Kanelkryddad äppelcouscous när tiden tryter

Fredagen har nått oss igen, och hemma hos mig fanns det inga som helst planer för kvällen att skönja. Efter en vecka av plugg (mer av den varan hade absolut inte varit en nackdel), stressande över resultat och registrering och dessutom extrem så kallad ”rysskyla” som ändå kräver promenader med en viss liten luden, fyrtassad sak så var det bara för mig att krascha i soffan under min älskade värmefilt (har du ingen sådan?! Du vet inte vad du missar!) och tänka så lite som möjligt så länge som möjligt. Ja, varvat med min nyaste kärlek Prison break som får gå varm i DVDspelaren – härligt med serier som man kan nöta i flera timmar i streck!

***

På grund av denna ineffektivitet kändes inte middagslagandet som prioritet ett – men hungern smyger sig ju på ändå till slut, hur länge man än försöker mota bort den! Och är det så att man, som jag, ligger och trycker undan den ett bra tag anfaller den helt plötsligt med full kraft – och då KAN inte middagen gå fort nog! Då är det inte tal om att pilla ihop crêpes med stuvning eller lasagne med två såser, allt som tar mer än några få minuter förpassas till förmån för enkel husmanskost som pizza med hemkörningsmöjligheter och falafel från gubben runt hörnet.

Dock GÅR det faktiskt att laga en härligt hälsosam och precis lika god måltid på så pass kort tid att den där hämtmaten känns makalöst seg och tråkig i jämförelse. I alla fall om du, som jag, inte har något emot frukt i din mat – det råder ju lite delade meningar om ifall det är en lockande idé eller inte – och så länge som du kan tänka dig kanelsmakande doningar även när december månad har passerat. Låter det som en plan? I så fall har jag ett recept för dig!

Eller ja… Det här är nästan inte ens ett recept, så fort och enkelt fixar man ihop det! Kanske skulle man kalla det en fingervisning, för att tillsätta och dra ifrån ingredienser är lite det som är charmen med just snabblagade rätter som denna. Behövs det mer protein? Tillsätt gärna kikärtor innan servering; det är väldigt trevligt till och gör också måltiden mer matig. Nötterna kan helt uteslutas eller bytas ut mot mandelspån, cashewnötter eller skalade pistagenötter. Ja, och orkar du diska även en stekpanna så kan äpplena helt klart stekas till lite i smör innan de blandas ner, men jag satsade på enkelhet deluxe och sträckte mig bara till en gryta.

***

Kanelkryddad äppelcouscous

Allt som behövs för cirka två portioner är:

3 dl vatten
1/2 grönsaksbuljongstärning
2 dl couscous (gärna fullkorn)
1 äpple (jag använde två då mina var väldigt små)
kanel
ett par torkade aprikoser
en handfull valnötter (eller andra nötter)

***

Låt vattnet koka upp med den halva buljongtärningen.

Blanda i couscousen i vattnet, täck med ett lock och låt stå i några minuter, tills vattnet sugits upp.

Skala äpplet, kärna ur det och skär i bitar.

Vänd bitarna i kanel i en liten skål, tillsätt dem sedan i couscousen.

Klipp i de torkade aprikoserna i lagom stora bitar och avsluta med nötterna.

Blanda, smaka av, tillsätt mer kanel om det behövs och eventuellt lite smör eller olja om du tycker det blir för torrt.

Servera med exempelvis en sallad, broccoli eller som jag vågade mig på att testa – broccolini. Lite som att äta en blandning av vanlig broccoli och sparris, och eftersom båda är favoriter hos mig var det här en riktig fullträff!

Lite mer omsorg över upplägget vore kanske inte helt fel om du är konstnärligt lagd – jag skyller på att jag var hungrig 😉

Annonser

Kaneldoftande linsgryta för alla!

Okej, jag måste börja med det uppenbara: att ta en aptitretande bild på en linsgryta är ungefär lika lätt som att få min veggostrejkare till pappa att smaka på den – Aint gonna happen (säg det med en rejäl sydstatardialekt för bästa effekt). Så jag nöjde mig med något halvaptitligt, och hoppas att jag har er förståelse ; ) Linser är en sådan där ingrediens som jag kan bli riktigt sugen på! Visserligen får det mig att känna mig som den mest stereotypa vegetarianen någonsin, för tro det eller ej, lins- och böngrytor är inte allt vi köttratare äter, men jag får väl leva med den stämpeln när jag postar inlägg som det här!

Receptet som jag uppfann idag mötte alla mina uppsatta kriterier efter en lång första skoldag för terminen. Viktigast är såklart att det smakar gott, det borde alltid vara prioritet ett, men dessutom är det hälsosamt (massor med trevliga proteiner och fibrer från linserna tex), relativt snabblagat och kräver bara en enda gryta (vilket betyder mindre för mig att diska så här på kvällskvisten). Ja, och så är det veganskt också, och jag försöker vidga mina vyer även åt det hållet (ja, fast linsgrytor gör jag ju för jämnan, så vidga mina vyer gjorde jag väl kanske inte riktigt…). Dock fuskade jag och rörde i en tsk honung tillsammans med de krossade tomaterna – den har jag skippat i receptet för att hålla det veganskt (att byta ut den mot 1 tsk socker går också bra!).

Innan jag delar med mig av receptet vill jag bara skicka iväg ett tack till er som läser – tack för att ni fortsätter titta in trots att det blir lite hektiskt ibland och ett par dagar passerar utan inlägg. Tack för att ni skickar så fina kommentarer och mejl som gör mig ännu mer motiverad till att baka och laga mat och tack för att ni prenumererar! Ni gör mig så glad, så glad ❤

***

Kaneldoftande linsgryta
4 portioner (ev färre om inget äts till)

2 vitlöksklyftor
1 tsk malen ingefära (eller ca två cm färsk, hackad)
1 gul lök
1/2 röd paprika
1 liten morot
1 tärning grönsaksbuljong
ca 2,5 dl gröna linser
1 kanelstång
1 lagerblad
1 pkt (ca 400 gram) krossade tomater
samma paket fyllt med vatten

olja att steka i
salt och peppar

***

Hacka vitlöksklyftorna och fräs hacket i en stor kastrull tillsammans med ingefäran i någon minut.

Fortsätt med att hacka lök, paprika och morot; lägg dem alla i kastrullen och låt fräsa i några minuter till.

Smula över grönsaksbuljongen.

Skölj linserna under vatten (de behöver inte blötläggas), häll sedan i dem i grytan för att fräsa lite grann med det andra.

I med kanelstång och lagerblad, häll sedan över de krossade tomaterna – SPARA PAKETET!

Fyll paketet med vatten och häll i grytan. Jag använde bara en paket vatten, men om det blir för tjockt går det att tillsätta 1/2 till 1 paket till.

Låt alltsammans koka upp, sänk sedan värmen och låt småkoka under lock i ungefär 25 minuter. När linserna blivit mjuka är det bara att salta, peppra och hugga in!

Grytan kan ätas med ris, bulgur eller quinoa om det låter bra, eller som den är, med grönsaker och/eller en bit bröd till.

kanelsmakande M&Ms och ett smaktest: Royal T-stick rooibos tea

TITTA!

Titta vad jag hittade när jag scannade internet i dagarna:

En ny variant M&Ms!

Okej, det i sig är väl inte överdrivet ovanligt, det kommer ut ett flertal olika sorters M&Ms varje år, men titta närmare:

KANELM&MS! M&Ms med kanelsmak!

Gud i himlen, vad det låter gott – jag som älskar både kanel och choklad! Synd att det är en amerikansk release, det är mindre än 0% chans att den kommer hit någonsin skulle jag tro… Jag får manipulera någon att skicka mig en påse – det här kan inte gå osmakat förbi!

***

Annars har jag legat lite på latsidan på senare tid, måste jag säga – jag har inte bakat på hela veckan! Det är en bedrift i sig, jag som brukar använda bak som ursäkt konstant när det är något annat på gång som jag egentligen borde göra… Dock blir det säkert någonting i helgen, jag har ögonen på ett antal recept jag knappt kan hålla fingrarna borta ifrån!

***

Ett nytt te har jag hunnit testa på i alla fall, som jag tänkte tipsa er om – Royal T-stick Rooibos Tea! Eller ja, det är inte så nytt egentligen, jag har sett det i hyllorna ett tag men inte sträckt mig efter en paket förrän nu (den stora röda lappen med en hyfsat låg siffra har absolut iiingenting med det att göra). De såldes ut i min närmaste ICAaffär hemma, så jag hoppas inte att det betyder att de ska dras i från marknaden, det vore ju tråkigt att tipsa om något ni inte längre kan få tag på! O.o

Den här varianten av te, kallad ”Royal T-stick”, kommer inte i tepåsar utan i ”sticks”, avlånga pinnar eller stickor som ställs ner i en kopp hett vatten, mer eller mindre på exakt samma sätt som en tepåse. Det som anses vara ”revolutionerande” är att stickorna, när de doppats klart i vattnet lyfts ur, vänds upp och ner och så droppar de inte på vägen mot papperskorgen! Wow!

Nej, jag är inte överimponerad över deras nya uppfinning, jag har inte lidit av droppande tepåsar sådär överväldigande mycket, men åh andra sidan är de inte sämre än något annat jag provat så jag låter det gå obemärkt förbi. Paketets utformning är jag heller inte så särskilt imponerad av, det är ingenting som sticker ut i hyllan, men det viktigaste är ju smaken, inte utseendet, eller hur?

Varje paket innehåller 15 stickor – och eftersom jag betalade 15 kronor för min paket kan mattegeniet i mig räkna ut att de kostade en krona styck, vilket känns rimligt, om man jämför med de vanligare sorterna, som ofta ligger runt det priset.

Stickorna finns att köpa i flera olika smaker, bland annat earl grey och det lite svårtydda ”fruit tea” men jag valde att frakta hem deras ”rooibos tea” variant, jag är svag för just rooibos och tyckte att det kändes som det godaste alternativet.

Rooibos, kan jag ju också berätta för er egentligen inte ett te i dess egentliga mening, men framställs på ungefär samma sätt och kallas därför ofta för rött te. Det innehåller inget koffein/tein och blir heller inte beskt av att dra länge, så det är perfekt för mig som tycker att beska smaker helt kan förstöra det te som man sett fram emot. Mer om detta kan ni hitta på tillförlitliga wikipedia, lärarens bästa vän 😉

Så, vad tyckte jag?

Jodå, jag är positivt överraskad! Det smakar precis som rooibos ska smaka, milt med den karakteristiskt  röda färgen. Pinnens praktiska ”ospillande” effekt gick lite förlorad här eftersom jag helt enkelt lät den stanna i koppen tills jag var klar och sedan gick med den I KOPPEN till papperskorgen – men jag kan väl hålla med om att den inte droppade något när jag väl slängde den. Dock känns det inte som en effekt man är beredd att lägga extra pengar på, så det är jag glad att jag inte behövde göra.

Smaken på teet tyckte jag otroligt mycket om, så pinnarna kommer nog gå åt i en rasande fart. Utformningen på stickan känns onödig men fungerar och paketen känns lite amatörmässig men priset var rätt, förhoppningsvis var det inte ett tillfälligt erbjudande.

4/5.

 

 

 

Äntligen äppelsmör!

Kan ni tänka er att det bara är två dagar kvar på oktober månad? Är det inte höstmånaderna som ska vara lååånga och seega, som aldrig tar slut och som är gråa, mörka och trista? Det är så jag minns att det kändes när jag  var yngre och gick i grundskolan. Hösten segade sig fram mot höstlovet, det var långt fler än 30 dagar i varje månad och julafton var flera år bort! Hur kan det då komma sig att det är november på tisdag?

Jag hade en hel del planer för den här bloggen under oktober i år, många av dem har jag inte hunnit med helt enkelt. Kalla det dålig planering, önsketänkande eller vad ni vill, men det har helt enkelt inte funnits nog med tid till alla små och stora projekt som jag väver ihop i huvudet. Bakat rosa har jag gjort (fast lite halvfuskigt sådär) men inte direkt lagat rosa (om inte mjuka rödbetschips räknas dit). Det var en av de där stolparna jag hade, ni vet, nu under bröstcancermånaden och allt. Ja, och så ville jag baka något riktigt halloweenigt, vilket nog inte heller kommer kunna bli av, jag har inte så mycket material till det just i detta nu, och halloween är ju redan på måndag O.o

Någonting annat jag ville hinna med den här månaden var Söta sakers månadens sötsak. Jag har ju nyligen börjat med det och tycker att det är riktigt trevligt att ha en ursäkt till att fixa ihop någonting. Den här månadens tema är ”ge bort” och det är ju ett ganska brett spektrum – man kan ju ge bort det mesta, om man har ett bra nog skäl till det. Eftersom oktober är en höstmånad fullspäckad med härliga råvaror var jag helt på det klara med vad jag ville göra för något och vad jag ville använda: det var dags att koka äppelsmör, av äpplen från grannens träd (hederligt plockade förstås, här pallas inte!).

***

Och vet ni? Jag hann faktiskt med det! Sent omsider och utan många dagars marginal kan jag nu presentera mitt bidrag, inte överdrivet snyggt presenterat – jag upptäckte att jag inte har så mycket band, presentsnören, klistermärken och sådant kul som man vill ha när saker ska ges bort – men kanske aningen spännande?

Äppelsmör är ganska så likt vårt vanliga äppelmos, dock är det lite sötare, lite kryddigare och används oftast som pålägg på till exempel en rostad macka. Man kan nästan se det som en slags äppelmarmelad, eller just vad det är, ett äppelsmör helt enkelt. Amerikanarna är ju ganska tokiga i det söta, det är väl därför jag trivs bra därborta, med mina jämlikar 😉 Det här receptet är hämtat därifrån, även om jag faktiskt aldrig ätit äppelsmör I USA. Jag får satsa på att göra det nästa gång jag kommer dit.

När jag äter äppelsmör använder jag det ungefär som äppelmos; det är gott som topping på gröt eller keso, i mjölk eller, kanske allra bäst, serverat med en kula klassisk vaniljglass. Hur ni än väljer att äta det, så har ni receptet här:

***

Äppelsmör
(1 glasburk som på bilden)

ca 1 kilo äpplen (ungefär 9-11 stycken – jag använde nio)
1 dl brunt rörsocker (eller ljust muscovadosocker)
1/2 dl honung
1/2 dl äppeljuice
1 kanelstång
ca 5 hela nejlikor
1 liten nypa malen muskotnöt

***

Skala äpplena, ta bort kärnhuset och skär resten i ganska stora bitar.

Lägg i en stor gryta tillsammans med socker, honung, äppeljuice och kryddor.

Koka på medellåg värme under lock i ungefär en timme, tills äppelbitarna är mycket mjuka.

Plocka ut kanelstången och nejlikorna (räkna dem så du får med alla), mosa sedan äppelbitarna ordentligt med ex. baksidan av en sked. (jag gjorde detta i en separat bunke)

Koka upp moset igen och låt koka utan lock tills det tjocknat lite grann – ungefär 10-15 minuter. Rör ofta.

Låt svalna och häll sedan upp i en burk med lock.

Avnjut precis hur du vill, kanske med en skål keso som trevlig kvällsmat?

Kanelbullebrownies


I morse var jag uppe vid halv sex för att sjunga för min käre mor – hennes födelsedag var egentligen igår, men det är lättare att sammanstråla och fira på helgerna – och lite skandalöst sådär hade vi en KÖPT tårta att fira med! Det har blivit tradition här hemma, på födelsedagen ska man ha köpt tårta från Nilssons på sängen. Därför blev det ingen bakad tårta att visa er (vilket det kanske inte blivit i alla fall, att dekorera tårtor är det många av er som är jättebra på, men hos mig är det inte en styrka) utan istället kan ni få receptet på dessa kanelbullebrownies jag bakade i veckan. Receptet var väldigt spännande, och inte något jag provat på förut – helt i min stil alltså!

Jag måste erkänna att jag trodde dessa skulle vara lite mer åt browniehållet än de faktiskt var. De smakar väldigt mycket som kanelbulle, det är mest formen som är annorlunda. Om man tycker om kanelbullar så tycker man om de här, men jag är fortfarande inte helt såld på just bullar. Jag saknar den lite kladdigare konsistensen, den mäktigare smaken. Roligt är det med en annorlunda form, så det är helt klart värt att testa!

Receptet hittade jag från början här, på  en amerikansk sida. Jag har översatt det med svenska mått men behållit de amerikanska i parantes så du kan välja vilket du litar på. Låt dig inte skrämmas av alla tredjedelar och fjärdedelar, det är inte så jobbigt som det ser ut 😉

***

Kanelbullebrownies

Ingredienser
(1 form – ca 22×33 cm)

5 1/2 dl (2 1/3 cup) vetemjöl
1 1/4 tsk bakpulver
1 1/2 tsk vaniljsocker
1/2 tsk salt
85 gram (3/4 cup) rumsvarmt smör
3 dl (1 1/4 cup) socker
1 1/4 dl (1/2 cup) farinsocker/brunt rörsocker
3 ägg (gärna ekologiska)

1 msk socker
1 msk kanel

2 1/4 dl (1 cup)  florsocker
2 msk mjölk
1/4 tsk vaniljessens eller 1/2 tsk vaniljsocker

***

Värm ugnen till 175 grader och smörj eventuellt formen, om det behövs.

Blanda vetemjöl, bakpulver, vaniljsocker och salt i en skål eller bunke. Ställ åt sidan så länge.

I en annan bunke; vispa ihop det rumsvarma smöret, socker och farinsocker med exempelvis elvisp. Blanda sedan i äggen, ett i taget.

Vänd ner mjölblandningen i äggsmeten tills allt är blandat, men inte mer.

Skeda i ungefär hälften av smeten i formen och sprid ut den jämnt.

Blanda ihop kanel och  socker i en liten skål och häll det över smeten i formen i ett jämnt lager, så all smet täcks.

Klicka ut resterande smet över kanelen och sockret, täck det inte med ett jämnt lager utan en klick här och där.

Ställ in i ugnen i ungefär 25 minuter (för mig tog det bara 20, så prova med en tandpetare).

Låt den svalna helt innan glasyren rörs ihop.

Till glasyren – blanda florsocker, mjölk och vaniljsocker till en smet.

Gör ett mönster över browniekakan, eller sprid ut den på annat sätt.

När glasyren stelnat kan du skära upp kakan och provsmaka!

Äppelmuffins med kanelsmul

Jag växte upp i två olika hus på en och samma gata. Staden jag bodde i var liten nog att känna sig någorlunda trygg i men tillräckligt stor för att man inte skulle känna igen alla vid namn. En bra ort att vara ung i, kan jag säga så här efteråt (ja, tills man passerade tonårsstrecket och förstod att det inte fanns ett dyft att göra efter klockan 18.00). Visst önskade jag ibland att huset jag bodde i låg närmare skolan (som mest cyklade vi någon halvmil till skolan och lika långt tillbaka), men området var ombonat, välkänt och hade alla människor jag trodde mig behöva.
.
Och så flyttade jag därifrån.
.
Det blir ju så, när man växer upp, att stanna på samma plats lockar inte lika mycket längre. Jag försvann till USA ett tag, då kontakten med hemmet var nära på obefintlig, och nyligen (ja, för ett år sedan) hamnade jag i Växjö, sådär 2 timmars bilresa för en visit till mitt ursprung.
Detta har inte bekommit mig så mycket. Staden är ändå inte särskilt stimulerande längre, den började falla ihop för ett par år sedan och nu är det mer en sovstad än någonting annat. Men någon slags grundkärlek finns där fortfarande, jag tänker på den lilla biografen med en enda salong och ett kylaggregat från 1939 som gjorde att man alltid satt klistrad vid sätena av värmen, konditoriet som alltid tog överpriser för sina bakverk men som i gengäld hade världens härligaste tunna sugrör som vi barn älskade att dricka ur. Mataffärerna i stan som man alltid fick stå i kö i flera timmar i eftersom det var där alla pensionärer handlade och den lilla kiosken som låg ett stenkast från skolan och som blev så populär när godisförbud införskaffades i cafeterian och matsalen. Jag tänker på allt det där, och lite varm blir jag allt, för även om det finns negativa minnen från min barndom fanns det också de där fina glimtarna av genuin lycka.
.
Och nu är det dags att ta steget ut på riktigt. Mina föräldrar, som har bott kvar där tills nu, är i flyttningstagen. Huset jag spenderade min tonårstid i är ute för försäljning och det är inte till ett tredje hus på samma gata det planeras att flytta. Snarare tre-fyra timmar norrut. Att lämna de tomma butikslokalerna bakom mig gör då rakt ingenting, shoppingmöjligheterna där är mer eller mindre begränsade till Domus, men att lämna potentialen i staden, de vackra gamla byggnaderna och den äldsta långa soffan i trä, det känns i hjärtat. Även då minnena alltid kommer finnas kvar.
.
***
.
Ja, och så kommer det vara svårt att inte längre bo granne med det underbara par som bor till vänster om oss nu. Alltid på språng och alltid livsnjutare ut i fingerspetsarna har de förgyllt våra år genom småprat, fika och givmildhet.
.
Precis som de gjorde alldeles nyligen, då deras balkong bågnade av äpplen från alla fruktträd.
.
.
Lådor stod staplade överallt och vi blev ombedda att ”ta så många vi ville” då det inte fanns en möjlighet för dem att göra sig av med alla. Så nu badar jag i äpplen. Och då är det klart det blir till att baka med dem!
.
.
Visst är äppelpaj jättegott och äppelkaka likaså, men det finns ju mycket annat man kan göra av just äpplen! Som äppelmuffins till exempel. Mina fick sig också ett täcke av kanelsmul på toppen, då smul är ett gott sätt att pynta till muffinsen lite. Receptet är ifrån början amerikanskt och hittat här, men jag har konverterat det till svenska efter bästa förmåga, måtten kan därför verka lite konstiga. Jag använde själv de amerikanska måtten, så märker ni att någonting låter fel får ni gärna påpeka det!
.
***
.
.
Äppelmuffins med kanelsmul
.
Ingredienser
(12 muffins)
.
4 3/4 dl vetemjöl
2 1/3 dl strösocker
1 tsk bakpulver
1/2 tsk bikarbonat
1 1/2 tsk vaniljsocker
1/2 tsk salt
ev 1 tsk kanel
2  ägg (gärna ekologiska)
100 gram smält smör
3 1/2 dl äpple, skalade och hackade i små bitar (jag använde två äpplen)
.
Kanelsmul
.
3/4 dl brunt socker eller farinsocker
1 msk vetemjöl
1-2 kryddmått kanel
1 msk rumsvarmt smör
.
***
.
Börja med att sätta ugnen på 175 grader och ta fram en muffinsplåt med plats för 12 muffins. Ställ i de formar du vill ha.
.
.
Blanda vetemjöl, socker, bakpulver, bikarbonat, vaniljsocker och salt i en bunke. Om du som jag älskar kanel kan du tillsätta det här också. Ställ åt sidan.
.
Skala och hacka äpplena.
.
Smält smöret och låt svalna en liten stund. Blanda i äppelbitarna och äggen.
.
Vänd i mjölblandningen i äggsmeten, lite i taget. Blanda bara tills allt precis blivit en smet.
.
Fyll muffinsformarna med smeten.
.
***
.
.
Gör snabbt kanelsmulet genom att blanda brunt socker, vetemjöl och kanel i en skål. Tillsätt smöret och blanda till en grynig massa.
.
.
Fördela över muffinsen. Jag strödde lite extra socker över då jag tycker receptet för smulet är lite snålt.
.
.
Ställ in i ugnen i 15-20 minuter – prova med en sticka. När den kommer ut  torr är muffinsen klara! Låt svalna, gärna på galler, innan du smakar!
.
***
.
Hunden min gav dem högsta betyg 😉
.

Bulgurpilaff och ett enormt tack

Vad fina ni är.

Tänk, vilken trevlig morgon det blev. Måndag, gråmulen himmel och en förnimmelse av regn som antagligen kommer finnas med hela dagen. Lektion om någon timme. En helt vanlig veckodag, helt enkelt.

förutom en sak. Det har nämligen slagits besöksrekord här på bloggen! Aldrig trodde väl jag att en blogg om vegetarisk mat och bak av en outbildad, vanlig tjej som jag skulle kunna få över 200 unika läsare på en enda dag! För mig är det så stort, att det finns nästan 40 människor som följer det jag, JAG, skriver, människor som jag själv beundrar för deras bloggar och deras kompetens. Ni är verkligen guld värda ❤

Jag kommer ihåg när jag började skriva här, i februari. Vad nervös jag var! Inte över om jag skulle orka med att ha en blogg, nej, det ligger mycket ord i mig som bara väntar på att få komma ut i skriven form varje vecka, varje dag. Skriva tycker jag om, kanske lite väl mycket – uppsatser är det väl ingen som läser? Och mat lagar jag ju, ofta. Bakar gör jag när jag hinner. Material har jag, att fylla ut en blogg med. Det var inte problemet.

Nej, jag var mer nervös för att det jag hade att erbjuda här inte skulle tilltala någon. Visst skriver jag främst för mig själv, men det är ändå en lockande tanke att andra kan finna det jag publicerar intressant nog att vilja ta del av ibland, att det jag skriver är tillräckligt inspirerande för att få någon annan att fortsätta komma tillbaka. FAST jag inte är en utbildad kock eller konditor vill jag ju gärna att det jag lagar och bakar är så pass bra att någon utifrån kan se det och tänka – det skulle jag också vilja laga/baka/äta. Är jag verkligen bra nog på det här för att basera en hel blogg på det konceptet? Intresserar ens vegetarisk mat någon annan än mig själv?

Ni har bevisat för mig att jag duger. Det är okej att känna sig lite som en medelmåtta och ändå försöka sig på att nå ut utanför hemmets trygga väggar. Ni förstår, ni stöttar och ni finns där, vad jag än tycker om det jag publicerar.

Tack.

***

Nu till  något helt annat.

Igår var uppenbarligen svampens dag, fick jag reda på bakvägen sådär lite sen eftermiddag. Och svamp hade jag hemma, champinjoner närmare bestämt. Men vad skulle jag göra med dem? Jag var inte sugen på svampstuvning eller omelett. Och risotto tar en del tid, tid som jag kände att jag inte hade.

Efter lite letande i boken Stora vegetariska kokboken, som är en av mina absoluta favoriter, hittade jag en basmatipilaff som lät spännande. Efter en hel del utbytande och omgörande, kan jag nu presentera för er en bulgurpilaff, smaksatt med bland annat kanel och nejlika.

Låter det spännande? Receptet har ni här:

***

Bulgurpilaff

Ingredienser
(4 större-6 mindre portioner)

2 gula lökar
2 vitlöksklyftor
200 gram champinjoner
1 knippe broccoli (jag använde runt 200 gram)
6 kryddnejlikor
1 kanelstång
1 tsk gurkmeja
ev. 6 hela kardemummafrön (jag hade inga sådana)
3 dl okokt (fullkorns)bulgur
1 liter kokande vatten
1 grönsaksbuljongstärning
salt och peppar

olja att steka i

ev:
turkisk yoghurt
mango chutney
valfria nötter

***

Börja med att koka upp vatten med en buljongtärning i så att du har rykande varm grönsaksbuljong redo.

Under tiden: hacka lök och vitlök. Fräs det i olja i en stor kastrull i några minuter tills det har fått lite färg.

Hacka champinjoner och dela broccolin i lagom stora bitar. Tillsätt dem båda tillsammans med kryddor och bulgur och låt fräsa med i någon minut, tills allt blivit täckt av olja och börjat dofta.

Häll över det mesta av grönsaksbuljongen, spara ungefär 2 dl som du kan tillsätta senare om det behövs.

Koka upp och låt sedan sjuda i 12-15 minuter, tills bulguren är mjuk och vattnet kokat in. Om bulguren inte känns färdig när vattnet kokat in, tillsätt den buljong som du sparade innan.

Smaka av, salta och peppra. Ta bort de hela kryddorna eller varna för dem innan ni äter, de är inte så goda att bita in i!

Avnjut med tillexempel turkisk yoghurt, gärna blandad med lite mango chutney, och nötter på toppen. Jag använde jordnötter, cashewnötter är nästan ännu bättre.

Fler bilder kommer =)

Hoppas det smakar!

Kikärtspanna med bitar à la kyckling

Att pyssla i köket är lite av ett andningshål för mig. Mitt i all stress över tentor, uppsatser, presentationer och budgetar kan jag bara släppa alla tankar på skola och räkningar i någon timme eller två och få göra något för min egen skull, helt efter vad jag själv vill och känner för. Jag lagar ju ändå mat för att JAG ska äta den, och eftersom jag bor ensam är det ofta ingen annan i närheten att ta hänsyn till.

Även om det är fler än jag som ska prova det jag åstadkommer, är det inte någon press på att få saker exakt rätt eller precis som de borde vara. Om jag misslyckas gör det ingenting alls, mer än att jag kanske stoppar undan kameran och raderar receptet från minnet. Det är skönt att veta det, att min framtid inte hänger på hur välkokt potatisen blir eller hur många olika ingredienser det gömmer sig i svampsåsen.

Den enda som sätter press är jag själv, och visst, jag är inte alltid den lättaste att ha att göra med när det kommer till att godkänna det jag lagar eller bakar men i grund och botten så vet jag ju att jag kommer överleva även om jag råkar ta ut muffinsen lite för sent.

Jag kommer nog aldrig riktigt förstå de som äter samma sak dag ut och dag in, de som lever på pizza och kebabhakens menyer eller de som helt enkelt livnär sig på mackor och maximalt kokar nudlar till middag. Det är ju ändå livsviktigt att äta (tro mig, det har jag fått inpräntat i minnet nu) så varför inte njuta av det? Varför inte ge kroppen det den verkligen behöver OCH se till att det smakar gott på samma gång?

Efter denna lilla tankekedja är det då dags att presentera kvällen matval. Receptet hittar du här.

kikärtspanna med bitar à la kyckling

Dock valde jag att förändra originalreceptet lite. Jag använde inte quornbitar utan ”bitar à la kyckling” från hälsans kök. Man kan tycka vad man vill om namnet på produkten (som är urfånigt) men bitarna är mycket goda, och absolut värda ett försök! De är ovo-vegetariska och därför passar de för de flesta, men inte veganer, sojaallergiker eller laktosintoleranta.

bitar à la kyckling

Som fattig student använde jag inte saffran i den här rätten, utan kryddade med gurkmeja. Det ger färgen men inte smaken, vilket jag kände var helt okej.

Istället för bulgur serverade jag den tillsammans med quinoa som är bland det absolut bästa jag vet, sallad och så gjorde jag en kall sås på lättcrème fraiche, riven ingefära, salt och peppar att ha till, annars kan det bli aningen torrt.

Prova!  😉

Vitaminkick! Hallonsmoothie med kanel

Redan igår kväll började jag känna att magen inte riktigt ville som jag ville. Det var länge sedan jag var sjuk nu (peppar, peppar!) och därför skakade jag av mig det och drack proviva innan sängen. Imorse däremot, var INTE bättre. Tvärtom. Eftersom det här är en matblogg och ingenting annat sparar jag er detaljerna, och istället går vi direkt in på vad jag gjorde för att ta hand om magen och humöret idag! Allt blir ju mycket trevligare om man mår bra i själen 😉

Så efter filfrukost och sopplunch tog jag en (motvillig!) promenad ute i kylan för att införskaffa lite nödvändigheter till hälsodrycken nummer ETT – Hallonsmoothie.

En av de många fördelarna med smoothie är att man egentligen inte har några speciella gränser alls, man kan smaksätta med de flesta frukter, bär och yoghurtsorter som helst! Jag höll mig ganska traditionell och valde vaniljyoghurt som grund – lade till och med till några kronor för att införskaffa den gudomligt goda men ganska dyra culturayoghurten från arla, det kallar jag att ta hand om magen det! – och så hallon och banan för fruktsmakens skull. Ett ungefärligt recept skulle kunna vara:

1/2 – 1 dl hallon/jordgubbar/blåbär eller annat bär (tina dem gärna lite om de är frysta, speciellt om du som jag inte har en avancerad mixer med lock – olyckor händer så lätt!)
1/2 skivad banan/mango eller liknande frukt
1 1/2 dl vaniljyoghurt (eller annan yoghurt, mjölk eller kanske till och med juice om det tilltalar?)
ev.  1 tsk honung (om man som jag gillar att det är lite sött ^^ Självklart går det bra utan, eller med en nypa vanligt socker)
ev. kanel (jag ÄLSKAR kanel och tycker det är väldigt gott ihop med de andra smakerna. Men man kan utesluta den helt eller välja en annan smaksättning – kardemumma, vanilj eller tro det eller ej  – färsk ingefära!)

Blanda alla valda ingredienser i en skål med en mixer.

Häll upp i ett högt glas och GLÖM EJ SUGRÖR 😉

hallonsmoothie med kanel

Bon appetit!