Smaktest: Marabou Starbar

Nu äntligen har jag också både hittat, läst på om och smakat den andra stora nyheten för vårt 2012 – Marabous Starbar. Redan när jag såg den för första gången började jag längta något ohyggligt (ja, MER än vanligt!) efter att få ta mig en noggrannare titt – jag är nämligen svag för jordnöt och jordnötsprodukter i choklad och tycker det är lite dåligt med det här i Sverige. Dessutom är ju förpackningen härlig, tycker ni inte det? Jag blir glad av den! Det där NEWskriket i ena hörnet kunde kanske skippats, men förutom det så gillar jag det här – det är helt uppenbart en choklad som inte ursäktar sig! BIG, BOLD, and BEAUTIFUL  – mycket färg, mycket kitschiga mönster och mycket… mycket av allt, helt klart. Go BIG or go HOME. Den kommer platsa utmärkt i våra chokladhyllor runt om i landet!

Beskrivningen av chokladen inuti är däremot lite luddig – ”Peanutty caramel crumble” står det i miniminitext under STARBARetiketten. Crumble. Crumble som i smulig? Är det alltså smulchoklad vi har att göra med? Men det står ju Caramel också. Som i kola. Det är ju inte så smuligt precis? Och vadå ”peanutty”? Jordnötig? Inte MED jordnötter utan ”jordnötig”. Ja, spännande låter det i alla fall!

Men är det här då en originalidé från Marabou?

Nej, så är det faktiskt inte. Starbar finns redan, och har funnits ett bra tag. Inte i vårt land, men i Europas USA – det vill säga Storbritannien. Jag har själv inte ätit den där, men vårt kära, informativa, alltid lika pålitliga Wikipedia berättar snällt det jag inte vet själv. Star Bar heter den där (innovativ ändring av namnet Marabou gjorde, tycker ni inte?) och det är Cadbury som står för försäljningen. Kan vi skönja ett samarbete här? För Cadbury stod även för den trevliga nyheten här i Sverige inför hösten och vintern 2011 -Chokladbiten Loop . Även om jag tycker det är fantastiskt kul att vi får lite spännande nyheter ifrån andra länder hit till oss i vårt lilla land känns det väl lite tjaskigt av Marabou att inte berätta för oss om att de faktiskt inte står för själva utförandet utan bara distribuerar ett annat företags choklad?

Är ni kaloriräknare? I så fall – look away 😉

Nejdå, kunskap är ju alltid bra att förfoga över. Enligt baksidan på förpackningen så innehåller hela biten 250 kalorier, varav över hälften utgörs av kolhydrater (dvs socker), ca 30% är fett och så hela 10% protein. De andra procenten får vi gissa oss till, de ansågs visst inte vara så viktiga… Inte lysande siffror, men det handlar ju om choklad, ljus sådan till och med, och nyttigt vet vi nog redan att det inte är. Choklad brukar ligga på ungefär 500 kalorier per 100 gram, så det är inga förvånade miner jag gör när jag läser just dessa siffror.

Innehållsförteckningen kanske kan ge oss en bättre bild av vad exakt biten innehåller?

Choklad ska det alltså finnas i paketet – så långt är jag med. Uppenbarligen kola också, och ”rostade jordnötsbitar”. Okej. Så då är det lite som Snickers? Eller? Det är inte den bilden jag har fått av Starbar, att det är en Snickersvariant. Jag tänkte mig mer något liknande Butterfinger – en amerikansk chokladbit som är en riktig smulsensation när man öppnar den; tänk en kexchoklad efter att ha legat i botten på väskan en hel dag. Det här låter ju inte vidare smuligt inte, snarare tvärtom. Lite segt. Kanske knaprigt?

Dock kan jag dela med mig av att den nog inte är lämplig för en endaste allergiker i världen, så mycket allergener som den innehåller! Möjligtvis klarar sig äggallergikerna, men förutom det är både gluten, de flesta sorters nötter, vete och mjölk representerade. Tur för mig att jag är allergifri *pust* Ja, och E-nummer hittar man också ett par, liksom aromer. Mmm… Inte renlevnadskost precis, men igen, det är choklad, vad förväntar jag mig egentligen?

Nämen…! Nu börjar jag bli allvarligt förvirrad här! Först läste jag beskrivningen och tänkte smulig Butterfinger. Sedan läste jag kola och jordnötter och tänkte Snickers. Och nu när jag plockat ut chokladen ut förpackningen ser jag klart och tydligt en lite större version av en Twix – kan ni se det? En av de två ”pinnar” som en Twix innehåller? Då är den kanske mer åt DET hållet, fast med jordnötter? Den luktar gott i alla fall, lite sött och väldigt chokladigt. Lite nötigt också. Ja, som man kan förvänta sig.

Spänningen är oliiiiidlig!

Vi får hugga in, helt enkelt.

Vet ni? Det här var inte alls vad jag trodde det skulle vara! Inte är det en smulig variant på chokladbit som ses vid en närmare inspektion! Inte heller är den Snickersaktigt seg eller Twixigt kexig.  Istället möts vi av en len, söt massa med den utlovade ”jordnötiga” smaken som ser otroligt slät ut i jämförelse med bilden på förpackningen, men som man märker av lite bitar i när man äter av den. Ett lager kola ligger runt massan, och så choklad runt det. Någon direkt motsvarighet finns helt enkelt inte på den svenska marknaden. Låter det lovande?

Det är det! Det HÄR är gott alltså! Massan i sig är rejält söt, kanske lite väl så, den tar över ganska mycket och smakar nästan lite oidentifierbart av jordnöt. Jag hade nog dessutom gärna sett att den hade fler av de där utlovade bitarna i sig, men bortsett från det så njöt jag ordentligt av min Starbar – ja, eller halva, den andra halvan nappades direkt av sällskapet jag fikade med. En halv tyckte jag dock var fullt tillräckligt, kanske hade en hel varit lite söt i överkant. Ja, det låter som att jag är negativ, men jag tyckte verkligen om det här! Den är lite annorlunda, och kittlar smaklökarna lite 😉

Betyg: 4/5 för Marabous Starbar. Ett trevligt tillskott!

***

Ja, och det är helt sant; ni ser inte fel. Chokladbiten är inte ensam på sista fotot! Ett nytt te slank ner i kassen och provades samtidigt  – Vårkänsla från Kahls. Det är dags för lite vårkänslor nu, tycker ni inte det? I det här fallet i form av svart te med papaya, kokosflingor och hallonbitar (ja, kanske inte ingredienser som påminner oss bleka svenskar om våren direkt men det bortser vi ifrån).

Mycket trevligt te som delar samma betyg som ovan – 4/5

Sagan om den stora, stora lådan och den lilla, lilla postboxen

Liten postbox + stort paket = enormt problem

Detta blev jag varse om idag när jag efter många timmar i skolbänken kom hem för att slänga upp fötterna på soffbordet och ta itu med berget av disk som väntat på mig sedan igår (i fredags). För i min postbox som samsas om utrymmet med alla andra postboxar i lägenhetshuset jag bor i upptäckte jag att brevbäraren varit så vänlig och puttat in en låda. En spännande låda. En STOR spännande låda.

Förvirrad men förväntansfull blickade jag in i boxen – tänk att någon skickat ett paket! Bara till mig! För så mycket visste jag, att inte hade jag beställt någonting inte, så antingen var det en låda från någon i min närhet eller så hade den letat sig in i fel postbox. Jag hoppades på det första alternativet och tog ett stadigt tag om ena kanten för att ta med mig den upp till lägenheten som all annan post (reklam och räkningar) man brukar få. Fem minuter senare hade jag fortfarande inte lyckats få ur den ut boxen. Nej, det visade sig nämligen att brevbäraren öppnat upp en hel sida på postboxarna när han stoppat in lådan i just min postbox, men jag, som bara kan öppna min egen, blev hindrad av kanterna på den lilla luckan som man öppnar JUST för att ta ut posten ur den! Otroligt frustrerande, speciellt eftersom jag inte hade en aning om vad som vankades i den!

 

Senare under kvällen fick jag välbehövlig hjälp av två fina flickor som stärkt sig med glögg och pepparkakor hemma hos mig innan uppgiften att dra ut paketet ur boxen kom på tal. Med gemensamma krafter (dvs en av oss lirkade, en av oss höll upp luckan och en av oss [jag] såg till att de andra inte föll omkull av utmattning) lyckades vi slutligen lirka ut paketet – rejält tillplattat, men intakt.

Och gissa vem det var ifrån?!

Jo, självaste härliga Linda som har en av mina absoluta favoritbloggar: Matstugan! Tänk vad glad jag blev när jag såg hennes namn på paketet! Så jag rev upp det (inte värt att vara aktsam när paketet redan såg miserabelt ut) och hittade en helt underbar födelsedagspresent så här en vecka innan den stora dagen infaller!

En påse alldeles egna KanelM&Ms! Kommer ni ihåg inlägget där jag sörjde så att Kanelsmaken på M&Ms inte kommer släppas här hemma i Sverige? Det gjorde Linda, och hon lyckades inte bara komma över två påsar, hon skickade dessutom den ena till mig, av ingen annan anledning än att hon tyckte jag skulle ha en! Jag blev så löjligt glad! Och som om inte det vore nog fick jag dessutom en liten påse med Lundate från tehuset Java och ett fint kort att pryda rummet med, så snäll och fin är den här människan ❤

Självklart kunde jag inte låta bli att hugga in på M&Msen så fort det bara gick, jag som gått och trånat efter denna sort i flera veckor!

NI har säkert ätit vanliga M&Ms och har en bild av hur dessa ser ut. Om ni har ätit den sorten M&Ms som innehåller jordnötter, så kan ni på ett ungefär tänka er hur denna sort ser ut, för de är både större och mer oregelbundna än originalet. De kommer i tre färger, en röd, en brunröd och en brun, antagligen för att kanel ofta kombineras med färgen röd i USA av någon anledning. Inte världens roligaste färgkombination kanske, men ett m står det på varje och doften är helt klart M&M, så jag är fortfarande barnsligt förväntansfull!

Och med all rätt, visar det sig! De här är lysande! De smakar nästan identiskt med vanliga M&Ms, men med en subtil hint av kanel, som varken tar över eller går att missa. Jag var rädd för att kanelsmaken skulle vara alltför stark, allt med kanel i USA brukar vara ”hot” och behöver ätas med stor försiktighet, men här var det nästan åt andra hållet, en mild hint mitt i all chokladsmak. Underbar, helt enkelt, och det kommer bli väldigt svårt att få den här påsen att räcka mer än ett par dagar 🙂

De kanske inte är värda  en hel femma, men de får ändå 5/5, tack vare historien omkring och att de inte gjorde mig besviken trots mina höga förväntningar! Det är en bedrift i sig!

Och teet då? Lundablandningen är, enligt Javas hemsida, deras ”egen unika & hemliga blandning”. Inte många ledtrådar där… Det smakar lite citrusaktigt, inte alltför sött (säger jag som hade en rejäl klick honung i) utan friskt och gott. Jag förstår att det är omtyckt!

En svag 4 får det, och ett löfte om att köpas igen någon gång när jag tröttnat på mina älskade julteer.

Allt som allt; ett otroligt spännande och roligt paket att få, tack så mycket Linda, jag förstår precis nu 😀

kanelsmakande M&Ms och ett smaktest: Royal T-stick rooibos tea

TITTA!

Titta vad jag hittade när jag scannade internet i dagarna:

En ny variant M&Ms!

Okej, det i sig är väl inte överdrivet ovanligt, det kommer ut ett flertal olika sorters M&Ms varje år, men titta närmare:

KANELM&MS! M&Ms med kanelsmak!

Gud i himlen, vad det låter gott – jag som älskar både kanel och choklad! Synd att det är en amerikansk release, det är mindre än 0% chans att den kommer hit någonsin skulle jag tro… Jag får manipulera någon att skicka mig en påse – det här kan inte gå osmakat förbi!

***

Annars har jag legat lite på latsidan på senare tid, måste jag säga – jag har inte bakat på hela veckan! Det är en bedrift i sig, jag som brukar använda bak som ursäkt konstant när det är något annat på gång som jag egentligen borde göra… Dock blir det säkert någonting i helgen, jag har ögonen på ett antal recept jag knappt kan hålla fingrarna borta ifrån!

***

Ett nytt te har jag hunnit testa på i alla fall, som jag tänkte tipsa er om – Royal T-stick Rooibos Tea! Eller ja, det är inte så nytt egentligen, jag har sett det i hyllorna ett tag men inte sträckt mig efter en paket förrän nu (den stora röda lappen med en hyfsat låg siffra har absolut iiingenting med det att göra). De såldes ut i min närmaste ICAaffär hemma, så jag hoppas inte att det betyder att de ska dras i från marknaden, det vore ju tråkigt att tipsa om något ni inte längre kan få tag på! O.o

Den här varianten av te, kallad ”Royal T-stick”, kommer inte i tepåsar utan i ”sticks”, avlånga pinnar eller stickor som ställs ner i en kopp hett vatten, mer eller mindre på exakt samma sätt som en tepåse. Det som anses vara ”revolutionerande” är att stickorna, när de doppats klart i vattnet lyfts ur, vänds upp och ner och så droppar de inte på vägen mot papperskorgen! Wow!

Nej, jag är inte överimponerad över deras nya uppfinning, jag har inte lidit av droppande tepåsar sådär överväldigande mycket, men åh andra sidan är de inte sämre än något annat jag provat så jag låter det gå obemärkt förbi. Paketets utformning är jag heller inte så särskilt imponerad av, det är ingenting som sticker ut i hyllan, men det viktigaste är ju smaken, inte utseendet, eller hur?

Varje paket innehåller 15 stickor – och eftersom jag betalade 15 kronor för min paket kan mattegeniet i mig räkna ut att de kostade en krona styck, vilket känns rimligt, om man jämför med de vanligare sorterna, som ofta ligger runt det priset.

Stickorna finns att köpa i flera olika smaker, bland annat earl grey och det lite svårtydda ”fruit tea” men jag valde att frakta hem deras ”rooibos tea” variant, jag är svag för just rooibos och tyckte att det kändes som det godaste alternativet.

Rooibos, kan jag ju också berätta för er egentligen inte ett te i dess egentliga mening, men framställs på ungefär samma sätt och kallas därför ofta för rött te. Det innehåller inget koffein/tein och blir heller inte beskt av att dra länge, så det är perfekt för mig som tycker att beska smaker helt kan förstöra det te som man sett fram emot. Mer om detta kan ni hitta på tillförlitliga wikipedia, lärarens bästa vän 😉

Så, vad tyckte jag?

Jodå, jag är positivt överraskad! Det smakar precis som rooibos ska smaka, milt med den karakteristiskt  röda färgen. Pinnens praktiska ”ospillande” effekt gick lite förlorad här eftersom jag helt enkelt lät den stanna i koppen tills jag var klar och sedan gick med den I KOPPEN till papperskorgen – men jag kan väl hålla med om att den inte droppade något när jag väl slängde den. Dock känns det inte som en effekt man är beredd att lägga extra pengar på, så det är jag glad att jag inte behövde göra.

Smaken på teet tyckte jag otroligt mycket om, så pinnarna kommer nog gå åt i en rasande fart. Utformningen på stickan känns onödig men fungerar och paketen känns lite amatörmässig men priset var rätt, förhoppningsvis var det inte ett tillfälligt erbjudande.

4/5.

 

 

 

Smaktest – Twinings Chai Green Tea (och lite beklagan)

En katastrof har inträffat, mina vänner! Jag vet inte hur jag ska orka gå vidare, allt är suddigt just nu…

Ja, alltså, så dramatiskt är det inte.

Min käre far lånade med sig (umm… det är egentligen hans, så ”tog tillbaka” kanske är ett bättre ordval) min kamera till en tävling för att ta lite bilder. Och tror ni inte han spillde vatten på den och nu fungerar den inte alls? Inte en bild går det att ta, det går inte ens att se någonting på skärmen. Svart är det där, och svart blev jag i ögonen när han ringde och berättade det för mig. Vilken tur att det inte var jag som skvätte vatten på den! Ojoj, vad jag skulle fått höra!

Så nu får det bli digitalkamerabilder ett tag framöver, tills kameran är fixad eller en ny införskaffad. Jag är uppriktigt ledsen över detta, det tog inte lång tid för mig att bli otroligt fäst vid den otroliga uppfinning som är systemkameran, men det fixar sig nog snart – hoppas jag.

***

Dock hann jag ta ett par (ynka!) bilder på mitt nyinförskaffade te innan jag gav upp kameran och min livsglädje (drama queen igen här).

Twinings Chai Green Tea heter alltså tillskottet här hemma, och ett lite mindre djupgående smaktest kan jag ge er om ni är intresserade.

Ja, eller inte intresserade, för här kommer det 😉

Uppe i ena hörnet står det att produkten är nyutkommen, jag kan inte säga HUR ny den är, men jag har själv varken druckit eller sett den innan. Jag köper ganska mycket te och chai är en smak jag verkligen dras till, så när jag såg den på hyllan när jag letade efter något spännande att ha till kvällsfikat blev denna sort ett självklart val.

Förpackningen är typisk för just Twinings och ingenting att klaga på, jag tycker både färgen och det rinnande vattnet passar in bra på tehyllan. Möjligtvis kan jag tycka att fonten de valt till namnet på produkten ser mer än nödvändigt amatörmässig ut men who am I to judge? – Ni har kanske sett mina olika försök till headers för den här bloggen 😉

I ena hörnet av den alldeles klargröna förpackningen ser vi vad ordet chai i det här fallet innebär. En tecknad bit ingefära och ett par tecknade kanelstänger. Är det allt? Chaikänslan jag får är lite fattig, tycker inte ni det? Vart är kardemumman? Nejlikan? Mustigheten? Det värmande inslaget? Kanske är det jag som är lite snäv i mitt tankesätt, chaismaken kan säkert varieras i det oändliga, men det känns ändå som att det kanske saknas något här.

Min låda kostade 22 kronor och det fick jag 25 påsar för. Ett mycket humant pris! Min egentliga favoritdrog i teväg är dubbelt så dyr för ett mindre antal påsar, så priset är helt klart något jag är tacksam över. Visserligen är Twinings ett väldigt etablerat märke, så det är antagligen lättare för dem att hålla lägre priser, men ibland gäller det att bara vara tacksam för plånboksfristen man får.

Smaken då?

Det smakar väl egentligen inte chai, kanske för att chai för mig innebär fler kryddor och komponenter än just detta te innehåller. Istället smakar den rätt så rejält med ingefära, lite kanel och kanske lite citron också (vart nu den kommer ifrån?). Det betyder inte att det inte var drickbart, tvärtom passade det mig riktigt bra! Om man köpt den för just chaitesmaken som man är van vid kommer man nog att bli besviken, men om man i förväg vet om att det Twinings nog skulle ha strukit chai på paketen och skrivit till ingefära kanel istället så är det långt större chans att man tycker om den. Lite honung i gör bara det hela bättre – men det är väl inget ovanligt fenomen? 😉

4/5 får den av mig, kanske väl generöst, men jag njöt av mina koppar!

Smaktest – Keso hallon rosa bandet

För många år sedan hade min mamma en vän i en stad ganska långt från vår egen, en vän vi sällan såg och som jag därför aldrig kom ihåg från en gång till en annan. Vännen hade en dotter, som var i min egen ålder, och lika Barbietokig som jag, så när vi en gång åkte dit köpte vi med oss en Barbiedocka som present till henne. Lite avundsjuk var jag, på den där dockan som inte JAG skulle få ha i mitt dockskåp. Nej, den var till den här ANDRA tjejen, men kanske, om hon var snäll, kunde jag också få leka lite med henne?

Innan vi kom fram, i bilen, inte långt därifrån, sa min mamma lite allvarsamt: ”Alexandra, jag vill att du ska veta något”. Jaha, tänkte jag medan tankarna mer var på dockan än på något annat. Jaha? ”Jo, det är så att mamman till den här flickan har… haft det lite jobbigt. Hon har varit sjuk – mycket sjuk.” Sjuk? Hurdå? ”Hon hittade en klump i bröstet förstår du, men hon mår bra nu, de fick ta bort det, och då försvann sjukdomen också”.

Jag nickade men förstod ingenting. Tittade lite på flickans mamma i smyg när vi kom innanför dörren, men förstod inte då heller. Hon såg ju frisk ut ju!  Precis som alla andra. Det var säkert inte så allvarligt.

***

Nu, när vi är inne i oktober redan (!) är det dags att börja tänka rosa. Det är ju nämligen den här månaden vi skänker en tanke till alla som någon gång har haft bröstcancer, eller alla de som forskar för förändring. Enligt cancerfonden insjuknar mellan 15-20 kvinnor varje dag – VARJE DAG – i just bröstcancer, så visst är det något vi måste ha i åtanke. Det har jag. Det har fantastiska Tina och otroliga Linnéa, och många, många fler.

Och visst ska jag baka rosa, och laga rosa den här månaden. Men jag kan också smaktesta rosa, som idag.

***

Arla släppte sin Keso med hallon i mitten av September i år just på grund av detta. I samarbete med bröstcancerföreningarnas riskförbund skänkes nämligen 1 krona för varje förpackning till bröstcancerforskningen. Det gör det lite komplicerad att recensera den, med tanke på att jag gärna skulle ge den en femma just på grund av den fina anledningen! Men det här är ju ett smaktest och inget annat, så jag håller mig till att försöka tänka bortom det skälet och fokusera på det jag brukar fundera över – smak, utseende, pris och innehåll.

Mönstret på denna variant av keso är en aning avvikande mot den vanliga sorten vi är vana vid att se. Rosa blommor blandas med lika rosa hallon, lite gröna blad och ett rosa band. Det är verkligen fokus på rosa, av en helt försvarbar orsak. Sött! Jag skulle lätt kunna köpa en burk med detta mönster att pryda en av mina hyllor med. Förpackningen förklarar också för oss att fetthalten ligger på 3 procent (mot den vanliga variantens 4)  och burken innehåller 250 gram. Priset låg på otroliga, kopiösa 18 kronor i min närmaste ICA-affär, vilket jag tycker är alldeles för mycket, den goda saken till trots. 18-1 är, som de flesta av oss vet, 17 – och 17 kronor för en burk keso är INTE prisvärt. Dock har jag sett den för mer rimliga 14 på andra ställen, vilket känns mycket mer rimligt.

Innehållet berättar för oss att det här är en produkt som för mig är lite tveksam moraliskt sett – den innehåller nämligen löpe, som inte klassas som vegetariskt. Löpe produceras nämligen i magen på till exempel kalven, och används efter att kalven redan dödats. Dock gör jag ett undantag för just löpe ibland, då det ändå inte riktigt räknas som en animalisk produkt – det får ingå i varor som klassas som vegetariska. 4 % av innehållet är tillsatt socker, vilket den vanliga keson saknar, men hela 13 % är faktiskt hallon, vilket är en hel del! Är det inte konstigt med produkter som säger att de innehåller något – säg hallon – och som sedan inte har ett enda litet hallon uppskrivet i ingrediensförteckningen? Endast aromer, smaktillsatser och andra kemiskt framställda ämnen. Fy! I jämförelse med det är 13% otroligt bra!

Också kalorierna tas upp – 100 kalorier på 100 gram. Den naturella keson har 90 kalorier på samma antal gram, så med hallonen får du alltså 10 extra kalorier.

Öppnad kan jag väl inte påstå att den ser sådär otroligt smaklig ut. Färgen är närmare grå än rosa, vilket gör att den ser aningen… smutsig ut. Dock luktar den fantastiskt gott, precis som hallon, vilket gör det lite roligare att faktiskt dyka i.

I tallrik ser det hela aningen mer aptitretande ut och efter att ha smakat kan jag faktiskt nästan bortse från den där första gråhetstanken – för det här SMAKAR hallon! Det smakar keso, hallon, sommar och solsken. Riktigt gott med andra ord. Vanlig yoghurt skulle ta en titt på det här receptet – de smakar oftast inte alls så här nära originalet. Visst skulle det vara ännu bättre med en skål naturell keso MED färska hallon, och antagligen skulle det vara billigare också, i alla fall om du som jag inhandlade din keso i en dyraffär (nejdå, jag är inte bitter alls) men nu till hösten, när det inte längre är lätt att hitta hallonen färska, är det här inte alls ett dumt alternativ.

Att tanken bakom är så beundransvärd är ju bara ett plus.

4/5

Smaktest – Marabou Loop

För ett litet tag sedan skrev jag om två nyheter som alldeles snart skulle börja säljas ute i Sveriges affärer, båda två chokladiga läckerheter, dels Marabou orient och dels cloetta center kokos (dessutom har jag fått upp ögonen för att det nu också finns en ny pollysort designad av Dregen, med citron- och lakritsbitar i, spännande!).

Sedan det inlägget skrevs har jag letat någonting alldeles makalöst efter just dessa sorter. Högt och lågt, fisk och fågel, Netto, Ica, Willys, ja, till och med statoil. Till ingen nytta. Än så länge finns de inte att få tag på här i Växjö, där jag har slagit mig ner, eller så ser de mig komma där i butikerna och slänger in chokladen på lagret i rädsla för vad jag kan komma att säga om den på bloggen. I vilket fall så har jag ännu inte kunnat lägga tassarna på någon av dessa påstådda härligheter.

I hopp om att jag kanske skulle ha mer tur idag, då jag flitigt skrivit uppsats i flera timmar och behövde lite flyt, tog jag hunden i koppel och travade mot pressbyrån. Om inte annat skulle jag kunna fylla på mitt tuggummiförråd.

Hörni, det var ett bra beslut! Nej, Marabou Orient fanns där inte, och jag kunde heller inte hitta Cloettas kokosvariant, men vad gjorde det när mina ögon drogs till en ANNAN liten nyhet, en nyhet jag varken läst om eller sett bilder på! Jag snappade åt mig en lite snabbt, innan de skulle visa sig vara en synvilla och försvinna framför ögonen på mig, betalade (faktiskt!) och log hela vägen hemåt.

***

Här har ni den nu, tillsammans med mitt eftermiddagste!

Marabou Loop, beskriven på paketen som ”mjuk kola överdragen med len mjölkchoklad”. Den är tunn, riktigt tunn, och väger ynka 26 gram, men känns ändå inte liten, tack vare längden på den, som nog ligger i samma liga som dubbeldajm skulle jag tro, med ögonmått mätt.

Förpackningen är färgglad. Lite som att man är på tivoli. Eller cirkus. Ja, den känslan får jag i alla fall, jag vet inte vad ni associerar färgladhet till. Förutom namnet (Loop? Ser ni som jag ett flygplan som flyger upp och ner i en cirkel? Eller loopen på Liseberg?) pryds framsidan också av ett rött band (cirkus igen!) och en tecknad version av chokladen inuti.

Jag studerade den en stund. Kände igen den på något sätt, fast den är helt ny och helt unik. Hmm…

Hela chokladbiten innehåller ynka 115 kalorier, en riktigt bra siffra för ett snacks idag, dock får man vara medveten om att hälften av de 26 grammen den väger är socker (närmare bestämt 12.5 gram) och resten är andra kolhydrater och fett. Men vad väntade vi oss egentligen? Det här är choklad – mjölkchoklad, och den utger sig inte för att vara något annat. Vad den däremot är är fri från nötter, kan jag meddela alla som är allergiska mot det, inte ens spår av dem står det något om.

Okej, låt oss öppna pappret.

Det här kände jag definitivt igen.

HA! Bitarna föll på plats.

Ser ni det här?

Bilden är INTE tagen från Marabous hemsida om Loop. Nej, det är istället taget från wikipedia. Och handlar om den här chokladbiten.

Kan det vara mer likt? Är det månne en kopia? Curly wurly, som originalet heter, är dock gjord av Cadbury och finns att köpa i England, där jag en gång åt den. Samarbete eller stöld? Det kan man fråga sig.

Dock är inte jag här för att stämma Marabou, utan allt jag egentligen bryr mig om är att smaka på chokladen i fråga.

Efter att ha försökt bryta av en bit och misslyckats totalt – chokladöverdraget smulade istället värre än en kexchoklad och kolan inuti var mer seg än hård som jag av någon anledning räknat med – bet jag helt enkelt av en bit. Och så en till, och en till…

Det här är dumle. Dumle i Curly Wurlyformat! Söt, kanske till och med lite väl söt, men jag som tycker att dumleklubbor fortfarande är rätt kul hade inga problem med att äta upp hela biten. Chokladöverdraget är till och med snäppet bättre än det fazer använder, det märks att det är kvalitetschoklad vi har att göra med!

Nöjd känner jag mig också, nöjd att jag kunde äta en hel chokladkaka, bara få i mig 115 kalorier och inte känna mig snuvad på konfekten. Den är stor nog att göra mig nöjd, och liten nog att inte kännas överväldigande (inga snuskiga fantasier här tack!).

Ja, jag tyckte faktiskt om den. Är fortfarande konfunderad över likheten, KOPIERINGEN av curly wurly, men får anta att den är helt legal och glädjas åt tillskottet. Det är inte den godaste chokladen jag ätit, men långt ifrån den sämsta.

4/5

Smaktest – white tea rasberry och classic cinnamon spice

Och så kommer jag då tillbaka till det alltid så heta ämnet te (dålig vits jag vet, men jag kunde inte låta bli ^^). Även nu, när det är långt över 20 grader ute och allt förutom bikini är alldeles för varmt, kan jag inte motstå att dricka ett par koppar te under dagen, det är ju både mysigt och gott! Speciellt på kvällen är det oslagbart att sitta ned i soffan med en kopp och en bra bok att läsa eller en lovande film att se, det gäller att förgylla stunderna för sig själv så ofta man bara kan!

Eftersom det dricks en hel del te blir det också många olika smaker inköpta. Jag har två absoluta favoritsorter som jag gärna köper varianter på – antingen vitt te av något slag eller rött/svart chaite – och av en ren händelse har jag också en av varje kategori att visa er här! Tyvärr har jag lyckats dricka upp all honung i skafferiet och inte ersatt den på alldeles för länge, så jag fick hålla till godo med helt naturella smaker när jag gjorde mina smaktest. Min fasta övertygelse är att ALLT te smakar bättre med en tesked honung i, så jag hoppas att min honungslösa vecka närmar sig slutet nu när söndagen är här 😉

***

Lipton är väl den teproducent på dagens marknad som allra flest känner till. Även de som av någon outgrundlig anledning inte är sådär överförtjusta i just te brukar veta att Lipton, de har det mesta, just som att jag som tycker kaffe är bland det underligaste folk får för sig att dricka vet att Gevalia alltid finns till hands.

För inte alltför länge sedan började Lipton med den trevliga sysselsättningen att också erbjuda vitt te på marknaden, vilket jag tackar och bugar för! Väldigt nyttigt och otroligt gott – milt men ändå distinkt – verkligen värt att prova! Jag har skrivit om både deras naturella vita te och det vita téet med granatäpple, och nu har turen kommit till den tredje varianten – Lipton White  Tea Raspberry.

Den här varianten kommer, liksom de andra, i trekantiga påsar, som jag tycker är mer och mer praktiska. Dels är de inte inlindade i ett eget fodral, vilket känns som aningen mer miljövänligt, och dels verkar det faktiskt som att smakerna framträder mer, vilket kan vara lite av en placeboeffekt, men det gör väl ingenting om det är något positivt?

Och smakar hallon, det gör det. Milt och gott, om än ganska så konstgjort i tonen till skillnad från de två andra vita téer jag smakar från Lipton.

Varianten är perfekt nu dessa varma sommardagar, då lätta, fruktiga téer känns lockande. Den har inte en enda bitter tendens och kan också drickas avsvalnad om man tycker det är för varmt för kokande vatten. Dock föredrar jag granatäpplevarianten, som kändes mindre syntetisk och mer unik.

4/5

***

Glöm nu det där jag skrev om att fruktiga téer känns lockande nu på sommaren. För nästa te som livnärt mig den här veckan har nämligen varit raka motsatsen – Yogi Tea Classic Cinnamon Spice.

Yogi Tea är aningen dyrare än Lipton, mitt paket kostade mig 36 kronor för 15 påsar, och de kan också vara lite klurigare att få tag på, men i utbyte får man snyggt designade boxar, små peppande motton på varje tepåse och en hel massa smak på varje kopp te man dricker.

Visst är paketen snygg? Den drar verkligen blickarna till sig, och jag som inte kan låta bli någonting som innehåller kanel (!) och som tycker ingefära är bland det godaste som finns hade inga svårigheter att plocka ner den i korgen när mitt förra chaite tragiskt nog tagit slut.

Om man öppnar locket är även insidan på förpackningen dekorerad, vilket jag verkligen gillar – detaljer gör mig knäsvag. En lotusblomma pryder locket, och de sägs stå för skönhet och renhet, något vi alla kan känna att vi behöver lite extra av då och då 😉 Påsarna doftar STARKT av kanel, så pass starkt att skafferiet nu inte längre luktar knäckebröd eller flingor – nej, kanel,kanel och åter kanel. Till och med jag, som brukar använda doftpåsar med kanel i, tycker att den är aningen stark, då den övertar allt annat och nästan anfaller en varje gång man sträcker sig efter en påse. Ett tips är därför att förvara den i en tätslutande burk, inte för att den luktar illa, men för att den luktar mycket!

Smaken är dock helt fantastisk! Visst är det övervägande kanel, men den är så väl balanserad att den gör mig lyrisk! Även om paketen inte uttryckligen konstaterar att det här är en chaiblandning smakar den definitivt just chai, och med den starka doften och smaken kan man lätt hoppa desserten och bara njuta av teets alla intryck.

Verkligen värt att prova! 4.5/5

Smaktest – Marabou Daim Rocks

Här går det snabbt mellan chokladtesten! Det är ju såklart för att det kommit så många spännande nyheter nu, och jag vilar inte förrän jag tagit en för laget och smakat och recenserat dem alla åt er! Eller ja… Vilar gör jag väl, men under tiden drömmer jag om små marabouhärligheter med 145 gram av godhet inuti.

Som det händelsevis råkar vara i just denna påse!

Först lite bakgrund: Marabou daim rocks tillhör den nya raden av chokladpåsar som Marabou lanserat nu till sommaren. Förutom denna sort finns det (än så länge) två andra varianter i serien; Marabou Crispers och Marabou crunchy Hazel (som jag redan provat på).

Daim Rocks kostade på Maxi här i stan 22.50 kr vilket är runt standard för påsar i den här storleken; dyrare än att inhandla vanliga 200gramskakor, men också lite mer spännande – och konstigt nog tycker jag att de ofta räcker längre! Ja, om man inte köper dem när lillebror är med och sedan inte får mer än ett smakprov innan de inhaleras på annat håll…

Tillbaka till ämnet. Chokladen sticker ut lagom mycket med sin typiska daiminspirerade förpackning – det är verkligen svårt att missa att det är just daim det handlar om! Inte bara designen skriker ut det, men dessutom står det klart och tydligt mitt på påsen att det HÄR, det är DAIM och INGENTING ANNAT!

Men är det verkligen så att det inte är NÅGONTING annat?

Nej, lite har marabou spejsat till det och förklaringen på påsen lyder:

Bitar av daim, crispig cornflakes och len mjölkchoklad.

Ja… Det låter ju ganska bra. Visst, inte jättenyskapande, men daim är ju å andra sidan bland det bästa som finns, så egentligen behövs det inget mer för att jag ska smaska i mig ett par bitar utan att gnälla alltför mycket.

När jag öppnat påsen och slitit bort den från lillebrors giriga blickar (”bilder först, smakprov sedan!”) kunde jag än en gång konstatera att de tagit i lite väl mycket när de designade påsen. Mycket plats över med andra ord, och mitt tips är att göra påsen aningen mindre, eftersom det verkar lite girigt att bara täcka bottnen. Det blir som med chipspåsar, att man öppnar dem och besviket konstaterar att de inte ens är halvfulla.

Bitarna är väldigt små. Jag vet inte varför, men jag hade förväntat mig dem ungefär dubbelt så stora, lite mer som… jag vet inte… BILDEN PÅ FÖRPACKNINGEN! Varför ska alltid allting avbildas mycket snyggare än vad det verkligen är? Okej, så det gör att produkten ser aptitligare ut, men det gör också att verkligheten blir ännu lite gråare än den kunde varit.

Dock försvann besvikelsekänslorna ganska snabbt när jag till slut provade de små chokladundren. Visst smakar de daim, och daim är ganska knaprigt som det är, men man fick lite mer choklad och så lite cornflakes i med i varje bit, och gjorde att de ändå kändes som en ganska fräsch idé.

För mig var det här en angenäm upplevelse, och lillebror såg inte direkt ut att lida när han åt de tre fjärdedelar av påsen som jag inte hann få tag på innan de försvann. Kanske kommer jag inte köpa den här sorten så ofta just för att 200gramskakan med daim egentligen är ungefär samma sak betydligt billigare, men någon gång ibland, som lyx, kommer den säkert råka smyga sig ner i min korg…

4/5.

Smaktest – risifrutti pärondröm

Jag var på Willys som hastigast idag för att inhandla någon form av vårblomma nu när min lilla lägenhet blivit alldeles skinande ren efter den obligatoriska vårstädningen. Så fort solen tittar fram efter sådana här tunga vintrar blir jag på strålande humör och av någon anledning gillar jag att allt runtomkring är lika strålande som jag. Känns det igen?

När jag slutligen kom ut därifrån, ett antal kronor fattigare, var det inte en blomma jag inhandlat. Nej, det blev ingen sådan, men jag  var absolut lika glad för det, för jag kom hem med en NYHET i väskan! Och inte vilken nyhet som helst – Risifrutti pärondröm!

Vid första anblicken kan jag konstatera att de verkligen fått till förpackningen. Den är stilren och följer mönstret de vanliga versionerna har (inte som vintermumsversionen som var lilafärgad) men står ut på grund av den lekfulla fonten och somriga attityden. Jag gillar den skarpt!

Efter att ha öppnat paketen kan jag OCKSÅ konstatera att själva ”risgröten” ser likadan ut som vanligt, medan sylten (säger man verkligen päronsylt? Är päronmos bättre?) har en ganska så olustig blekgrön nyans. Den är inte äppelmosfärgad, som jag antagit, utan mer åt det grönvita hållet, om du förstår vad jag menar. Genomskinlig rentav, vilket jag inte förstår hur man lyckats med.

Men smaken! Åh, den smakar sommar, sol, socker och lycka! Jo, den är söt, väldigt söt – till och med risgröten smakade som att man tillsatt ett par sockerbitar till vid tillagningen – men jag som är en gottegris njöt av varje sked! Jag glömde faktiskt att ta mig en närmare titt på innehållsförteckningen, så lycklig var jag – inte ens e-nummer och konstgjorda ämnen kan skrämma bort mig från den här varianten!

Dock vidhåller jag att mannafrutti är och alltid kommer vara ljusår bättre än risifruttin, kanske en päronversion av den skulle vara något?

Jag ger den  4/5 med en liten reservation – det är vår, jag är glad och antagligen på ett ganska generöst humör. Prova den du också!

Smaktest – vegetarisk choritzo

Vad jag har sett fram emot att prova den här nya sojabaserade produkten från hälsans kök! Längtande spanat i frysdiskarna efter det lilla gröna paketet, dreglande sökt upp bilder på internet, suktande läst era (oftast positiva) åsikter i bloggar och på twitter…

Men varför? Jag förstår det inte riktigt själv. Jag har nämligen ALDRIG tyckt om korv. Även innan jag blev vegetarian vid 18 års ålder ratade jag allt vad choritzo hette. Korv med bröd var ungefär djävulen själv och tanken på den där tarmen med tvivelaktigt innehåll fick det att vända sig i magen.

Vegetarisk choritzo har ju visserligen den fördelen att det INTE är några tarmar involverade, men det är ju ändå korvsmaken man vill få fram, så egentligen borde jag inte vara intresserad. Men det var jag och det är jag. Så varför inte ge den en chans?

***

 

Det första som slår mig när jag ser förpackningen är det där FRUKTANSVÄRDA mellanrummet mellan orden ”soja” och ”choritzo”. Jag vet att matvaror ofta låter det finnas särskrivningar på paketen, men jag tycker INTE att det är okej, speciellt inte när det verkligen inte behövs, inget radbyte eller något sådant gör det nödvändigt. För mig är det här sojachoritzo, inte soja choritzo. Jag vet, jag är petig.

När jag öppnar paketet slås jag av den tydliga doften av allehanda kryddor. Det luktar inte korv utan gott på ett helt annat sätt, verkligen kryddstarkt och förvånansvärt mycket för att vara en vegetarisk färdigvara som annars brukar vara rätt så intetsägande i smaken.

De ser ut som… korvar. Verkligen. Men det har jag kommit att förvänta mig av Hälsans kök nu, de får alltid sina vegetariska alternativ fruktansvärt lika originalet, på gott och ont. Jag har inget emot det, men en del vegetarianer tycker det väcker anstöt, eftersom de valt bort att äta just dessa varor. To each his own, antar jag.

Jag valde att steka mitt smakprov, men grilla dem är nog nästan att föredra, jag tror de passar väldigt bra nu till sommaren när man tar fram grillolja och trädgårdsmöbler.

En korv är klassad som en portion vilket känns lagom, den är så pass stor att man inte behöver mer än en för att bli nöjd. Jag serverade min med fullkornscuscous som jag blandade med kokt broccoli och så mixade jag ihop en väldigt enkel kall sås på turkisk yoghurt och ajvar relish. På bilden har jag ännu inte blandat ihop dem båda, jag var nämligen lat och ville inte diska en extra skål för en portion ajvar relishröra – så jag blandade direkt på tallriken 😉

Den smakar verkligen… jag vet inte om den smakar choritzokorv, det var så länge sedan jag åt det och ännu längre sedan jag tyckte om det, men den smakar riktigt bra! För att vara ett sojasubstitut har korvarna verkligen en särpräglad egen smak, de är kryddiga men inte starka, och färger och kryddor kan ses inuti korven när man skär bitar av den. Verkligen inte fel att äntligen ha hittat en vegetarisk vara man inte behöver göra mer med än att steka och äta! Visst, det finns snitzlar, som också de är väldigt goda, men sådant som quornfiléer och dylikt smakar väldigt lite utan kyddor och marinader så det är uppfriskande med denna korv som verkligen har en egen smak!

***

Jag är förundrad över resultatet, men fortfarande lite avig mot just korv, av någon anledning. Dock är det en personlig preferens, och därför kan jag inte annat än ge den här produkten en väförtjänt:

4/5