser som alltid, ALLTID måste finnas hemma i mitt kök, om jag har allt för en havregrynsmåltid kan jag överleva länge utan att klaga alltför mycket.

Därför blev jag mer än lite intresserad av dessa små lovande burkar – allt som ska behövas är att tillsätta varmt vatten, vänta en stund och vips! En portion spännande gröt bara väntar på att ta plats i magen.

De finns i två storlekar, dels denna portionskopp med 50 gram för runt 15 kronor och dels en paket med 500g för ungefär 30 kronor.  Än så länge går de att få tag på i tre smaker: Apple cinnamon, Red berries och den jag valde att betygsätta: Blueberry apricot.

Så här säger hemsidan om just Blueberry Apricot:

Great är en färdig havregröt som inte liknar någon annan gröt du ätit. På bara en minut har du en färdig frukost eller ett mellanmål laddat med både smak och nyttigheter
I den här förpackningen hittar du en kardemummadoftande blandning av stora fina havregryn, rostade solroskärnor samt ljuvliga blåbär och aprikoser.
Tillsätt bara hett vatten, vänta en minut och rör om – klar att äta. Ha en Great dag!

Det låter ju väldigt fint och lovande, lever de upp till sina egna högt satta förväntningar?

Först och främst, portionsförpackningen är ganska smart, om än lite tråkig, med sked under locket, tydligt tryck av bär och mindre tydlig förklaring om vad det faktiskt är för något. Hur man gör står det överhuvudtaget ingenting om, mer än att det finns ett ritat streck dit man ska hälla vatten. Kallt? Varmt? Det får man lista ut själv. Jo visst, jag tycker det är hysteriskt roligt med FÖR tydliga bruksanvisningar men bara för det kan man ju inte strunta i dem helt – speciellt inte när produkten är så pass nyskapande. Antagligen rationaliserades förklaringen bort till förmån för den klassiskt vita, rena designen. Det kanske skulle tänkts över en gång till…

I med hett vatten upp till randen är i alla fall tanken, så det provade jag också. En eller ett par minuter med locket på för att havregrynen ska ”gröta till sig”  och sedan är det bara att röra om och dyka i.

Och jo, den smakade gröt. Konsistensen är bra, lagom tjock och motsvarar ungefär den kastrullagade versionen (vi latmaskar kör ju annars oftast tallriken i mikron) vilket är ett klart plus. Dock är smaken väldigt… liten. Helt enkelt smakar det havregrynsgröt och lite kardemumma, ungefär. Vilket är gott, men det är verkligen ingen smaksensation. Jag hade lika gärna kunnat köpa vanliga havregryn för en bråkdela av priset och fått till en mycket bättre smak av att tillsätta lite krydda och torkade bär själv.

Dessutom saknades ju det där viktiga elementet – mjölk. Om gröten varit tillräckligt god i sig själv skulle jag kunnat ha ätit den utan den vita underdrycken, men nu tog jag bara ett par tuggor innan jag gick till kylskåpet och adderade den. Visst är det lätt att  göra så, när man är hemma, men är inte syftet med de här små portionskopparna att äta dem”på språng?” Då är ju inte första prioritet att också köpa en paket mjölk att hälla över.

Jag gillar tanken bakom förpackningen och tror verkligen på konceptet, men själva utförandet lämnar mycket att önska. Åh vad jag skulle vilja ge det här ett högre betyg, men jag KAN inte dela ut mer än 3/5. Och då är jag väldigt snäll. Kanske ger de andra smakerna mer…

Lite mer finslip så kan det nog bli en favoritprodukt!

Smaktest – Marabou crunchy hazel

Denna vår är som bekant fylld av nya utgåvor av spännande chokladsorter från allas vår Marabou, och jag har fullt schå med att leta upp dessa och hinna med att testa dem nu innan de försvinner igen, om de nu gör det. Eftersom det inte är någon av nyheterna som inte tilltalar mig så håller jag ögonen öppna efter just de jag inte hunnit att prova på närhelst jag är i närheten av en affär.

För ett par dagar sedan råkade jag leta mig in på Netto igen (som, helt orelaterat till denna tråd, gjorde mig besviken IGEN med att inte ha några av de erbjudanden hemma som jag faktiskt var intresserad av! 10kronorsjuice, var tog du vägen?). Väl där fann jag till min stora glädje två av de tre nya påssorterna som jag hört skulle börja säljas; marabou crunchy hazel och marabou crispers. Dock är inte mitt chokladkonto jättestort just denna månad, så efter lite beslutsångest blev det marabou crunchy som fick följa med hem i handväskan, allt på grund av den smaskiga beskrivningen:

”hela hasselnötter täckta med vit choklad, vetekrisp och len mjölkchoklad”

Hasselnöt i choklad = helt okej, vit choklad är en favorit och vetekrisp kan ju inte vara fel – så lät mitt resonemang när jag styrde stegen mot kassan.

Förpackningen är… ganska rolig. Den syns väl i hyllan, men känns som att den är riktad lite mer mot barn (eller oss barnsliga 20-någonting) än de lite mognare på jakt efter något att avnjuta i en bil på väg till jobbet (à la Riesen). Kanske ett smart drag i och för sig, de är ju ändå av det sötare slaget och tilltalar väl oss lite mer (säger jag väldigt ogeneraliserande).

Öppnad förpackning (som förövrigt innehåller 170 gram och kostar runt 20 kronor) är aningen mindre än halvfull. Inte imponerande kan jag tycka, förpackningen hade lätt kunnat vara en storlek mindre så att vi köpare inte känner oss lurade på konfekten.

Chokladbollarna är större än jag trott, vilket ger mig hopp om MYCKET choklad runt nötterna, och ganska tunga att hålla i handen (alla associationer av snuskigare slag efter denna förklaring skyller jag strängt på er läsares livliga fantasier).

Halverade ser man tydligt de olika lager som man stoltserar med på förpackningen. Nöt? Check. Vit choklad? Check. Crisp? Check.

Och smaken är… lite av ett antiklimax. Jodå, de är goda, absolut, men de smakar hasselnöt med choklad. Och det har man ju ätit ett antal gånger innan. Den vita chokladen känner jag inte av alls, och visst är den lite krispig, men det hade lika gärna kunnat komma från nöten, att det handlar om vetecrisp finns det inga bevis för.

Men visst åt jag av dem. 170gram räckte ändå ett par dagar, och de har så generöst givit oss en liten tejpremsa MED INSTRUKTIONER om hur man bär sig åt för att vika ihop påsen och spara innehållet en stund till. Tack Marabou, det hade varit tufft att behöva räkna ut det själv.

Slutsats? Goda, men lite tråkiga. 3/5.

Smaktest – crème fraiche gourmet: dill, vinäger, svartpeppar

När det står ”nyhet” på en produkt så är jag fast. Likaså när det står nytt recept, rör ej eller hemlig gåva. Då är det egentligen bara en tidsfråga innan jag sitter där hemma med produkten i handen och funderar för mig själv över hur det gick till. Det gör mig ingenting, men jag förundras varje gång över hur lättmanipulerad jag är. Som smaksatt crème fraiche. Egentligen är jag lite emot halvfabrikat. Inte fullt ut, jag undviker absolut inte allting som kan förenkla min matlagning och förbättra smaken (hej krossade tomater!) men jag köper hellre kikärtor än  färdig falafel och hellre, som i det här fallet – naturell crème fraiche och dill än en vara som består av exakt det men är många kronor dyrare.

För det är lite av mitt problem med just smaksatta crème fraicher och liknande varor – de är inte ohyggligt svåra att fixa ihop själv, och ofta kommer man då både godare och billigare undan. Visst finns det versioner detta inte stämmer in på, men i många fall stämmer det alldeles för väl. Den med smak av senap och charlottenlök tillexempel, blanda ner lite senap i vanlig lättcrème fraiche och du står där med en röra som kostade en bråkdel av den färdiga varan och som smakar precis likadant.

Ändå bjöd jag in denna gourmetcrème fraiche – smaksatt med dill, vinäger och svartpeppar – hem till mig härom kvällen, för ett rättvist smaktest. Är den värd att köpa färdig eller ska jag fortsätta att klippa ner dill i en egen röra?

Först och främst medger jag att den låter väldigt god. Det är inte bara ”med smak av dill” utan det talas om både dill, vinäger OCH svarpeppar på förpackningen, vilket känns väldigt lovande. Och på tal om förpackningen så gör den det den ska, utan att varken överraska eller skrämma bort.

Öppnad slås man genast av en mycket stark dilldoft. Den luktar nästan precis som en öppnad påse dillchips gör, starkt kryddat och absolut tilltalande. Däremot lyckas jag sällan få till en sådan här doft när jag använder dill själv hemma, måste vara någonting i ingredienslistan som verkligen framhäver dillens arom.

För att vara rättvis smakade jag crème fraichen kall, som den var, tillsammans med en måltid. I mitt fall blev det kikärtsbiffar med fetaost, ugnsrostade rotfrukter och sallad som ackompanjerades av nyss nämnda produkt. Spännande smakkombination, men om man äter räkor och andra skaldjur tror jag att det här är en ännu bättre smakkompis än den var till mina biffar.

I vilket fall så gjorde den sitt jobb. Den smakade… dill och var lagom krämig för att avnjutas ihop med resten, utan att ta över för mycket. Dock känns den aningen fet för att användas mycket av, den är nämligen 27% till skillnad från de smaksatta lättcrème fraicherna som också finns att köpa.

Jag måste erkänna att jag har svårt för eftersmaken som kom efter måltiden – det kändes som att jag satt i mig en hel påse dillchips, det var nämligen det enda jag kunde urskilja när jag ätit klart. Stark, stark dill. Det kanske tilltalar vissa, men jag har själv inget nära förhållande med chips, och skulle hellre ha velat ha smaken lite mer nedtonad.

Och visst, den går att göra själv. Relativt enkelt. Men den är smidig att använda och smakar gott. Av de smaksatta crème fraicher som finns att få tag på är den här versionen, enligt mig, en av de mer lyckade, dock har jag en förkärlek för crème fraichen med smak av kantarell och konjac som känns lyxig och värd pengarna på ett annat sätt än denna.

God, men inte revolutionerande.

3/5

Smaktest – Kahls Raspberry and white chocolate muffin

Kahls är en av de miljontals affärer vi INTE har här i den lilla staden Oskarshamn, där jag kommer ifrån och mina föräldrar fortfarande bor. Vi har inte heller HM, Åhlens, Monki, Bikbok, Ginatricot eller någon annan kedja av större värde, men det är en helt annan,  oerhört gnällig historia.

Därför tar jag mig alltid en tur in till Kahls när jag får chansen. Det är väl inte helt och hållet bra med tanke på att jag nu faktiskt bor i Växjö där de VERKLIGEN har alla de där butikerna jag växt upp utan, men jag har fortfarande inte riktigt förstått att de inte en dag kommer gå upp i rök och lämna mig helt klädlös OCH helt telös (förutom det dussin teer jag råkar ha hemma i kökslådan för tillfället).

Kedjan fokuserar mest på just olika sorters te, och de har verkligen en diger samling! Tyvärr tycker jag inte att hemsidan gör någon större nytta, men efter lite rotande har jag i alla fall hittat en lista med alla deras tesorter ordentligt uppradade. Annars kan man istället trava in i/ta bussen till/köra fram till(om man nu är så duktig att man tagit sitt körkort som vissa här inte har) stadskärnan för att senare stå och längtande scanna hyllorna efter den perfekta smaken för dagen.

Om det inte är te man letar efter finns det också ett litet begränsat antal andra varor att lägga ner sina surt förvärvade slantar på – kaffebönor till exempel, eller kakor, muffins och hemgjorda chokladpraliner.

Varför kände jag då att det här var viktigt att skriva om?

Jo, jag var på ett Kahls igår. I fina Kalmar till och med. Jag kan ju flika in att det INTE var meningen, av någon konstig anledning hamnade jag där medan jag väntade på bussen som skulle ta med mig på en 1 1/2timmesfärd hem till mina föräldrar. Kom på att jag kanske skulle ha något litet att avnjuta på bussen. Kanske en frukt? En smörgås? En muffins? Helt klart en muffins. Och jag som inte smakat Kahls muffins innan fick en fin ursäkt till att gå in där och insupa all härlighet.

När jag kom ut därifrån var jag också ett te rikare. Egentligen hade jag tänkt köpa mig en chailatte, men som alla vet blir man hemskt kissnödig på en gång om man dricker NÅGONTING sittandes på en buss utan toalett, så jag tröstade mitt chailattelösa jag med att köpa med mig ett eget chaite hem – deras fantastiska masala chai. Tillsammans med deras djungelte, ett av deras ceylonteer och rooibos jordgubb och vanilj ligger de nu och gör hela skafferiet väldoftande, vilket inte gör mig det minsta. Mina föräldrar? De överlever ;)

Och muffinsen? Hur blev det med den?

Jag valde den som tilltalade mig mest för tillfället (eftersom jag är otroligt svag för vit choklad) – raspberry and white chocolate.

Gigantisk var den absolut (räknade ut kalorivärdet och stuvade undan det lika snabbt igen så jag skulle slippa tänka på eländet) och smakrik var den helt klart. Själv tyckte jag nog att hallonsylten tog över lite för mycket, den vita chokladen som fanns däri var samlad i mitten, vilket också mycket av just hallonsylten var. Så om du är sugen på en ultrastor hallonsyltsmuffins så är den här för dig! För mig? Den var okej.

3/5

Smaktest – Keso mellanmål: cashewnötter, ananas, apelsin, papaya

keso mellanmål cashewnötter, ananas, apelsin, papaya

Keso är något jag har delade känslor inför. Ibland står jag framför kylen i mataffären och får för mig att jag tycker det är fruktansvärt, hjärtslitande SUPERGOTT, men sedan när jag väl köper hem en paket (säger man förresten en paket eller ett paket? Vad säger du?) står den ändå i kylen i ett par veckor tills den är mogen nog att slängas. Jag har gjort ett par lasagner som innehållit keso och verkligen uppskattat dem, i paj fungerar det också bra, men sedan då? Vad gör man annars med keso för att  tycka att det är spännande nog att äta?

Bara naturellt på macka blir det lätt lite tråkigt efter en tugga eller två, en tallrik keso är inte heller något jag längtar efter. Några i min bekantskapskrets har kört varianten blanda-ut-det-med-funlight-och-låtsas-att-det-är-något-det-inte-är. Inte heller min favorit.

Så när jag såg dessa nya små mellanmålsblandningar blev jag direkt sugen på att prova. Sedan tittade jag lite närmare, och fegade ur. Gång på gång på gång. Den har nämligen ett par saker emot sig, enligt mig:

- En portion på 150 gram keso kostar runt 18 kronor (det får man TVÅ risifrutti för! Som jag ofta prioriterar om jag vill köpa färdigförpackade mellanmål redo att äta)!
- Smakerna man kan välja mellan är; cashewnötter, ananas, apelsin och papaya ELLER hasselnöt, blåbär och tranbär. TYVÄRR (och jag menar verkligen det) är jag ingen nötälskare. Jag önskar att jag kunde gilla dessa små nyttigheter mer än jag gör, men det GÅR inte. Jag använder dem i mat och i bröd. Överdragna med ett  tjockt lager choklad eller nedtryckta i kakor är de fantastiska. Men naturella… Nej, inte något jag längtar efter.
- Egentligen känns det inte som att ett av dessa kesomellanmål är så svårt att slänga ihop själv. Och då kommer vi tillbaka till punkt ett. Jag påminner igen: 18 kronor!

Så det är lite ironiskt att jag ändå inte kunde hålla fingrarna borta till slut. Jag föredrar cashewnötter framför hasselnötter (men de är fortfarande the lesser of two evils) så valet föll på CASHEWNÖTTER – ANANAS – APELSIN – PAPAYA.

Först av allt, det är väldigt praktiskt att man får med en sked till förpackningen, det saknar jag ofta när man behöver ett snabbt mellanmål och letar bland de små yoghurtburkarna man kan välja mellan. Väldigt få av dem har en sked med sig. Då blir burken genast borträknad (där också ovannämnda risifrutti) eftersom det inte finns något sätt att äta den utan att se ut som en grottmänniska modell tidig.

Efter att ha öppnat nöt-och-fruktblandningen som sitter i locket och hällt den i keson tog jag ett djupt andetag och dök i.

Det var faktiskt inte så tokigt! Visst smakade det cashewnötter, men uppblandad med den mildare keson och de söta fruktbitarna var de inte så påträngande som jag oroade mig att de skulle vara. Och på tal om fruktbitar så var de verkligen pricken över i! Lagom i antal och mycket smakrika (dock hade jag gärna sett att det inte var några apelsinbitar i, men det är bara en personlig reflektion).

Så jag är beredd att köpa den här någon gång igen när jag är ute efter ett snack mellan måltiderna som inte känns för onyttigt eller för svårt att äta. Inte för 18 kronor, men kanske i halva-prisetlådan på ica? ;)