Te, te och… wait for it… Te!

Luciadagen var det ja, även om det kanske är svårt att tro det! I alla fall här nere i södra Sverige, där regnet har duggat fram och tillbaka under dagen, utan ett spår av varken snö eller kyla. Dock har mörkret legat tjockt, så en ljuskrona hade nog behövts för att bryta igenom det – allra minst! Om det inte varit för hunden min hade jag nog besökt världen utanför lägenheten så lite som det bara varit möjligt,  men nu har jag istället lyckats få till ett par promenader som hjälpt mig att piggna till – sovit är något annat jag hunnit med en hel del i dag… Det och lite härligt umgänge (som var menat som pluggtid) gjorde att det inte blev mycket gjort i köket, jag får ta igen det imorgon istället.

***

Gårdagen var fin, mycket tack vare er och alla era underbara födelsedagshälsningar. Det var viktigt för mig att få skriva ner något av allt det som pågått i mitt inre , att få ett avslut och ett avstamp, och att ni tog emot det så väl gör mig både lättad och tacksam. Och glad förstås, oerhört glad!

Tyvärr blev middagen inte en middag i alla fall, sjukdom härjar som mest just nu här på campus, och vi blev ett nätt litet sällskap på två till slut, vilket inte kändes som nog för överraskningsmat. Fikade gjorde vi ändå, drack te i mängder och hade enormt trevligt, middagen får vi helt enkelt ta en annan gång.

***

Och på tal om te. Min gäst igår kväll tog med sig en härlig påse med hemgjort te, som var både vacker att titta på och vacker att dricka av (jodå, det går det med!). Hur man gör en alldeles egendesignad tepåse kan ni läsa om hos ingen mindre än henne själv, då hon också har en jättefin blogg, som inte kan länkas till för många gånger!

Förutom hennes eget chaite har jag hemma i tehyllan inte bara ett, utan TVÅ fantastiska teer ur Johan & Nyströms sortiment. Just mina köptes i butiken Confetti i Nyköping (en affär jag skulle kunna bosätta mig i) och är av smakerna pepparkaka och glögg, båda väl lämpade för varma, mysiga testunder i soffan där hemma nu i december månad (jag kommer alldeles säkert inte begränsa mitt intag till julmånaden, kan jag ju erkänna). Förutom dessa säsongsbetonade gäster  finns ett par andra spännande sådana, idag bör deras lussete med smak av saffran nämnas, vilket hade passat perfekt som luciamys om jag inte varit för snål för att köpa det också 😉

Pepparkaksteet fick jag av min kära mamma i födelsedagspresent och det smakar ganska mycket åt ingefära och kardemummahållet, på ett härligt och positivt sätt! Dessutom är det underbart sött att titta på, då det här och där i lösteet går att hitta en snöflinga som dekoration. Pluspoäng, helt klart!

 

Glöggteet är nog ändå min personliga favorit. Det luktar och smakar väldigt likt glögg, men är inte lika sött (eller starkt). Jag skulle kunna sniffa doften hela dagen och vara helt och hållet nöjd med det! Smakerna är många, men som ni kan se är det definitivt nejlika däri, blandat med pomerans, kanel och massor av… glögg.

5/5 i smakpoäng till båda två, förhoppningsvis hinner jag köpa på mig ett lager innan januari knackar på! (här har vi visst rimstuga också, trevligt!)

Och jag lovar, Johan & Nyström har inte sponsrat det här inlägget – dock hade jag varit en väldigt lycklig tjej om det nu hade varit så 😉

Sagan om den stora, stora lådan och den lilla, lilla postboxen

Liten postbox + stort paket = enormt problem

Detta blev jag varse om idag när jag efter många timmar i skolbänken kom hem för att slänga upp fötterna på soffbordet och ta itu med berget av disk som väntat på mig sedan igår (i fredags). För i min postbox som samsas om utrymmet med alla andra postboxar i lägenhetshuset jag bor i upptäckte jag att brevbäraren varit så vänlig och puttat in en låda. En spännande låda. En STOR spännande låda.

Förvirrad men förväntansfull blickade jag in i boxen – tänk att någon skickat ett paket! Bara till mig! För så mycket visste jag, att inte hade jag beställt någonting inte, så antingen var det en låda från någon i min närhet eller så hade den letat sig in i fel postbox. Jag hoppades på det första alternativet och tog ett stadigt tag om ena kanten för att ta med mig den upp till lägenheten som all annan post (reklam och räkningar) man brukar få. Fem minuter senare hade jag fortfarande inte lyckats få ur den ut boxen. Nej, det visade sig nämligen att brevbäraren öppnat upp en hel sida på postboxarna när han stoppat in lådan i just min postbox, men jag, som bara kan öppna min egen, blev hindrad av kanterna på den lilla luckan som man öppnar JUST för att ta ut posten ur den! Otroligt frustrerande, speciellt eftersom jag inte hade en aning om vad som vankades i den!

 

Senare under kvällen fick jag välbehövlig hjälp av två fina flickor som stärkt sig med glögg och pepparkakor hemma hos mig innan uppgiften att dra ut paketet ur boxen kom på tal. Med gemensamma krafter (dvs en av oss lirkade, en av oss höll upp luckan och en av oss [jag] såg till att de andra inte föll omkull av utmattning) lyckades vi slutligen lirka ut paketet – rejält tillplattat, men intakt.

Och gissa vem det var ifrån?!

Jo, självaste härliga Linda som har en av mina absoluta favoritbloggar: Matstugan! Tänk vad glad jag blev när jag såg hennes namn på paketet! Så jag rev upp det (inte värt att vara aktsam när paketet redan såg miserabelt ut) och hittade en helt underbar födelsedagspresent så här en vecka innan den stora dagen infaller!

En påse alldeles egna KanelM&Ms! Kommer ni ihåg inlägget där jag sörjde så att Kanelsmaken på M&Ms inte kommer släppas här hemma i Sverige? Det gjorde Linda, och hon lyckades inte bara komma över två påsar, hon skickade dessutom den ena till mig, av ingen annan anledning än att hon tyckte jag skulle ha en! Jag blev så löjligt glad! Och som om inte det vore nog fick jag dessutom en liten påse med Lundate från tehuset Java och ett fint kort att pryda rummet med, så snäll och fin är den här människan ❤

Självklart kunde jag inte låta bli att hugga in på M&Msen så fort det bara gick, jag som gått och trånat efter denna sort i flera veckor!

NI har säkert ätit vanliga M&Ms och har en bild av hur dessa ser ut. Om ni har ätit den sorten M&Ms som innehåller jordnötter, så kan ni på ett ungefär tänka er hur denna sort ser ut, för de är både större och mer oregelbundna än originalet. De kommer i tre färger, en röd, en brunröd och en brun, antagligen för att kanel ofta kombineras med färgen röd i USA av någon anledning. Inte världens roligaste färgkombination kanske, men ett m står det på varje och doften är helt klart M&M, så jag är fortfarande barnsligt förväntansfull!

Och med all rätt, visar det sig! De här är lysande! De smakar nästan identiskt med vanliga M&Ms, men med en subtil hint av kanel, som varken tar över eller går att missa. Jag var rädd för att kanelsmaken skulle vara alltför stark, allt med kanel i USA brukar vara ”hot” och behöver ätas med stor försiktighet, men här var det nästan åt andra hållet, en mild hint mitt i all chokladsmak. Underbar, helt enkelt, och det kommer bli väldigt svårt att få den här påsen att räcka mer än ett par dagar 🙂

De kanske inte är värda  en hel femma, men de får ändå 5/5, tack vare historien omkring och att de inte gjorde mig besviken trots mina höga förväntningar! Det är en bedrift i sig!

Och teet då? Lundablandningen är, enligt Javas hemsida, deras ”egen unika & hemliga blandning”. Inte många ledtrådar där… Det smakar lite citrusaktigt, inte alltför sött (säger jag som hade en rejäl klick honung i) utan friskt och gott. Jag förstår att det är omtyckt!

En svag 4 får det, och ett löfte om att köpas igen någon gång när jag tröttnat på mina älskade julteer.

Allt som allt; ett otroligt spännande och roligt paket att få, tack så mycket Linda, jag förstår precis nu 😀

Smaktest – Cloetta Center Kokos

Kommer ni ihåg den där ljuvliga tiden då Marabou faktiskt hade en chokladkaka med kokos i? Det gör jag, och jag sörjer att jag inte hade vett att uppskatta den då, för inte förrän den gick ur tiden förstod jag vilken stor chokladkaka vi hade gått miste om, och vilken chokladsmak jag skulle sakna resten av mitt liv.

Jag vet, jag kan vara oerhört dramatisk när det väl gäller.

Hur lycklig tror ni då inte att jag blev när jag äntligen hittade nyheten från cloetta i min butik – Cloetta Center Kokos? Skinande med hela ansiktet smugglade jag ner den i korgen, jag handlade nämligen med min bror som tycker att ”om man har med sig inköpslista ska man gå efter den”. Pyttsan! Hittar man efterlängtad choklad i affären står den automatiskt med på listan! Det är i alla fall jag helt säker på…

***

Egentligen är den kanske inte mycket till nyhet längre, det tog ett tag för mig att lyckas leta upp den, och nu känns det som att den går att finna i var och varannan affär. Men smakas ska den, och testas kommer den, det är ju det jag är till för 😉

***

 

Så här ser den då ut, Cloettas nya kassako (inte jag då alltså, utan chokladen!). Vi har väl alla köpt och älskat cloettas center någon gång? Den som de själva envist håller fast vid är helt annorlunda mot plopp men som faktiskt smakar nästan precis likadant? Det här är center, fast istället för att bara bestå av choklad och karamell har de också petat in ett lager med kokos i varje chokladbit.

Den säljs bara i de runda förpackningarna, de med den dåliga samveteshöjaren ”bjudbiten” sist på rullen så att man inte KAN äta upp varenda en själv ens om man verkligen ville det. 78 gram står det på förpackningen att chokladen väger. Runt 16 stycken räknade jag ut att det var i rullen. Det betyder alltså att varje chokladbit väger lite under 5 gram. Nödvändig information? Verkligen inte! Dock ger det mig möjlighet att, genom att beakta att 100 gram av denna choklad innehåller 510 kalorier, berätta för er att en bit innehåller ca 25 kalorier. Om jag har vetenskapligt stöd för det? Inte alls, det är säkert helt fel. Men det var värt ett försök 😉

Förpackningen är grön, vit och brun, en spännande färgkombination som jag tycker passar utmärkt i det här fallet. Den sticker ut lite lagom mycket, och den målade bilden av chokladbiten ser oerhört frestande ut. Valet att skriva ordet kokos med kokosnötsliknande bokstäver känns väl kanske lite desperat, men det är ju faktiskt mest till yngre den riktar sig, så jag låter det passera obemärkt förbi.

Ingredienslistan är lång, men den ger oss i alla fall beskrivningen ”fylld mjölkchoklad med toffee och kokos”. Hela 23% toffee ingår i varje bit och 2 – TVÅ! – procent består av kokos. Vi får hoppas att det är en oerhört stark smak på de där stackars  kokosflingorna. Listan ger oss också den hjälpsamma varningen att chokladen kan innehålla spår av nötter. Jag antar att två procent är ett spår…

Väl öppnad ser man ingen större skillnad från den vanliga centern, men doften är helt klart annorlunda. Den luktar kokos! Vanlig hederlig, fantastisk kokos! Tänk er sandstränder och solskyddsfaktor så vet ni vad jag menar, eller nyrullade chokladbollar på väg att doppas i kokos för att kunna byta namn till kokosbollar! SÅDAN kokosdoft sprider sig, och jag var tvungen att hugga in på stört för att se om den är lika god som den verkar.

Den smakar faktiskt kokos. Karamell och kokos blandat med en svag förnimmelse av choklad. Det är sött, det är sockrigt, det är… sagolikt gott! Visserligen ser den inte riktigt lika inbjudande ut halverad som den tecknade versionen får oss att tro, men vad gör det när den smakar precis som den ska? Det här ÄR center, med en alldeles lagom ton av kokos. Vem köpte egentligen en center för hur snygg den är halverad?

Jag är förvånad och lite smått förälskad. Det här är gott, riktigt gott. Okej, själva chokladen är inte lika god som marabous, men kombinationen med karamellen och kokosen gör att det inte ens märks. Den kan helt enkelt inte få annat än:

5/5

Smaktest – 4 o’clock fairtrade rooibos chaite

Och en av de varmaste dagarna på året bjuder jag in er alla på en kopp te! ❤

För ni har väl inte missat att te är en liten passion här hos mig, oavsett väder, situation och humör? Ingen av mina närmaste delar denna kärlek till underdrycken, här är det kaffe som gäller, gärna lite halvblaskigt och helt svart förstås. Där går våra åsikter stick i stäv, för kaffe för mig är bara snäppet bättre än råttgift – men det gör mig ingenting, för då får jag ju ha alla mina tepaket alldeles för mig själv! Om inte ni vill ha förstås, er delar jag gärna med mig till.

***

Just 4 o’clock kan det där med att göra te, det konstaterade jag redan när jag provade deras vita chaite för ett par månader sedan. Den här gången har turen kommit till ett annat slags chaite, inte vitt den här gången, men rött är ju ganska så snarlikt och heller aldrig fel!

Det röda teet har sina rötter i sydafrika och enligt sidan om te har det:

”en mild fruktig smak som inte blir besk även om det får dra länge. Det beror på att rooibos inte innehåller lika mycket antioxiderande polyfenoler som vanligt te som görs på tebusken.”

Just att det inte blir beskt hur länge än tepåsen ligger i är ett stort plus i min värld!

4 o´clocks teer ser exklusiva ut i sina vackra förpackningar prydda med hinduiska gudinnor eller indiska motiv. Så även den här,  som passande nog är främst röd med en vacker gungande kvinna i fokus. Paketet gör en stor sak av att det är ett fairtrade te och dessutom ekologiskt (vilket organic betyder översatt till svenska), och det gör det helt rätt i, för det är nog så viktigt! Visst blir samvetet lite renare av att köpa en vara märkt med fairtrademärket, och visst smakar produkten en knivsudd godare?

Exklusiviteten gör också att förpackningen är aningen dyrare än vårt vanliga liptonte, dock inte så pass att man börjar ifrågasätta inköpet. 35 kronor gav jag för min låda med sammanlagt 16 påsar i, vilket är snittet för alla teer från detta märke. Snabb överslagsräkning ger oss alltså en kostnad på två kronor koppen, det tycker jag känns som en prisvärd lyx 😉

Och det är helt klart den gamla välkända chaismaken som möter oss när en kopp te ställs på bordet. Om jul är din favorithögtid är det här definitivt ditt te! Kanel, kardemumma och svartpeppar kan urskiljas, och smaken är bara aningen annorlunda från den vita varianten. Båda varianterna är koffeinfria, så valet står egentligen mellan färgen. Kanske att den här rödare varianten drar mer åt ingefära men jag ska definitivt dricka båda två bredvid varandra någon gång så jag kan jämföra dem ordentligt!

Efter all denna positivitet kan jag inte annat än att ge även detta te 5/5. Gör mig en tjänst och smaka!

Smaktest – Marabou maräng och nöt

Marabou maräng och nöt kom ganska obemärkt till bensinstationerna för någon månad eller två sedan och jag började nästan tro att jag såg i syne varje gång jag snabbt sprang in för att köpa tuggummi på pressbyrån och fick en skymt av den lilla chokladkakan. Ingen pratade om den, ingen reklam sågs om den, det var till och med svårt att hitta information om den på internet (och DÅ är det illa!). Det var som att den alltid hade funnits, men den skillnaden att JAG inte en enda gång uppmärksammat dess existens.

Dock har jag vid ett svagt tillfälle lovat mig själv att inte köpa choklad på bensinstationer eller pressbyråer runt om i Sverige då priserna är så hutlösa att det får tårna att krulla sig i skorna när man tar sig en titt! Lite så här off topic kan jag ge exemplet marabou crunchy som idag inne på Preem kostade hela 35 kronor, till skillnad mot de vanliga 20-25. Och eftersom jag försöker att inte bryta mina egna löften om det inte är absolut nödvändigt, så har jag väntat och stått ut för att hitta maräng och nöt i en matvaruaffär istället.

Och miraklet hände faktiskt! I dagarna var jag inne som hastigast i en affär jag sällan besöker, och där, upptravad mellan daim och luftbubbelchoklad låg den lilla härligeten och väntade på att någon förbarmande själ skulle ta och sätta tänderna i den! Det var nästan att jag hjulade till kassan (eller ja, hoppade jämfota i alla fall – hjula har jag tyvärr aldrig kunnat).

Förpackningen är stilren och typisk för marabous nya design där namnet på produkten är i centrum och innehållet i chokladen slungas mot oss som tittar i bästa 3D-imitation. Om man går efter bilden så är det cashewnöt som använts till den här sortens choklad, och även om jag inte är jätteförtjust i just cashewnöt när den är naturell, tycker jag MYCKET om den i mat och choklad. där höjdes mina förväntningar med andra ord.

Marabou maräng och nöt finns inte som 200gramskaka, inte heller som 100gram. Den enda varianten som går att få tag på (än så länge är det väl bäst att lägga till) är just denna, som väger 43 gram och väl kan anses vara gjord och menad för en ensam person, eller en väldigt snäll och vänlig kompis som klarar sig med hälften.

Väl öppnad ser man (om man vänder på chokladen) att den består av 6 mindre bitar som tillsammans bildar ett vågmönster, vilket sträcker sig över hela kakan. Riktigt fint tycker jag, kul med det istället för de sedvanliga M:n som man kanske väntat sig. Den luktar sött, chokladigt och man kan absolut känna nötdoften också, även om det är svårt att veta vilken nöt det handlar om (men egentligen, hur ofta försöker man komma fram till nötsort genom lukten?).

Delad, eller rättare sagt itubiten, ser man tydligt små, små nötbitar som kanske hellre ska benämnas som nötkross och också minibitar av vad som både smakar och ser ut som just maräng. Trevligt med en choklad som smakar det den lovar! Och på tal om smak så var jag mer än nöjd! Den är söt, javisst, vilket kan förstås med tanke på att den innehåller maränger som egentligen inte består av mycket annat än socker, men sötman balanseras upp av nötkrosset på ett, för mig tilltalande sätt. Den hade  nog kunnat bli lite för söt och enformig utan nötterna, så kombinationen känns väldigt bra.

Nej, det var inte mycket att klaga på här inte, om man inte surar lite över att den inte kommer i större version (vilket för min del nog är rätt bra i alla fall, med tanke på att hela den här slank ner utan minsta lilla hjälp utifrån). Söt, god och verkligen rekommenderad! Jag undrar varför Marabou smög så med just den här?

Mitt betyg kan inte bli annat än 5/5!

Marabous nyheter och smaktest – marabou caribbean

Marabou har ett väldigt kreativt år måste jag säga, för inte nog med att de släppte några nyheter i början av året;  Marabou Mango (enligt mig med en tråkig, konstgjord smak som inte tilltalade) och Marabou sensation macademia honey (som är helt fantastisk), nej, nu i maj kom det inte mindre än 4 (FYRA) nya sorter att välja mellan:

Marabou sensation strawberry cheesecake
Marabou sensation blueberry milk
Marabou caribbean
Marabou Maräng och nöt (som jag har sett på pressbyrån ett tag nu, så den är nog inte riktigt lika ny som de andra)

Dessutom kommer det släppas ännu fler smaker i påsversioner; crispers (med russin), crunchy (med hasselnöt)och en ny version med daim (kallad rocks). Det lär bli en smakrik sommar 😉

Förhoppningsvis hinner jag prova dem alla och lägga ut ett smaktest på var och en innan  de dras in igen, för man vet ju aldrig hur länge de stannar! Dock står det bara limited edition på Marabou Caribbean, så därför valde jag att smaka på den allra först (ja, och så var det den som fanns i affären, det kan ju ha något med mitt val att göra…).

***

Marabou Caribbean

Caribbean är uppföljaren till vårens nyhet mango – som många med mig har ansett som väldigt fint inslagen, men ganska tråkig när man väl bet in – och består av mjölkchoklad med smak av kokos och banan. Redan innan jag öppnade förpackningen spetsade jag öronen – kokos och banan? Varför har de inte tänkt på det tidigare? Det låter ju riktigt lovande! Jag är tillräckligt gammal (eller ung) för att komma ihåg att det en gång fanns en marabou med kokossmak, och den var, i min familj, riktigt omtyckt. Vi undrade alla varför den försvann och när den skulle komma tillbaka igen. Nu är den äntligen tillbaka, om än med lite banan inblandat – och banan med choklad har väl aldrig varit fel förut?

Alla marabouförpackningar har fått sig ett ansiktslyft och blivit lite modernare i framtoningen, och Caribbean följer med i denna utveckling genom att vara utformad på samma sätt. Ett par chokladbitar visas, och ingredienserna kastas sen mot oss i förhoppningen om att vi är för sugna för att ducka. Jag anser att förpackningen är snygg. Stilren, och den förmedlar innehållet på ett bra sätt.

Aningen tunnare än vanligt är den, men det brukar just dessa kortare lanseringar vara. Du betalar lika mycket som vanligt för 180 gram istället för 200. Lurigt är det minsta man kan säga, men bara  man vet om det kan man ju sedan ta ställning till själv om det är värt det.

Vid öppningen känns redan en doft av banan. Lite artificiell kanske, men det ÄR banan och jag är genuint intresserad av om den här chokladbiten kan leva upp till mina, nu ganska höga förväntningar! Även om det bara är 20 gram som saknas från övriga chokladkakor märks skillnaden ganska tydligt, det är som att man vant sig vid en viss tjocklek och den här ligger inte riktigt rätt i handen. Eller på tungan.

Men vad gör väl det när den smakar så HÄR? Bananen och kokosen märks av båda två, men inte så att de stör varandra, utan de snarare samarbetar och lyfter chokladen till en riktigt hög nivå! En del av mig ville äta en bit i taget, riktigt njuta av smaken och sitta med min kaka i famnen hela kvällen ösandes kärlek och omtanke över den. Den andra ville tugga i sig alla 180 gramen så snabbt som det bara var möjligt och sedan gå på jakt efter fler ägarlösa caribbeankakor så jag aldrig mer behöver vara utan. Enligt mig är det här en riktig fullträff – bra jobbat Marabou!

5/5

Smaktest – tre sorters vitt te

Ja, jag vet. Det blir många inlägg om te och om det är något som inte tilltalar kan det nog bli lite tradigt. Men jag tycker så mycket om det! Till och med nu, när vädret är utlandsvarmt dricker jag i alla fall någon kopp per dag, och varje gång jag handlar är det obligatoriskt att ta en sväng till tehörnan för en genomtittning.

Vitt te har dykt upp på hyllorna ganska nyligen här i Sverige och har erövrat mitt hjärta totalt, då det saknar mycket av den bitterhet som man kan känna som eftersmak när man dricker främst vanligt svart te. Enligt kära gamla trofasta (HA!) wikipedia är vitt te gjort av ”unga blad och nya knoppar som till skillnad från grönt te inte ångas eller steks efter skörd utan direkt torkas”.

Uppenbarligen så är det en av de äldsta sätten att göra te på, men vi här i väst har inte riktigt uppskattat det lika mycket som svart eller grönt. Kanske kan det komma att ändras nu?

Tre sorters vitt te har jag hunnit att smaka hittills (och fler lär det bli!):

4 o’clocks white tea chai

White tea chai var det första vita teet jag smakade – innan det här var jag ganska så ovetande om denna färg på te. Svart visste jag ju om, grönt och rött likaså, men vitt? En helt ny värld öppnades, och gjorde mig om möjligt ännu mer kär i den varma drycken med så olika smakmöjligheter!

Just detta te är – som namnet berättar – ett chaite, alltså smaksatt med kardemumma och liknande kryddor som vi ofta förknippar med jul och pepparkaksmumsande. Själv älskar jag julen, kanel och nejlika, så smakkombinationen är den bästa tänkbara för mig! Jag dricker det här så ofta att det har blivit mitt säkerhetste – om jag kommer hem efter tenta eller bara en lång dag på biblioteket och inte har lust med att smaka något nytt eller dricka något halvdant så reverterar jag otvivelaktigt till det här. Det smakar ALLTID lika gott, och gör mig på bra humör på ett kick!

Det är heller inte jättedyrt, men känns väldigt lyxigt – en låda med 16 påsar kostar runt 35 kronor och kan, om du har tur, hittas i en vanlig mataffär. Det ger ett extra plus i min bok!

Liptons white tea pomegranate (som jag skrivit om förut här)

Då jag inte visste om det var det vita teet eller chaismaken som jag drogs till ville jag gärna utforska lite fler alternativ och denna smak blev nästa att kryssas av på min lista. Pomegranate är som bekant på svenska granatäpple, och även om det är en frukt som blivit väldigt omhuldad på senare tid har jag inte skaffat mig någon åsikt om den. Jag har ätit kärnorna i sallader och druckit  juice med smak av bland annat just granatäpple, men jag har aldrig gett mig på att äta frukten som den är. Dock är det här teet precis lagom sött och fruktigt. Om det smakar granatäpple vågar jag inte uttala mig om, men gott är det i alla fall!

Ännu bättre – eftersom det är Lipton som säljer det är det lätt att få tag på och kostar inte mer än runt 20 kronor!

Liptons white tea

Så visst, jag älskade både vitt chaite och vitt te med granatäpple – men hur smakar EGENTLIGEN vitt te? Mitt senaste inköp blev Liptons vita te just för att det inte har mycket till smaktillsatser utan ger en bättre bild av vad det egentligen är jag dricker. Och jo, det här är också ett riktigt lyckat te, milt i smaken men fortfarande distinkt – inte tråkigt utan fullt av intryck. Det tål att sägas igen och igen – att slippa den där bittra eftersmaken är verkligen ett plus!

***

Alla tre föll mig i smaken, de är i och för sig väldigt olika men har det gemensamt att de är aningen sötare och mindre bittra än vad de gröna och speciellt de svarta motsvarigheterna är. Jag, som oftast dricker mitt te med obligatorisk sked honung i, kan till och med lämna honungsburken i skåpet utan att tycka att smaken blir alltför påverkad.

Nästa gång jag inhandlar ett vitt te tror jag att jag satsar på att prova det som löste, bara för att se om det gör någon skillnad.

Har ni provat något vitt te värt att tipsa om?