Och vinnarna är…!

Tack snälla ni för att ni ställde upp i bloggens första tävling, det var underbart roligt att det finns fler härliga tedrickare på denna jord än jag och mina närmaste – och att läsa om era favoritsmaker var väldigt inspirerande måste jag säga! Att döma av kommentarerna så måste jag nog ge Earl Grey en ärlig chans till  😉 Många av er hade dessutom röda teer – rooibosteer – som era favoriter; vilken tur då att det är just ett sådant te som ni hade chansen att vinna!

Då jag helt enkelt inte kunde välja mellan era fina och kreativa svar använde jag mig av en ”true random number generator” på internet för att få reda på vilka som skulle bli mina första vinnare på bloggen. Det går till så att var och en av er får en siffra beroende på vilken plats i ordningen ni kommenterade på (första kommentaren fick siffra ett, andra kommentaren siffra två osv), antalet siffror skrivs sedan in i fönster på generatorn (i mitt fall 1-24) och så drar den ett helt slumpmässigt valt nummer som blir den lyckliga vinnaren. Då jag hade två vinster att lotta ut upprepade jag proceduren en gång till, och fick således alltså två stycken nummer och därmed två stycken vinnare!

Det första numret som drogs blev lyckliga nummer 14! 14 råkade också vara Crimsonannas nummer, vars kommentar visar att hon verkligen högaktar sitt te 🙂 Denna sort innehåller visserligen inte tein, så det kanske inte får dig att vakna på morgonen, men till kvällen passar det nog bra!

Vinnare nummer två blev kommentar nummer 20! Det numret hör till Ann Sofi, hoppas det här teet smakar i alla fall nästan lika gott som hibiskusteet 😉

Stort grattis  till er båda! Mejlar ni mig era adresser på alexandra_egnell@hotmail.com så kommer vinsten på posten alldeles snart!

Till er andra önskar jag en härlig ny vecka och ett stort tack igen för att ni ville vara med i tävlingen! Misströsta inte, det kommer snart nog en ny sådan, kanske är det just du som vinner då? 

Annonser

Att fylla 24: minnen, livet och äppelrutor med dulce de leche

Idag är, som ni kanske redan förstått om ni läst tidigare inlägg, min födelsedag. 24 år blir jag, och jag känner mig både betydligt mycket yngre och otroligt mycket äldre på en och samma gång. Jag har ett recept på äppelrutorna här ovan och ett par paragrafer att dela med mig av som är relevanta till den här bloggen, men jag har också något annat på hjärtat. En berättelse, en betraktelse om ni så vill. Eller helt enkelt en sammanfattning av åren fram tills nu. Att läsa den är valfritt, jag tar inte illa upp om ni hoppar förbi, men det var viktigt för mig att få ner det på pränt, och att få dela med mig om det är någon som behöver det. Grattis till mig och tack till er alla, det är helt underbart att så många fantastiska människor hittat till en blogg som min ❤

***

För 24 år sedan idag, den 12 december, någonstans runt klockan 03.00 kom jag till världen. Alexandra Linnéa Egnell var född, ett till av miljontals livsöden hade skapats, och en ny människa började där och då formas. Lintotten jag växte upp som var nyfiken, kreativ och empatisk från en tidig ålder, men också tillbakadragen, blyg och perfektionist ut i fingertopparna.

Snart nog introducerade bakningen i mitt liv, mamma älskade att göra egna bullar och bröd och lät alltid mig och senare också lillebror hjälpa till med allt vi över huvud taget kunde. I köket välkomnades jag, och i köket trivdes jag bra, både när jag själv läste recept och bakade syltgrottor eller brysselkex, och när allt som fanns att göra var att diska och ställa undan grytor. Jag har bara fina minnen därifrån.

Utanför köket var allt annorlunda. Livet gick i en riktning och mina tankar i en annan, jag kände mig missanpassad, utanför och konstant helt fel, i allt jag gjorde. Inuti var jag ett tumult av känslor, men utanpå var jag någon helt annan, någon som inte lät någon komma för tätt inpå och någon som alltid strävade efter att vara nummer ett. Jag kände mig inte värd att göra sådant som jag tyckte om, och jag  började undvika allt som hade med mat och bak att göra. För bra nog var jag inte, och bra nog blev jag inte, så allt som betydde något i mitt liv tog jag ifrån mig själv. Utanpå levde jag, innanför dog jag, och för varje dag hatade jag mig själv lite mer.

2008 rämnade hela mitt liv. Jag bodde i USA som var landet jag föredrog, läste sociologi/psykologi på universitet, hade pojkvän jag trodde var ”the one”, åt aldrig, kräktes upp det jag fick i mig och hatade mig själv så hett att jag inte längre redde ut det på egen hand. Min kropp sa ifrån genom att hjärtat svek, och i oktober hamnade jag på sjukhus med dropp och hjärtmonitor. Den ena diagnosen efter den andra ställdes  och medicin efter medicin trycktes ner i halsen på mig. Jag var ett vrak på något över 30 kilo som skickades till psyk för att ta tag i mig själv utan ambitionen att överleva nästa dag.

Den 12 december 2008 var jag hemma i Sverige igen, snart på sjukhus ännu en gång, matad med sond och vild motståndare till allt som gjordes för att få mig att må bra. Jag var ju inte värd bättre, så varför försökte alla förändra?  Hjärtat var fortfarande ansträngt, vikten fortfarande på tok för låg, och psyk välkomnade mig igen, i ett annat land men av samma orsaker.

12 december 2009 stod det såhär i min dåvarande blogg: ”Jag önskar att jag kunde vara gladare över att fylla år men det känns oundvikligen som ett misslyckande att fylla 22 och inte vara på en annan plats i livet. Att jag är kvar på samma ruta som jag stod på när jag fyllde 21.” Efter sjukhusvistelser och månader på psyk hade jag inte blivit bättre, men jag hade nyligen hittat fram till en annan behandlingsmetod – DBT. Terapin där hade förändrat något inuti mig och fått mig att ta ett livsviktigt beslut. Det var dags att tillåta mig själv att må bra. Det var dags att hitta mig själv och glädjen i livet.

12 december 2010 var slutet på ett förändringens år, jag hade flyttat till Växjö för att börja plugga igen, på hemmaplan denna gång. Efter att i 22 år ha siktat på att vara bäst eller inte vara alls var nu ambitionen att göra så gott jag kunde, och den omställningen räddade mitt liv. Hösten blev tuff, lång och viktig, det var tiden då jag bottnade i mig själv. Jag förstod av det fanns människor som ville umgås med mig, och jag förstod just hur mycket jag ville umgås med dem. Jag förstod att även jag har gränser, gränser för vad jag kan låta mig själv gå igenom och gränser för vad jag utsätter andra för. Jag förstod att livet är mer än smärta och hat.

Våren 2011 gick åt helt till en självrannsakning som ledde mig från den dåvarande linjen jag inte riktigt trivdes med till socionomlinjen jag nu studerar men också till att acceptera den jag är, hur jag än är och, för att komma till saken, till den här bloggen ni nu läser. Att återvända till köket och erkänna för mig själv och för andra att det är där jag trivs var ett stort och viktigt steg för mig, det är där jag varvar ner, kopplar av och mår bra. Och det är i de känslorna som den här bloggen bottnar.

Idag, 12 december 2011 mår jag bättre än jag någonsin gjort. Jag vågar älska den jag är, fast jag gör misstag och har brister jag förut inte stod ut med. Jag ”gör så gott jag kan”, äter det jag vill så länge kroppen får vad den behöver, tillåter mig själv att känna allt jag känner och vara allt jag är. I mig samsas många identiteter; vegetarian, student, matälskare, ungdom, vuxen, hundägare, filmnörd och känslomänniska för att bara skrapa på ytan. Jag är och jag är inte, precis som alla andra. Och den jag är är precis den jag vill vara.

***

Födelsedagen kommer spenderas i lektionssalar mestadels, men under kvällen kommer några vänner över för att bjuda på födelsedagsmiddag. Eftersom jag inte känner till detaljerna kan jag inte låta er få en smygtitt, men efterrätten känner jag väl till. I alla fall den jag står för, eftersom jag fixade till den redan igår kväll, jag kan ju ännu inte säga om det är det enda bakverket det kommer snaskas på under kvällen 😉

Jag valde att stå för en spännande variant av äppelkaka, äppelrutor med dulce de leche, som länge legat och ropat på mig ifrån recepthögen. I förra veckan fick jag nämligen en stor påse äpplen som grannen till mina föräldrar hade över efter att höstens äppelträd blivit avplockade, och hemodlade äpplen är nästan en synd att inte använda till bak, mos och gott i samma stil! Från början var receptet amerikanskt, men jag har översatt det åt er här nedan.

***

Till fyllningen behövs en burk dulce de leche, som du kan göra själv genom att koka en burk kondenserad mjölk i 2-4 timmar, beroende på önskad konsistens. Jag kokade min i tre timmar och hade lite problem med att breda ut den, så lite kortare koktid är kanske lättare. Vill man inte använda sig av dulce de leche kan en vanlig kolasås kokas ihop, det tar lite kortare tid men kräver fler ingredienser. Oavsett vilket blir äppelrutorna härligt matiga, med smulpajstopp och ett kaneligt lager med äppelbitar.

Hoppas ni har en underbar dag denna tolfte decemberdag, den infaller ju bara en gång per år, så utnyttja den ordentligt 😉

***

Äppelrutor med dulce de leche

Ingredienser:
(1 form, ca 20×30 cm)

Till bottnen/toppingen:

2 1/4 dl rårörsocker
170 gram rumsvarmt smör
1 tsk kanel
3/4 tsk salt
1/2 tsk bikarbonat
2 1/4 dl vetemjöl
1 dl pecannötter – finhackade eller malda
1 dl valnötter – finhackade eller malda
4 1/2 dl havregryn

Till fyllningen:

ca 7 dl skalade, urkärnade och skivade äpplen
1/2 tsk salt
1/2 tsk kanel
1 burk dulce de leche (kokad, kondenserad mjölk)

***

Värm upp ugnen till 200 grader. Lägg ett bakplåtspapper i en ugnsfast form, ca 20×30 cm.

Vispa ihop rårörsocker, smör, kanel, salt och bikarbonat tills allt blandats väl.

Blanda i mjöl, nötter och havregryn till en smulig deg.

Lägg 2 1/2 dl av degen i en annan skål och ställ undan.

Tryck ut resten av degen i formen och se till att bottnen är helt täckt.

Blanda de skivade äppelbitarna med kanelen och saltet. Sprid ut dem över bottnen.

Ringla över dulce de lechen om det är möjligt, eller bred ut den med en smörkniv över äpplena. Hela burken gick inte åt för mig, använd så mycket som du känner för.

Strö över de 2 1/2 dl smuldeg som ställdes åt sidan.

Ställ in i ugnen och grädda i 35-40 minuter, tills äppelbitarna precis har mjuknat.

Tag ut, låt svalna helt och skär sedan i lagom bitar. Kakan kan också serveras hel, som en något fastare version av paj tillsammans med vaniljglass eller vaniljsås.