Smaktest: Sk*nka utan rumpa från Astrid och aporna

Jag vill inleda denna recension med att utfärda en varning, en varning som det är viktigt att ni som är hoppfulla på produkten tar i beaktan. Det är nämligen så att även när jag fortfarande åt kött (kan ni tänka er att det ”bara” är snart sju år sedan jag var fullfjädrad asätare karnivor och käkade revbensspjäll utan att se lidande grisar framför mig? Sedan blev jag 18 och resten är historia) så var jag inte en jättestor beundrare av just skinka. Mina smörgåsar bestod oftast av ostiga pålägg (nämen, tänk, det gör de ju fortfarande, om än aningen mer löpefria) eller möjligtvis kalkon som enligt mig smakade bättre och hade mindre risk att trassla in mina tänder i otuggbara fettslamsor. Därför kanske jag är en aning subjektiv i mitt smaktestande, jag inledde den ju med ett minne av en skinksmak som jag aldrig riktigt beundrat. jag är heller inte en av de vegetarianer som saknar smaken av kött eller kyckling. I början kanske, men efter ett tag försvann den saknaden och ersattes av en känsla som inte kan beskrivas som annat än ett äckel inför tanken på att bita in i en bit av Knorres rumpa.

Dock vill jag poängtera att jag inte har några som helst invändningar emot att det finns imitationer av kött att lätt och snabbt få tag på i kyldisken på ica. Jag har haft otaliga konversationer med köttätare som provocerats av min gröna tallrik och undrat hur jag kan påstå mig vara vegetarian och samtidigt äta quorn (”för det är ju SÅDAN dubbelmoral att vilja äta något som smakar som det man givit upp!”).

Nej, det tycker jag inte. Mitt beslut att bli vegetarian hade ju faktiskt andra anledningar än att jag inte tyckte om smaken av kött. Det är inte DET som är problemet, det är varifrån köttet kommer och hur det en gång behandlats som bekymrar mig, i alla fall till största delen. Så jag ser inga som helst problem med att grilla sojakorv under sommaren – inte minst för att det underlättar för mina icke-vegetariska vänner när jag kommer på middag.

Nåväl, tillbaka till smaktestandet, innan jag helt snurrar in mig i diskussioner för och emot vegetarianism/veganism.

Sk*nka utan rumpa är Astrid och apornas veganska variant på just skinka och är en del av en serie smörgåspålägg som alla ska kunna äta med gott samvete (andra exempel är Mild Chöritzo och Prinsesskorv). Förpackningen är i mitt tycke helt fantastisk. Jag menar, hur kan man INTE älska det här? Först själva produktnamnet som så klockrent beskriver vad det är som väntar innanför plasten, och så den skönt gröna, tecknade etiketten med världens sötaste lilla minikulting utrustad med gigantiska hundögon i stil med katten i Shrek. Jag skulle lätt kunna ha en förstorad version av denna etikett på väggen. LÄTT.

Vänder vi på förpackningen får vi snabbt reda på vad det faktiskt ÄR i förpackningen, i motsats till vad det INTE är. Innehållsförteckningen listar vetegluten som den ingrediens förutom vatten som skinkan mest består av.  Tillsammans med sojaprotein, kryddor, jästextrakt och färgämnen för att få skinkan till att se aptitlig ut blir resultatet just det här: sk*nka utan rumpa. Bara ingredienserna ger inte mycket till ledtråd om hur produkten faktiskt kommer smaka, mer än att där ”kan finnas spår av senap”. Senap? Jo, senap är ju gott…

Under innehållsförteckningen har vi näringsvärdet uppradat och det går snabbt att räkna ut, även för mig och min undermåliga matematikkunskap, att om jag äter hela förpackningen (100 gram) på en gång så skulle det resultera i att min dagliga kalorikvot blir 235 kalorier fattigare. I skrivandets stund kan jag inte garantera mängden skivor som låg i mitt paket, men jag drar till med åtta, och vi märker då att varje skiva ligger på runt 30 kalorier. Kanske en aning mer om mitt minne av antalet bleknat, men oavsett vilket inte så farligt. Till största delen består sk*nkan av protein – härligt! – följt av några gram fett och ett par gram kolhydrater. En trevlig näringsvärdestabell att titta på, sticker inte för mycket i ögonen på den som bryr sig om sådant.

Det viktigaste är ju trots allt inte siffrorna, så efter att ha ögnat igenom dem tragglade jag mig in i plastförpackningen för att få en efterlängtad bild av det förmådda underverket.

Och nej, det ser inte ut riktigt ut som skinka, även om det helt klart kunde vara ett ickevegetariskt pålägg. Det är runt, som skinka, men där upphör likheterna. Jag tycker mer att det påminner om mortadella om ni är bekanta med den sortens pålägg – finmalt kött i korvformat med eller utan oliver i – då skinka är mer… glansigt? Jag vet inte riktigt, men det är något som inte påminner mig om skinka när jag ser den. Det behöver i sig inte vara något negativt, utan är bara en observation. På smörgås har ju det inte någon som helst betydelse hur den ser ut, bara den är något så när aptitlig. Och äcklig ser den inte ut, inte heller doften antyder det, även om den inte är så väldigt lik den som man möter i skinkdisken den heller.

Och smaken?

Det är här min inledande varning kommer in i bilden. För jag önskar så att jag kunde skriva metervis med hyllningssånger till Sk*inka utan rumpas ära. Jag skulle så gärna vilja skicka ut er alla på vallfärder till Malmö eller Stockholm för att rensa hyllorna på sk*nkpaket och lova er att ni aldrig mer besviket behöver äta era smörgåsar utan oköttigt köttpålägg att dekorera den med. Men ärligt talat; jag kunde inte med smaken. Den är svår att definiera och svår att jämföra med någonting, den är bara… Fadd. Och torr, på ett konstigt sätt. Är det så här vanlig skinka smakar förstår jag varför jag föredrog ost även som barn.

Mitt första försök var att äta skinkan precis som den var, ur förpackningen. När det inte gick väl gjorde jag ett tappert försök att äta en skiva på en varm macka, täckt med mozzarella, kanske skulle smakbrytningen göra den mer tilltalande? Men nej, tyvärr, det slutade med att jag gjorde en ny macka med soltorkad tomat och lök och matade hunden med sk*nksmörgåsen. Om inte annat så är den ett perfekt alternativ till frolicen jag brukar mata honom med – skönt veganskt så jag slipper känna mig barbarisk när jag ger honom köttbaserat godis – och han åt den åtminstone med god aptit.

Även min faster fick agera testkanin då hon ovetandes om att det inte var äkta skinka lade en skiva på frukostmackan. Hon tyckte den smakade riktigt bra, och jag tittade storögt på när smörgåsen försvann en bit efter en annan, med pålägget jag knappt lyckades svälja oskyldigt liggande ovanpå. Hur är det möjligt att någon kan tycka om något jag INTE gillar? Jag vet inte, men går gör det uppenbarligen. Så därför uppmanar jag dig att köpa en paket själv nästa gång du ser en i hyllan (troligtvis  inte i din närmaste affär, men om du någon gång befinner dig i Astrid och apornas egen butik eller så) och bilda dig en uppfattning själv. Produkten är snygg, prisvärd (med sina runt 30 kronor) och relativt nyttig – för mig drar dock smaken när betyget rejält. Nej, jag kommer fortsätta med mina hummus-, tartex- eller kesomackor och lämna sk*nkan åt dig. Hoppas du tycker om den. Det gjorde inte jag.

Betyg: 2.5/5