Smaktest: Marabou Starbar

Nu äntligen har jag också både hittat, läst på om och smakat den andra stora nyheten för vårt 2012 – Marabous Starbar. Redan när jag såg den för första gången började jag längta något ohyggligt (ja, MER än vanligt!) efter att få ta mig en noggrannare titt – jag är nämligen svag för jordnöt och jordnötsprodukter i choklad och tycker det är lite dåligt med det här i Sverige. Dessutom är ju förpackningen härlig, tycker ni inte det? Jag blir glad av den! Det där NEWskriket i ena hörnet kunde kanske skippats, men förutom det så gillar jag det här – det är helt uppenbart en choklad som inte ursäktar sig! BIG, BOLD, and BEAUTIFUL  – mycket färg, mycket kitschiga mönster och mycket… mycket av allt, helt klart. Go BIG or go HOME. Den kommer platsa utmärkt i våra chokladhyllor runt om i landet!

Beskrivningen av chokladen inuti är däremot lite luddig – ”Peanutty caramel crumble” står det i miniminitext under STARBARetiketten. Crumble. Crumble som i smulig? Är det alltså smulchoklad vi har att göra med? Men det står ju Caramel också. Som i kola. Det är ju inte så smuligt precis? Och vadå ”peanutty”? Jordnötig? Inte MED jordnötter utan ”jordnötig”. Ja, spännande låter det i alla fall!

Men är det här då en originalidé från Marabou?

Nej, så är det faktiskt inte. Starbar finns redan, och har funnits ett bra tag. Inte i vårt land, men i Europas USA – det vill säga Storbritannien. Jag har själv inte ätit den där, men vårt kära, informativa, alltid lika pålitliga Wikipedia berättar snällt det jag inte vet själv. Star Bar heter den där (innovativ ändring av namnet Marabou gjorde, tycker ni inte?) och det är Cadbury som står för försäljningen. Kan vi skönja ett samarbete här? För Cadbury stod även för den trevliga nyheten här i Sverige inför hösten och vintern 2011 -Chokladbiten Loop . Även om jag tycker det är fantastiskt kul att vi får lite spännande nyheter ifrån andra länder hit till oss i vårt lilla land känns det väl lite tjaskigt av Marabou att inte berätta för oss om att de faktiskt inte står för själva utförandet utan bara distribuerar ett annat företags choklad?

Är ni kaloriräknare? I så fall – look away 😉

Nejdå, kunskap är ju alltid bra att förfoga över. Enligt baksidan på förpackningen så innehåller hela biten 250 kalorier, varav över hälften utgörs av kolhydrater (dvs socker), ca 30% är fett och så hela 10% protein. De andra procenten får vi gissa oss till, de ansågs visst inte vara så viktiga… Inte lysande siffror, men det handlar ju om choklad, ljus sådan till och med, och nyttigt vet vi nog redan att det inte är. Choklad brukar ligga på ungefär 500 kalorier per 100 gram, så det är inga förvånade miner jag gör när jag läser just dessa siffror.

Innehållsförteckningen kanske kan ge oss en bättre bild av vad exakt biten innehåller?

Choklad ska det alltså finnas i paketet – så långt är jag med. Uppenbarligen kola också, och ”rostade jordnötsbitar”. Okej. Så då är det lite som Snickers? Eller? Det är inte den bilden jag har fått av Starbar, att det är en Snickersvariant. Jag tänkte mig mer något liknande Butterfinger – en amerikansk chokladbit som är en riktig smulsensation när man öppnar den; tänk en kexchoklad efter att ha legat i botten på väskan en hel dag. Det här låter ju inte vidare smuligt inte, snarare tvärtom. Lite segt. Kanske knaprigt?

Dock kan jag dela med mig av att den nog inte är lämplig för en endaste allergiker i världen, så mycket allergener som den innehåller! Möjligtvis klarar sig äggallergikerna, men förutom det är både gluten, de flesta sorters nötter, vete och mjölk representerade. Tur för mig att jag är allergifri *pust* Ja, och E-nummer hittar man också ett par, liksom aromer. Mmm… Inte renlevnadskost precis, men igen, det är choklad, vad förväntar jag mig egentligen?

Nämen…! Nu börjar jag bli allvarligt förvirrad här! Först läste jag beskrivningen och tänkte smulig Butterfinger. Sedan läste jag kola och jordnötter och tänkte Snickers. Och nu när jag plockat ut chokladen ut förpackningen ser jag klart och tydligt en lite större version av en Twix – kan ni se det? En av de två ”pinnar” som en Twix innehåller? Då är den kanske mer åt DET hållet, fast med jordnötter? Den luktar gott i alla fall, lite sött och väldigt chokladigt. Lite nötigt också. Ja, som man kan förvänta sig.

Spänningen är oliiiiidlig!

Vi får hugga in, helt enkelt.

Vet ni? Det här var inte alls vad jag trodde det skulle vara! Inte är det en smulig variant på chokladbit som ses vid en närmare inspektion! Inte heller är den Snickersaktigt seg eller Twixigt kexig.  Istället möts vi av en len, söt massa med den utlovade ”jordnötiga” smaken som ser otroligt slät ut i jämförelse med bilden på förpackningen, men som man märker av lite bitar i när man äter av den. Ett lager kola ligger runt massan, och så choklad runt det. Någon direkt motsvarighet finns helt enkelt inte på den svenska marknaden. Låter det lovande?

Det är det! Det HÄR är gott alltså! Massan i sig är rejält söt, kanske lite väl så, den tar över ganska mycket och smakar nästan lite oidentifierbart av jordnöt. Jag hade nog dessutom gärna sett att den hade fler av de där utlovade bitarna i sig, men bortsett från det så njöt jag ordentligt av min Starbar – ja, eller halva, den andra halvan nappades direkt av sällskapet jag fikade med. En halv tyckte jag dock var fullt tillräckligt, kanske hade en hel varit lite söt i överkant. Ja, det låter som att jag är negativ, men jag tyckte verkligen om det här! Den är lite annorlunda, och kittlar smaklökarna lite 😉

Betyg: 4/5 för Marabous Starbar. Ett trevligt tillskott!

***

Ja, och det är helt sant; ni ser inte fel. Chokladbiten är inte ensam på sista fotot! Ett nytt te slank ner i kassen och provades samtidigt  – Vårkänsla från Kahls. Det är dags för lite vårkänslor nu, tycker ni inte det? I det här fallet i form av svart te med papaya, kokosflingor och hallonbitar (ja, kanske inte ingredienser som påminner oss bleka svenskar om våren direkt men det bortser vi ifrån).

Mycket trevligt te som delar samma betyg som ovan – 4/5

Smaktest: Marabou Mandelsplit

Än en gång ber jag om ursäkt för min frånvaro. Jag jobbar på att kunna komma tillbaka till regelbunden postning men livet kommer emellan oftare än vad jag räknar med. Mat lagas, kakor bakas och produkter testas, men ett inlägg hinner sällan skrivas, och jag saknar det något oerhört ska ni veta! Min blogg är viktig för mig, så jag ska försöka bumpa upp den lite på prioriteringsstegen. Vi får se hur det går…

***

Nu har det gått 22 dagar på vårt nya 2012 och i affärerna trängs nyheterna på hyllorna – ja, ett par stycken i alla fall, om man tittar bland gottehyllorna som jag har en tendens att göra vid den här tiden på året! Jag föll som en fura för Marabous senaste lilla skönhet (den lockade mig in i fördärvet med sitt stiliga gröna band med matchande groda i hörnet) vars existens en fin vän till mig glatt meddelade mig om  när hon var ute på äventyr och jag själv satt hemma och beställde böcker för över 2 000 kronor till den nya kursen (dags för ett djupt andetag efter mastodontmeningen). Senare på kvällen fick jag tag på den själv! 20 kronor  fattigare blev jag av 100 gramskakan, men vad gör det när det är en alldeles, splitter ny nyhet?

Och på tal om splitter – Mandelsplit är namnet på detta bidrag till Marabouserien.

Mandelsplit.

Vad tycker vi om det?

Är det bara jag som är oerhört irriterande i min lilla språkvärld eller borde inte split i vårt svensktalande land stavas med två – TVÅ – t:en?

Jo men fundera på det. Namnet börjar på mandel, eller hur? Definitivt ett svenskt ord. Det är inte almond vi talar om, det är mandel. Efter mandel kommer bokstäverna S, P, L, I och T. Något som jag lyckas få till ”spliiiiiiit”. Inte splitt. Spliiiiiit.

Bara för att förtydliga mig själv: jag tycker mycket om banana split. Och jag förstår stavningen där. Jag kommer ihåg päronsplitt från min uppväxt, och jag förstår stavningen där. Det ena är ett engelskt namn på en glass, det andra ett svenskt. Att blanda dem är INTE okej, Marabou. Skäms.

Från klagostund, till smaktest.

Förutom namnet så är jag inte alls emot utseendet på chokladkakan. Den följer strömmen av de andra maraboubitarna, samma sorts tecknade invigning till chokladinnehållet, och ett färgschema som fungerar. Visserligen blir jag lite undrande – handlar det här om en choklad med mandel i, eller är det något roligare vi får lägga vantarna på?

Innehållsförteckningen hjälpte mig snabbt – det handlar om choklad med mandel i.

Nu känner jag mig lite som en hycklare, för jag tycker ofta Marabou har en tendens att slänga ut smaker som är för komplicerade och inte fungerar tillsammans, men handen på hjärtat – har vi inte smakat det här förut? Eller?

Baksidan berättar dessutom för oss att den innehåller i genomsnitt 140 kalorier per portion, och en portion är i detta en fjärdedels chokladkaka – alltså 25 gram. Om det är en rättvis portion eller inte är upp till er att bedöma, är ni sådana som klarar av att äta en halv, halv chokladkaka eller känner ni att när ni väl köper en vill ni äta hela? Det gäller att vara medveten om att de 140 kalorierna automatiskt fyrdubblas till 560 kalorier om man äter hela – och det är helt plötsligt ganska mycket! Om man räknar kalorier alltså, det finns ju många sätt att njuta på 😉

Väl öppnad är chokladen helt slät på ovansidan (förutom de klassiska Marabourutorna), inte en tillstymmelse till mandelbit finns att se där. Den luktar choklad, ser ut som choklad och känns som choklad.

Upp och ner syns även mandelbitarna/flagorna/krosset till. Ja, det handlar nog lite mer om mandelkross, men det är okej, det är inget som jag har någon synpunkt på. Vad jag har en synpunkt på däremot är att  för att vara en choklad med mandel i finns där väldigt lite mandelsmak. Kanske är det medvetet så för att behålla den släta ytan på ovansidan, men varje bit choklad är väldigt sparsamt mandelspäckad. Och vad smaken beträffar, så smakar den… Choklad. Med lite mandel i. Nästan exakt som frukt och mandel – utan russin. jag tycker om frukt och mandel – tant som jag hunnit bli under mina 24 år – men kanske har jag missat något? För frukt och mandel finns ju redan? Eller?

Jag bjöd bort det mesta av min chokladkaka, och samma omdöme fick jag från merparten av de som testade (de som jag lyckades få ett omdöme ifrån – min lillebror bara åt och så var det med det). God, men den finns redan. Och mer mandel tack!

3/5 Marabou. Ett t till, och jag sträcker mig till 3,5.

kanelsmakande M&Ms och ett smaktest: Royal T-stick rooibos tea

TITTA!

Titta vad jag hittade när jag scannade internet i dagarna:

En ny variant M&Ms!

Okej, det i sig är väl inte överdrivet ovanligt, det kommer ut ett flertal olika sorters M&Ms varje år, men titta närmare:

KANELM&MS! M&Ms med kanelsmak!

Gud i himlen, vad det låter gott – jag som älskar både kanel och choklad! Synd att det är en amerikansk release, det är mindre än 0% chans att den kommer hit någonsin skulle jag tro… Jag får manipulera någon att skicka mig en påse – det här kan inte gå osmakat förbi!

***

Annars har jag legat lite på latsidan på senare tid, måste jag säga – jag har inte bakat på hela veckan! Det är en bedrift i sig, jag som brukar använda bak som ursäkt konstant när det är något annat på gång som jag egentligen borde göra… Dock blir det säkert någonting i helgen, jag har ögonen på ett antal recept jag knappt kan hålla fingrarna borta ifrån!

***

Ett nytt te har jag hunnit testa på i alla fall, som jag tänkte tipsa er om – Royal T-stick Rooibos Tea! Eller ja, det är inte så nytt egentligen, jag har sett det i hyllorna ett tag men inte sträckt mig efter en paket förrän nu (den stora röda lappen med en hyfsat låg siffra har absolut iiingenting med det att göra). De såldes ut i min närmaste ICAaffär hemma, så jag hoppas inte att det betyder att de ska dras i från marknaden, det vore ju tråkigt att tipsa om något ni inte längre kan få tag på! O.o

Den här varianten av te, kallad ”Royal T-stick”, kommer inte i tepåsar utan i ”sticks”, avlånga pinnar eller stickor som ställs ner i en kopp hett vatten, mer eller mindre på exakt samma sätt som en tepåse. Det som anses vara ”revolutionerande” är att stickorna, när de doppats klart i vattnet lyfts ur, vänds upp och ner och så droppar de inte på vägen mot papperskorgen! Wow!

Nej, jag är inte överimponerad över deras nya uppfinning, jag har inte lidit av droppande tepåsar sådär överväldigande mycket, men åh andra sidan är de inte sämre än något annat jag provat så jag låter det gå obemärkt förbi. Paketets utformning är jag heller inte så särskilt imponerad av, det är ingenting som sticker ut i hyllan, men det viktigaste är ju smaken, inte utseendet, eller hur?

Varje paket innehåller 15 stickor – och eftersom jag betalade 15 kronor för min paket kan mattegeniet i mig räkna ut att de kostade en krona styck, vilket känns rimligt, om man jämför med de vanligare sorterna, som ofta ligger runt det priset.

Stickorna finns att köpa i flera olika smaker, bland annat earl grey och det lite svårtydda ”fruit tea” men jag valde att frakta hem deras ”rooibos tea” variant, jag är svag för just rooibos och tyckte att det kändes som det godaste alternativet.

Rooibos, kan jag ju också berätta för er egentligen inte ett te i dess egentliga mening, men framställs på ungefär samma sätt och kallas därför ofta för rött te. Det innehåller inget koffein/tein och blir heller inte beskt av att dra länge, så det är perfekt för mig som tycker att beska smaker helt kan förstöra det te som man sett fram emot. Mer om detta kan ni hitta på tillförlitliga wikipedia, lärarens bästa vän 😉

Så, vad tyckte jag?

Jodå, jag är positivt överraskad! Det smakar precis som rooibos ska smaka, milt med den karakteristiskt  röda färgen. Pinnens praktiska ”ospillande” effekt gick lite förlorad här eftersom jag helt enkelt lät den stanna i koppen tills jag var klar och sedan gick med den I KOPPEN till papperskorgen – men jag kan väl hålla med om att den inte droppade något när jag väl slängde den. Dock känns det inte som en effekt man är beredd att lägga extra pengar på, så det är jag glad att jag inte behövde göra.

Smaken på teet tyckte jag otroligt mycket om, så pinnarna kommer nog gå åt i en rasande fart. Utformningen på stickan känns onödig men fungerar och paketen känns lite amatörmässig men priset var rätt, förhoppningsvis var det inte ett tillfälligt erbjudande.

4/5.

 

 

 

Nyhet – risifrutti smoothie smakar sött utan sött!

Risirutti är ett klassiskt mellanmål som började säljas 1992 (mannafrutti 1995) och som idag är ett eget litet märke efter att ha varit en del av syltmärket BOB. Dagligen äts det så många som 1,3 risifrutti per sekund – allt enligt tillförlitliga och alltid lika välinformerade Wikipedia.

Och nu när nyheter har ploppat upp överallt på hyllorna kände även risifruttikonsernen pressen på sig att vara lite nytänkande och kreativa. Förutom att ha börjat med säsongsbetonade smaker (som somriga pärondrömeller vinterns kardemummasmakande vintermums) har de nu också släppt två sorters risifrutti helt nyligen med” sylt” gjord utan varken smaktillsatser eller socker/sötningsmedel – risifrutti smoothie.

Jag applåderar detta nytänkande! Vem behöver egentligen äta sockerstinn sylt till sin vaniljgröt när fäska bär och frukter redan är tillräckligt söta alldeles av sig själva? Nu är ju i och för sig själva gröten inte riktigt lika väl sammansatt så några aromämnen kommer man inte ifrån – men det är ett steg på vägen!

Än så länge finns risifrutti smoothie i två smaker – hallon/blåbär och mango/passion (den senare är jag väldigt intresserad av!) men om den blir populär är de säkert inte sena med att utvidga sortimentet.

Just nu står båda sorterna och väntar på mig i kylskåpet – de såldes för 8 kronor styck på vårt maxi till skillnad mot vanliga risifruttis superbilliga 7.95 kronor – och så fort jag fått tillfälle att smaka dem får vi se om de lever upp till sin fulla potential 😉