Smaktest: Sk*nka utan rumpa från Astrid och aporna

Jag vill inleda denna recension med att utfärda en varning, en varning som det är viktigt att ni som är hoppfulla på produkten tar i beaktan. Det är nämligen så att även när jag fortfarande åt kött (kan ni tänka er att det ”bara” är snart sju år sedan jag var fullfjädrad asätare karnivor och käkade revbensspjäll utan att se lidande grisar framför mig? Sedan blev jag 18 och resten är historia) så var jag inte en jättestor beundrare av just skinka. Mina smörgåsar bestod oftast av ostiga pålägg (nämen, tänk, det gör de ju fortfarande, om än aningen mer löpefria) eller möjligtvis kalkon som enligt mig smakade bättre och hade mindre risk att trassla in mina tänder i otuggbara fettslamsor. Därför kanske jag är en aning subjektiv i mitt smaktestande, jag inledde den ju med ett minne av en skinksmak som jag aldrig riktigt beundrat. jag är heller inte en av de vegetarianer som saknar smaken av kött eller kyckling. I början kanske, men efter ett tag försvann den saknaden och ersattes av en känsla som inte kan beskrivas som annat än ett äckel inför tanken på att bita in i en bit av Knorres rumpa.

Dock vill jag poängtera att jag inte har några som helst invändningar emot att det finns imitationer av kött att lätt och snabbt få tag på i kyldisken på ica. Jag har haft otaliga konversationer med köttätare som provocerats av min gröna tallrik och undrat hur jag kan påstå mig vara vegetarian och samtidigt äta quorn (”för det är ju SÅDAN dubbelmoral att vilja äta något som smakar som det man givit upp!”).

Nej, det tycker jag inte. Mitt beslut att bli vegetarian hade ju faktiskt andra anledningar än att jag inte tyckte om smaken av kött. Det är inte DET som är problemet, det är varifrån köttet kommer och hur det en gång behandlats som bekymrar mig, i alla fall till största delen. Så jag ser inga som helst problem med att grilla sojakorv under sommaren – inte minst för att det underlättar för mina icke-vegetariska vänner när jag kommer på middag.

Nåväl, tillbaka till smaktestandet, innan jag helt snurrar in mig i diskussioner för och emot vegetarianism/veganism.

Sk*nka utan rumpa är Astrid och apornas veganska variant på just skinka och är en del av en serie smörgåspålägg som alla ska kunna äta med gott samvete (andra exempel är Mild Chöritzo och Prinsesskorv). Förpackningen är i mitt tycke helt fantastisk. Jag menar, hur kan man INTE älska det här? Först själva produktnamnet som så klockrent beskriver vad det är som väntar innanför plasten, och så den skönt gröna, tecknade etiketten med världens sötaste lilla minikulting utrustad med gigantiska hundögon i stil med katten i Shrek. Jag skulle lätt kunna ha en förstorad version av denna etikett på väggen. LÄTT.

Vänder vi på förpackningen får vi snabbt reda på vad det faktiskt ÄR i förpackningen, i motsats till vad det INTE är. Innehållsförteckningen listar vetegluten som den ingrediens förutom vatten som skinkan mest består av.  Tillsammans med sojaprotein, kryddor, jästextrakt och färgämnen för att få skinkan till att se aptitlig ut blir resultatet just det här: sk*nka utan rumpa. Bara ingredienserna ger inte mycket till ledtråd om hur produkten faktiskt kommer smaka, mer än att där ”kan finnas spår av senap”. Senap? Jo, senap är ju gott…

Under innehållsförteckningen har vi näringsvärdet uppradat och det går snabbt att räkna ut, även för mig och min undermåliga matematikkunskap, att om jag äter hela förpackningen (100 gram) på en gång så skulle det resultera i att min dagliga kalorikvot blir 235 kalorier fattigare. I skrivandets stund kan jag inte garantera mängden skivor som låg i mitt paket, men jag drar till med åtta, och vi märker då att varje skiva ligger på runt 30 kalorier. Kanske en aning mer om mitt minne av antalet bleknat, men oavsett vilket inte så farligt. Till största delen består sk*nkan av protein – härligt! – följt av några gram fett och ett par gram kolhydrater. En trevlig näringsvärdestabell att titta på, sticker inte för mycket i ögonen på den som bryr sig om sådant.

Det viktigaste är ju trots allt inte siffrorna, så efter att ha ögnat igenom dem tragglade jag mig in i plastförpackningen för att få en efterlängtad bild av det förmådda underverket.

Och nej, det ser inte ut riktigt ut som skinka, även om det helt klart kunde vara ett ickevegetariskt pålägg. Det är runt, som skinka, men där upphör likheterna. Jag tycker mer att det påminner om mortadella om ni är bekanta med den sortens pålägg – finmalt kött i korvformat med eller utan oliver i – då skinka är mer… glansigt? Jag vet inte riktigt, men det är något som inte påminner mig om skinka när jag ser den. Det behöver i sig inte vara något negativt, utan är bara en observation. På smörgås har ju det inte någon som helst betydelse hur den ser ut, bara den är något så när aptitlig. Och äcklig ser den inte ut, inte heller doften antyder det, även om den inte är så väldigt lik den som man möter i skinkdisken den heller.

Och smaken?

Det är här min inledande varning kommer in i bilden. För jag önskar så att jag kunde skriva metervis med hyllningssånger till Sk*inka utan rumpas ära. Jag skulle så gärna vilja skicka ut er alla på vallfärder till Malmö eller Stockholm för att rensa hyllorna på sk*nkpaket och lova er att ni aldrig mer besviket behöver äta era smörgåsar utan oköttigt köttpålägg att dekorera den med. Men ärligt talat; jag kunde inte med smaken. Den är svår att definiera och svår att jämföra med någonting, den är bara… Fadd. Och torr, på ett konstigt sätt. Är det så här vanlig skinka smakar förstår jag varför jag föredrog ost även som barn.

Mitt första försök var att äta skinkan precis som den var, ur förpackningen. När det inte gick väl gjorde jag ett tappert försök att äta en skiva på en varm macka, täckt med mozzarella, kanske skulle smakbrytningen göra den mer tilltalande? Men nej, tyvärr, det slutade med att jag gjorde en ny macka med soltorkad tomat och lök och matade hunden med sk*nksmörgåsen. Om inte annat så är den ett perfekt alternativ till frolicen jag brukar mata honom med – skönt veganskt så jag slipper känna mig barbarisk när jag ger honom köttbaserat godis – och han åt den åtminstone med god aptit.

Även min faster fick agera testkanin då hon ovetandes om att det inte var äkta skinka lade en skiva på frukostmackan. Hon tyckte den smakade riktigt bra, och jag tittade storögt på när smörgåsen försvann en bit efter en annan, med pålägget jag knappt lyckades svälja oskyldigt liggande ovanpå. Hur är det möjligt att någon kan tycka om något jag INTE gillar? Jag vet inte, men går gör det uppenbarligen. Så därför uppmanar jag dig att köpa en paket själv nästa gång du ser en i hyllan (troligtvis  inte i din närmaste affär, men om du någon gång befinner dig i Astrid och apornas egen butik eller så) och bilda dig en uppfattning själv. Produkten är snygg, prisvärd (med sina runt 30 kronor) och relativt nyttig – för mig drar dock smaken när betyget rejält. Nej, jag kommer fortsätta med mina hummus-, tartex- eller kesomackor och lämna sk*nkan åt dig. Hoppas du tycker om den. Det gjorde inte jag.

Betyg: 2.5/5

Smaktest: Marabou Starbar

Nu äntligen har jag också både hittat, läst på om och smakat den andra stora nyheten för vårt 2012 – Marabous Starbar. Redan när jag såg den för första gången började jag längta något ohyggligt (ja, MER än vanligt!) efter att få ta mig en noggrannare titt – jag är nämligen svag för jordnöt och jordnötsprodukter i choklad och tycker det är lite dåligt med det här i Sverige. Dessutom är ju förpackningen härlig, tycker ni inte det? Jag blir glad av den! Det där NEWskriket i ena hörnet kunde kanske skippats, men förutom det så gillar jag det här – det är helt uppenbart en choklad som inte ursäktar sig! BIG, BOLD, and BEAUTIFUL  – mycket färg, mycket kitschiga mönster och mycket… mycket av allt, helt klart. Go BIG or go HOME. Den kommer platsa utmärkt i våra chokladhyllor runt om i landet!

Beskrivningen av chokladen inuti är däremot lite luddig – ”Peanutty caramel crumble” står det i miniminitext under STARBARetiketten. Crumble. Crumble som i smulig? Är det alltså smulchoklad vi har att göra med? Men det står ju Caramel också. Som i kola. Det är ju inte så smuligt precis? Och vadå ”peanutty”? Jordnötig? Inte MED jordnötter utan ”jordnötig”. Ja, spännande låter det i alla fall!

Men är det här då en originalidé från Marabou?

Nej, så är det faktiskt inte. Starbar finns redan, och har funnits ett bra tag. Inte i vårt land, men i Europas USA – det vill säga Storbritannien. Jag har själv inte ätit den där, men vårt kära, informativa, alltid lika pålitliga Wikipedia berättar snällt det jag inte vet själv. Star Bar heter den där (innovativ ändring av namnet Marabou gjorde, tycker ni inte?) och det är Cadbury som står för försäljningen. Kan vi skönja ett samarbete här? För Cadbury stod även för den trevliga nyheten här i Sverige inför hösten och vintern 2011 -Chokladbiten Loop . Även om jag tycker det är fantastiskt kul att vi får lite spännande nyheter ifrån andra länder hit till oss i vårt lilla land känns det väl lite tjaskigt av Marabou att inte berätta för oss om att de faktiskt inte står för själva utförandet utan bara distribuerar ett annat företags choklad?

Är ni kaloriräknare? I så fall – look away 😉

Nejdå, kunskap är ju alltid bra att förfoga över. Enligt baksidan på förpackningen så innehåller hela biten 250 kalorier, varav över hälften utgörs av kolhydrater (dvs socker), ca 30% är fett och så hela 10% protein. De andra procenten får vi gissa oss till, de ansågs visst inte vara så viktiga… Inte lysande siffror, men det handlar ju om choklad, ljus sådan till och med, och nyttigt vet vi nog redan att det inte är. Choklad brukar ligga på ungefär 500 kalorier per 100 gram, så det är inga förvånade miner jag gör när jag läser just dessa siffror.

Innehållsförteckningen kanske kan ge oss en bättre bild av vad exakt biten innehåller?

Choklad ska det alltså finnas i paketet – så långt är jag med. Uppenbarligen kola också, och ”rostade jordnötsbitar”. Okej. Så då är det lite som Snickers? Eller? Det är inte den bilden jag har fått av Starbar, att det är en Snickersvariant. Jag tänkte mig mer något liknande Butterfinger – en amerikansk chokladbit som är en riktig smulsensation när man öppnar den; tänk en kexchoklad efter att ha legat i botten på väskan en hel dag. Det här låter ju inte vidare smuligt inte, snarare tvärtom. Lite segt. Kanske knaprigt?

Dock kan jag dela med mig av att den nog inte är lämplig för en endaste allergiker i världen, så mycket allergener som den innehåller! Möjligtvis klarar sig äggallergikerna, men förutom det är både gluten, de flesta sorters nötter, vete och mjölk representerade. Tur för mig att jag är allergifri *pust* Ja, och E-nummer hittar man också ett par, liksom aromer. Mmm… Inte renlevnadskost precis, men igen, det är choklad, vad förväntar jag mig egentligen?

Nämen…! Nu börjar jag bli allvarligt förvirrad här! Först läste jag beskrivningen och tänkte smulig Butterfinger. Sedan läste jag kola och jordnötter och tänkte Snickers. Och nu när jag plockat ut chokladen ut förpackningen ser jag klart och tydligt en lite större version av en Twix – kan ni se det? En av de två ”pinnar” som en Twix innehåller? Då är den kanske mer åt DET hållet, fast med jordnötter? Den luktar gott i alla fall, lite sött och väldigt chokladigt. Lite nötigt också. Ja, som man kan förvänta sig.

Spänningen är oliiiiidlig!

Vi får hugga in, helt enkelt.

Vet ni? Det här var inte alls vad jag trodde det skulle vara! Inte är det en smulig variant på chokladbit som ses vid en närmare inspektion! Inte heller är den Snickersaktigt seg eller Twixigt kexig.  Istället möts vi av en len, söt massa med den utlovade ”jordnötiga” smaken som ser otroligt slät ut i jämförelse med bilden på förpackningen, men som man märker av lite bitar i när man äter av den. Ett lager kola ligger runt massan, och så choklad runt det. Någon direkt motsvarighet finns helt enkelt inte på den svenska marknaden. Låter det lovande?

Det är det! Det HÄR är gott alltså! Massan i sig är rejält söt, kanske lite väl så, den tar över ganska mycket och smakar nästan lite oidentifierbart av jordnöt. Jag hade nog dessutom gärna sett att den hade fler av de där utlovade bitarna i sig, men bortsett från det så njöt jag ordentligt av min Starbar – ja, eller halva, den andra halvan nappades direkt av sällskapet jag fikade med. En halv tyckte jag dock var fullt tillräckligt, kanske hade en hel varit lite söt i överkant. Ja, det låter som att jag är negativ, men jag tyckte verkligen om det här! Den är lite annorlunda, och kittlar smaklökarna lite 😉

Betyg: 4/5 för Marabous Starbar. Ett trevligt tillskott!

***

Ja, och det är helt sant; ni ser inte fel. Chokladbiten är inte ensam på sista fotot! Ett nytt te slank ner i kassen och provades samtidigt  – Vårkänsla från Kahls. Det är dags för lite vårkänslor nu, tycker ni inte det? I det här fallet i form av svart te med papaya, kokosflingor och hallonbitar (ja, kanske inte ingredienser som påminner oss bleka svenskar om våren direkt men det bortser vi ifrån).

Mycket trevligt te som delar samma betyg som ovan – 4/5

Smaktest: Marabou Mandelsplit

Än en gång ber jag om ursäkt för min frånvaro. Jag jobbar på att kunna komma tillbaka till regelbunden postning men livet kommer emellan oftare än vad jag räknar med. Mat lagas, kakor bakas och produkter testas, men ett inlägg hinner sällan skrivas, och jag saknar det något oerhört ska ni veta! Min blogg är viktig för mig, så jag ska försöka bumpa upp den lite på prioriteringsstegen. Vi får se hur det går…

***

Nu har det gått 22 dagar på vårt nya 2012 och i affärerna trängs nyheterna på hyllorna – ja, ett par stycken i alla fall, om man tittar bland gottehyllorna som jag har en tendens att göra vid den här tiden på året! Jag föll som en fura för Marabous senaste lilla skönhet (den lockade mig in i fördärvet med sitt stiliga gröna band med matchande groda i hörnet) vars existens en fin vän till mig glatt meddelade mig om  när hon var ute på äventyr och jag själv satt hemma och beställde böcker för över 2 000 kronor till den nya kursen (dags för ett djupt andetag efter mastodontmeningen). Senare på kvällen fick jag tag på den själv! 20 kronor  fattigare blev jag av 100 gramskakan, men vad gör det när det är en alldeles, splitter ny nyhet?

Och på tal om splitter – Mandelsplit är namnet på detta bidrag till Marabouserien.

Mandelsplit.

Vad tycker vi om det?

Är det bara jag som är oerhört irriterande i min lilla språkvärld eller borde inte split i vårt svensktalande land stavas med två – TVÅ – t:en?

Jo men fundera på det. Namnet börjar på mandel, eller hur? Definitivt ett svenskt ord. Det är inte almond vi talar om, det är mandel. Efter mandel kommer bokstäverna S, P, L, I och T. Något som jag lyckas få till ”spliiiiiiit”. Inte splitt. Spliiiiiit.

Bara för att förtydliga mig själv: jag tycker mycket om banana split. Och jag förstår stavningen där. Jag kommer ihåg päronsplitt från min uppväxt, och jag förstår stavningen där. Det ena är ett engelskt namn på en glass, det andra ett svenskt. Att blanda dem är INTE okej, Marabou. Skäms.

Från klagostund, till smaktest.

Förutom namnet så är jag inte alls emot utseendet på chokladkakan. Den följer strömmen av de andra maraboubitarna, samma sorts tecknade invigning till chokladinnehållet, och ett färgschema som fungerar. Visserligen blir jag lite undrande – handlar det här om en choklad med mandel i, eller är det något roligare vi får lägga vantarna på?

Innehållsförteckningen hjälpte mig snabbt – det handlar om choklad med mandel i.

Nu känner jag mig lite som en hycklare, för jag tycker ofta Marabou har en tendens att slänga ut smaker som är för komplicerade och inte fungerar tillsammans, men handen på hjärtat – har vi inte smakat det här förut? Eller?

Baksidan berättar dessutom för oss att den innehåller i genomsnitt 140 kalorier per portion, och en portion är i detta en fjärdedels chokladkaka – alltså 25 gram. Om det är en rättvis portion eller inte är upp till er att bedöma, är ni sådana som klarar av att äta en halv, halv chokladkaka eller känner ni att när ni väl köper en vill ni äta hela? Det gäller att vara medveten om att de 140 kalorierna automatiskt fyrdubblas till 560 kalorier om man äter hela – och det är helt plötsligt ganska mycket! Om man räknar kalorier alltså, det finns ju många sätt att njuta på 😉

Väl öppnad är chokladen helt slät på ovansidan (förutom de klassiska Marabourutorna), inte en tillstymmelse till mandelbit finns att se där. Den luktar choklad, ser ut som choklad och känns som choklad.

Upp och ner syns även mandelbitarna/flagorna/krosset till. Ja, det handlar nog lite mer om mandelkross, men det är okej, det är inget som jag har någon synpunkt på. Vad jag har en synpunkt på däremot är att  för att vara en choklad med mandel i finns där väldigt lite mandelsmak. Kanske är det medvetet så för att behålla den släta ytan på ovansidan, men varje bit choklad är väldigt sparsamt mandelspäckad. Och vad smaken beträffar, så smakar den… Choklad. Med lite mandel i. Nästan exakt som frukt och mandel – utan russin. jag tycker om frukt och mandel – tant som jag hunnit bli under mina 24 år – men kanske har jag missat något? För frukt och mandel finns ju redan? Eller?

Jag bjöd bort det mesta av min chokladkaka, och samma omdöme fick jag från merparten av de som testade (de som jag lyckades få ett omdöme ifrån – min lillebror bara åt och så var det med det). God, men den finns redan. Och mer mandel tack!

3/5 Marabou. Ett t till, och jag sträcker mig till 3,5.

Smaktest: Felix medelhavspaj fetaost med oliver, grillad paprika och ruccolacrème

December bara far förbi, åtta dagar in har jag ännu bara postat något enstaka recept som lämpar sig speciellt för julen, men jag är på gång förstår ni, det kommer inom en inte alltför snar framtid! Det är tur att andra bloggare har lite mer framförhållning än vad jag har och har hunnit sprida massvis av fantastiska julgodisrecept över internet, så jag har en chans att skjuta lite på mina sådana ett par dagar till 🙂

I väntan på att det goda juliga ska hinnas med kan jag bjuda er på ännu ett smaktest, denna gång av något som jag tror funnits ett antal månader i frysdisken men som jag personligen inte testat förut: Felix medelhavspaj fetaost med oliver, grillad paprika och ruccolacrème. Ja, eller namnet kan väl diskuteras, på hemsidan heter den endast fetaostpaj, men jag valde att skriva av paketet för att den lättare ska gå att hitta i mataffären. Att köpa frysta maträtter är inte mitt förstahandsalternativ när det vankas lunch, inte mitt andrahandsalternativ heller nu när jag tänker efter, men då och då är det väldigt smidigt att bara behöva öppna en paket, ställa in i mikron och sedan ha mat på bordet inom några minuter. Ja, eller den här pajen, som många andra, kräver att du har en tallrik att lägga upp den på för att kunna värma den i mikrovågsugnen; den kommer nämligen i en aluminiumform som jag starkt avråder ifrån att behålla pajen i om det är mikron som hägrar, många mikrovågsugnar har slutat sina dagar på det sättet 😉

Pajen ser riktigt tilltalande ut på förpackningen, tycker ni inte? Fullspäckad av tomater, oliver och lök vilar den på en tallrik med snyggt dekorerande salladsblad. Nyhet! Ståtar stolt på vid namnet på pajen (som är lite svårtytt, som jag redan konstaterat, men det framgår ju i varje fall vad som ingår i den). Fetaost verkar vara det viktigaste, följt av oliver, grillad paprika och på toppen av allt ska där finnas en ruccolacrème som kanske eller kanske inte är ett trevligt inslag, det får vi se efter själva provsmakningen. Dessutom framgår det att en paj, och därmed en portion, innehåller 510 kalorier, väger 230 gram och tar ca 4 minuter från fryst tillstånd till rykande redo ur mikrovågsugnen. Jo, mycket trevlig framsida, tycker jag. Dock blir väl inte jag så där oerhört imponerad av raden under namnet – ”Pajskal med olivolja. Bakad med omtanke i Dalarna.” Ja, jo, det är väl toppen att den är bakad ”med omtanke”, vad det nu innebär, och Dalarna – ja oj, vad trevligt, men det där med olivolja…  Jag hade själv hellre sett att den var bakad med äkta smör, men jag kan tänka mig att det är aningen dyrt, så jag ska hålla ner klagomålen. Så länge.

Vänder vi på förpackningen hittas en väldigt utförlig tabell äver näringsvärdet i pajen, både uppspaltat i 100 gram och i portionsstorleken 230 gram (dvs hela pajen). GDA (Guideline Daily Amount eller Rekommenderat Dagligt Intag) finns också med på höger sida, men den är inte jätteviktig att bry sig om den eftersom den egentligen inte säger så överväldigande mycket. Om du räknar kalorier, har ett intag på precis 2000 kalorier om dagen, är en kvinna (för rekommendationerna skiljer sig mellan män och kvinnor och just här är det kvinnans siffror som står skrivna) och går helt efter de olika värden som ”europeiska kostrekommendationer”  anser vara idealet så kanske det hjälper dig, det  kan kännas bra att veta om att man inte bör äta mer än 2,4 gram salt (eller natrium) per dag till exempel, men bara man mår bra och äter balanserat gör det inte så mycket om kosten inte är uppdelad i exakt mängd kolhydrater, fett och proteiner – anser jag, det där är ju upp till var och en. Dock kan tabellen berätta för oss att pajen innehåller en ganska hög andel fett med sina 33 gram, och 14 av dem är dessutom mättade. En del kolhydrater får man räkna med när det är paj som äts (och kolhydrater behöver vi alla, anser jag!) men inte så mycket socker, vilket är ett plus (det som finns kommer säkert från de grönsaker som använts). Proteinmängden känns rimlig.

Ingredienslistan brukar jag ägna mer uppmärksamhet åt än näringsvärdetabellen. Det som slår mig allra först är alla dessa ingredienser i pajdegen! Det kanske bara är jag, men jag brukar väldigt sällan använda något annat än mjöl, smör och vatten. Här finns inte bara mjöl, margarin och den på framsidan nämnda olivoljan med utan också havregryn, ägg och quinoa. Quinoa? Visst, jag tycker det är väldigt gott, men kommer den ens märkas av när man smakar på pajen? Vad är den till för? Margarinet som används innehåller emulgeringsmedel, men det får man räkna med när det inte är smör som används.
Fyllningen innehåller det som konstaterats på paketets framsida, men dessutom stärkelse, ”naturlig arom” och något så spännande som inulin.En närmare titt (på vårt älskade wikipedia såklart) visar att inulin ”blivit en populär tillsats i industriellt framställd mat. Det har dock visat sig att så lite som 40 gram om dagen kan leda till väderspänningar och diarré” – umm, what? Nej tack, säger jag, och surar lite.
Rucolakrämen (den korrekta stavningen på rucola har nu blivit konstaterad att vara med ett enda c, men visst ni att det finns ett svenskt namn på rucola? Senapskål kan den kallas, så ser ni det på en skylt vet ni vad ni ska titta efter)har här bytt namn till ruccolapesto och innehåller stärkelse och mjölkpulver, men också parmesanost och spenat. Spännande, jag har inte längre någon aning om vad jag ska förvänta mig av den.

Väl uttagen ur förpackningen ser den mer ut som på bilden än jag förväntat mig, vilket är positivt, att se en paj på förpackningen och något helt annat på tallriken är alltid en lika stor besvikelse. Grönsakerna är inte lika framträdande, och är de det är det mest lök man ser, men man SER i alla fall grönsaker, bara  det är en härlig upplevelse! Rucolacrèmen (/peston) ligger redan på pajen, så den kommer alltså ätas varm, vilket jag av någon anledning inte trott, kanske för att jag är mycket för kalla röror själv. Men fryst röra är ju ingen hit, så jag vet inte hur de skulle ha lyckats ge den till mig kylskåpskall…

Efter precis fyra minuter är min paj alldeles lagom i temperatur. Något fick de rätt i alla fall! Den ser dessutom riktigt aptitlig ut, tycker ni inte? Fina färger, och doften är klart ätvärd. Rucolapestocrèmen ser väl lite trött ut kanske, och jag kan räkna till två fetaostbitar, men eftersom fetaosten utgör 9,5% av pajen så förutsätter jag att resten är nedsmulad i den. Bara att hugga in alltså…

Aningen vattnig kan jag tycka att min paj var när jag skar in i den, men det är ett vanligt fenomen med färdig paj och inget som direkt stör smaken. Tomat framgår tydligt, den nämns inte på framsidan men det finns en hel del av den, löken smakar gott när man biter in i den, liksom paprikan, som har fin färg och smakar ugnsrostad. Pesocrèmen tycker jag personligen har lite halvtrist konsistens, den kunde varit aningen grövre, men smakerna passar fint tillsammans (även om det är svårt att plocka ut rucolasmaken alls). Fetaosten saknar jag nästan helt, det känns som att en paj som verkligen belyser att den innehåller fetaost också borde smaka som att den gör det.  De två fetaostkuber jag hittade var goda, men annars fanns där ingen alls som jag kunde leta upp med mina smaklökar. Pajdegen smakar precis som fryst färdigköpt pajbotten smakar vanligtvis, hemgjord är ljusår bättre men den är helt och hållet ätbar. Storleken på pajen är alldeles lagom; jag åt upp hela och kände mig mätt men inte obehagligt så efteråt.

Ja… Det är inte en smaksensation jag nu har i magen, men inte heller något osmakligt och tråkigt. Pajen innehåller en del aningen skumma ingredienser men inte så många att den bör undvikas kan jag tycka, och den smakar bra för att vara en fryst måltid även om fetaosten är svår att peka ut och pajbottnen är lite halvtrist, som sådan brukar vara. Rucolacrèmen/peston fungerar bra ihop med pajen men kunde kanske varit bättre utförd.

Felix får 3/5 av mig för den här nyheten, vi får se om det blir fler gånger.

Sagan om den stora, stora lådan och den lilla, lilla postboxen

Liten postbox + stort paket = enormt problem

Detta blev jag varse om idag när jag efter många timmar i skolbänken kom hem för att slänga upp fötterna på soffbordet och ta itu med berget av disk som väntat på mig sedan igår (i fredags). För i min postbox som samsas om utrymmet med alla andra postboxar i lägenhetshuset jag bor i upptäckte jag att brevbäraren varit så vänlig och puttat in en låda. En spännande låda. En STOR spännande låda.

Förvirrad men förväntansfull blickade jag in i boxen – tänk att någon skickat ett paket! Bara till mig! För så mycket visste jag, att inte hade jag beställt någonting inte, så antingen var det en låda från någon i min närhet eller så hade den letat sig in i fel postbox. Jag hoppades på det första alternativet och tog ett stadigt tag om ena kanten för att ta med mig den upp till lägenheten som all annan post (reklam och räkningar) man brukar få. Fem minuter senare hade jag fortfarande inte lyckats få ur den ut boxen. Nej, det visade sig nämligen att brevbäraren öppnat upp en hel sida på postboxarna när han stoppat in lådan i just min postbox, men jag, som bara kan öppna min egen, blev hindrad av kanterna på den lilla luckan som man öppnar JUST för att ta ut posten ur den! Otroligt frustrerande, speciellt eftersom jag inte hade en aning om vad som vankades i den!

 

Senare under kvällen fick jag välbehövlig hjälp av två fina flickor som stärkt sig med glögg och pepparkakor hemma hos mig innan uppgiften att dra ut paketet ur boxen kom på tal. Med gemensamma krafter (dvs en av oss lirkade, en av oss höll upp luckan och en av oss [jag] såg till att de andra inte föll omkull av utmattning) lyckades vi slutligen lirka ut paketet – rejält tillplattat, men intakt.

Och gissa vem det var ifrån?!

Jo, självaste härliga Linda som har en av mina absoluta favoritbloggar: Matstugan! Tänk vad glad jag blev när jag såg hennes namn på paketet! Så jag rev upp det (inte värt att vara aktsam när paketet redan såg miserabelt ut) och hittade en helt underbar födelsedagspresent så här en vecka innan den stora dagen infaller!

En påse alldeles egna KanelM&Ms! Kommer ni ihåg inlägget där jag sörjde så att Kanelsmaken på M&Ms inte kommer släppas här hemma i Sverige? Det gjorde Linda, och hon lyckades inte bara komma över två påsar, hon skickade dessutom den ena till mig, av ingen annan anledning än att hon tyckte jag skulle ha en! Jag blev så löjligt glad! Och som om inte det vore nog fick jag dessutom en liten påse med Lundate från tehuset Java och ett fint kort att pryda rummet med, så snäll och fin är den här människan ❤

Självklart kunde jag inte låta bli att hugga in på M&Msen så fort det bara gick, jag som gått och trånat efter denna sort i flera veckor!

NI har säkert ätit vanliga M&Ms och har en bild av hur dessa ser ut. Om ni har ätit den sorten M&Ms som innehåller jordnötter, så kan ni på ett ungefär tänka er hur denna sort ser ut, för de är både större och mer oregelbundna än originalet. De kommer i tre färger, en röd, en brunröd och en brun, antagligen för att kanel ofta kombineras med färgen röd i USA av någon anledning. Inte världens roligaste färgkombination kanske, men ett m står det på varje och doften är helt klart M&M, så jag är fortfarande barnsligt förväntansfull!

Och med all rätt, visar det sig! De här är lysande! De smakar nästan identiskt med vanliga M&Ms, men med en subtil hint av kanel, som varken tar över eller går att missa. Jag var rädd för att kanelsmaken skulle vara alltför stark, allt med kanel i USA brukar vara ”hot” och behöver ätas med stor försiktighet, men här var det nästan åt andra hållet, en mild hint mitt i all chokladsmak. Underbar, helt enkelt, och det kommer bli väldigt svårt att få den här påsen att räcka mer än ett par dagar 🙂

De kanske inte är värda  en hel femma, men de får ändå 5/5, tack vare historien omkring och att de inte gjorde mig besviken trots mina höga förväntningar! Det är en bedrift i sig!

Och teet då? Lundablandningen är, enligt Javas hemsida, deras ”egen unika & hemliga blandning”. Inte många ledtrådar där… Det smakar lite citrusaktigt, inte alltför sött (säger jag som hade en rejäl klick honung i) utan friskt och gott. Jag förstår att det är omtyckt!

En svag 4 får det, och ett löfte om att köpas igen någon gång när jag tröttnat på mina älskade julteer.

Allt som allt; ett otroligt spännande och roligt paket att få, tack så mycket Linda, jag förstår precis nu 😀

Smaktest: Findus Simply Green Indian Bhaji Bite

Då och då blir jag ombedd (nej, det är inte sant, det är jag som bönar och ber) att provsmaka någonting för Smartson och sedan recensera det för att ge ett företag en rättvis bild av hur produkten tas emot. Kanske kommer ni ihåg att jag recenserade ett annat av Findus vegetariska mål – Green Deli Indian Curry – för ett tag sedan, vilket också var en måltid jag fick gratis för en recensionsmöjlighet.

Den här gången hade turen kommit till Findus nya serie – Simply green. Det finns fem olika varianter, men min gratiskupong täckte bara in ett val mellan tre av dessa – Traditional falafel, Thai veggie bite och Indian Bhaji Bite. Då jag redan smakat och recenserat Thai Veggie Bite ur egen ficka en tid tillbaka och Traditional Falafel är samma falafel som Findus bjudit på i flera år under annat namn så kändes mittval i frysdisken ganska så givet. En påse Findus Simply Green Indian Bhaji Bite fick följa med hem, och hamnade ganska så snart på min tallrik.

Först och främst – det var ett riktigt äventyr att hitta denna variant. Kanske var det bara för att jag bestämt mig för att testa just den sorten och ingen annan, men  det verkade som att varenda affär fått nys om att jag vill ha Bhaji Bitesen och därför slängt undan dem i någon hemlig frysbox någonstans för att få mig att frustrerat gå på en nit gång efter gång. Kupongen jag fick gällde endast på coop och Citygross, så redan där var jag begränsad, men varje gång jag aktivt sökte upp en coopaffär låg där bara falafelbullar och veggie bites och retades med mig. Men jag hade gett mig sjutton på att smaka Bhaji Bitesen och inga andra, så jag fortsatte mitt sökande.

Till slut hittade jag en liten coopaffär som hade missat att gömma dem för mig och trimfen lyste nog om mig när jag stegade ut ur affären med min skatt – lycklig tog jag bussen hem (vadå bil? jag är student!) och tog en ordentlig titt på påsen. Vad var det egentligen jag gett mig in på att prova?

Jo, Findus Simply Green Indian Bhaji Bite är en ny, fryst produkt som inte innehåller ”kött, fisk eller fågel” men det kan finnas ”ägg- eller mjölkprotein”, enligt Findus egen sida. Själva bitesen beskrivs väldigt enkelt som ”potatisbiffar smaksatta med spiskummin, chili och solroskärnor”. Jaha, potatisbiffar. Okej. Men på förpackningen står det tydligt och klart att det handlar om POTATISBULLAR och inte potatisbiffar. Tack för bristande information, Findus.

Dock är jag inte den som är den, på bilden syns något som liknar små potatisbollar, så jag antar att det kommer vara en smaksatt version av de där runda bollarna som mamma tyckte så mycket om när jag var yngre, de som ingen i hela världen vet faktiskt heter pommes noisette utan bara kallar potatisbollar helt enkelt. Så måste det ju vara, eller hur? Ja, på bilden ser de ganska inbjudande ut i all fall, det är ju ett plus. En stor hög med potatisbollar är mittpunkten, och de är serverade med någon slags kall sås, ser det ut som (detta visar sig vara en raita, som man hittar receptet på på baksidan av förpackningen). I ena hörnet kan man se att påsen innehåller tre portioner och att det ska ta 12-14 minuter att laga till dem. Ja, och så det obligatoriska märket ”Green meals” som nu pryder alla påsar som Findus anser innehålla något vegetariskt. Bredvid det kan man också läsa att kalorimängden i en portion, alltså en tredjedel av påsen, är 320 kalorier, om man nu räknar sådana.

Vänder man på påsen kommer man till den mer intressanta informationen. Fortsätter vi med kaloriinehållet finns där en tabell som staplar upp innehållet uppdelat på 100 gram och på den förbestämda portionsstorleken 150 gram. Proteininnehållet är helt okej, 9,5 gram per portion och sockerarter är nere på 2 gram per portion. Ganska lovande siffror kan tyckas, men det ska sägas att jag inte är sådär överväldigande insatt i hur uppdelningen bör se ut. Dock reagerar jag på att fettmängden är 17 gram per portion – låter inte det lite högt? Eller är det jag som är ute och cyklar?

Innehållstabellen tycker jag däremot är viktig att läsa igenom på alla matvaror som köps hem, så också den här. Det är en väldigt trevlig överraskning att se att alla ingredienser går att förstå, inga e-nummer någonstans, det är verkligen ett plus! De innehåller ägg, därför är de inte veganska, och lite spännande ingredienser som majssemolina, rismjöl, stärkelse (?) och kryddor (?). Uppenbarligen innehåller de en hel del olja, eftersom de ligger fyra på listan och brukar skrivas i ordning baserat på vad som är den mest använda ingrediensen. Det kan ju förklara mängden fett i produkten…

Det viktigaste är ju ändå smaken på innehållet så det blev dags att faktiskt tillaga bollarna för att få dem testade. Lukten ur den uppklippta påsen är väldigt generisk, det luktar fryst potatisprodukt, vilken som helst. Om du köpt frysta pommes eller liknande känner du säkert igen doften jag talar om. Den varken lockar eller avskräcker. Bollarna är inte helt runda utan ser hemmagjorda ut, lite olika i storlek och form – bra drag där Findus, nu tror alla att ni står och rullar potatisbollar för hand istället för att låta en maskin göra jobbet, det brukar köpare gilla.

Min påse innehöll cirka trettio bollar, och eftersom en portion skulle vara en tredjedel av innehållet räknade jag efter lite möda ut att varje portion blev tio stycken bollar. Då är ju frågan om man ska servera någonting till eller äta dem som de är. För tio stycken låter som en ganska stor portion om man serverar dem med något mer än en sås, men det kanske blir lite trist att bara äta potatisbollar och inget mer? Jag övervägde att tina några av veggie bitebiffarna att ha till, men uteslöt sedan den idéen eftersom jag inte var sådär särskilt förtjust i dem och nöjde mig med att värma två portioner bollar så jag kunde spara hälften till lunch dagen efter. Vågat att riskera det när jag inte visste hur de smakade, jag vet, jag kände mig otroligt modig där jag stod och väntade på att de skulle bli genomvarma. Själv valde jag att värma mina i ugnen, men enligt påsen går det också att steka dem, vilket verkar vara det de räknar med eftersom det tar 12-14 minuter (den tid det står på framsidan av påsen), i ugnen tar de ungefär 17-19 minuter. Inte sådär fasligt mycket längre tyckte jag, så ugn lät bra.

Jag hade varken gurka eller annat kul att skapa en raita ifrån, så jag serverade mina med broccoli och turkisk yoghurt toppad med sweet chilisås, vilket kändes som ett bra komplement. Dock anade jag redan här ugglor i mossen. Potatisbollarna luktade nämligen lite väl mycket citrongräs för min smak. Eller ja, enligt innehållsförteckningen innehåller de inget citrongräs så jag får väl anta att det är limebladen som lukar så, men det är i alla fall en doft och smak jag inte uppskattar i för stor mängd och det var mitt största klagomål på veggie bitesen förra gången. Säg inte att de här smakar likadant!

Men vet ni vad? Det gör de. Det gör de verkligen. Visserligen åt jag dem inte samtidigt, det var några veckor sedan jag provade Findus Thai veggie bites, men mina minnen från den erfarenheten säger mig att det lika gärna skulle kunna vara de jag åt nu. Vad trist! Hur kan THAI veggie bite smaka likadant som INDIAN Bhaji Bite? Det enda de har gemensamt är ju egentligen Findus! De här bitesen är ju baserade på potatis, det borde ju inte smaka ALLS likadant som veggie bites? Eller? Kanske är det jag som är känslig för smaken av citrong… jag menar limeblad, men jag tycker att det är det enda man egentligen känner. Det, och en anonym smak av boll.

Jag åt upp min portion, och lunchportionen under protest nästa dag, men jag kan inte tänka mig att den sista portionen kommer bli upptinad så länge världen står kvar och jag kan köpa något annat – vad som helst- i affären istället. Nej, det här var ingenting för mig, och det sörjer jag nästan lite över, eftersom de låter så spännande!

jag ger dem 2/5, endast för att jag gillar både konceptet och ingredienserna de är gjorda av. Smaken, åh andra sidan, lämnar mycket att önska.

Smaktest – Fazer Dumle Gingerbread

Kommer ni ihåg att jag för några veckor sedan skrev och informerade er om att en ny variant på Dumle skulle släppas i affärerna innan jul? Jag har förstått runt om i bloggvärlden att många nu också redan sett den hänga där bredvid Fazers andra godisprodukter, och flera av er har smakat dem också, dock har jag haft lite otur och hamnat i något slags limboområde där nyheter inte gärna börjar säljas förrän resten av Sverige redan både ätit och tröttnat på dem. Så nu, sent omsider, har jag äntligen lyckats få tag på en påse. Ja, inte vilken påse som helst, utan Dumle Gingerbreadpåsen, en nyhet jag verkligen sett fram emot, jag som formligen ÄLSKAR pepparkaka och choklad. Det här kan väl inte bli annat än bra? Eller?

En första glimt av förpackningen ger mig hopp. Det är Dumle – helt klart – kanske till och med att påsen är lite VÄL lik originalet. Om man inte är medveten om att det kommit ut en pepparkakssort är det nog lätt att plocka upp en sådan här påse och komma hem till en överraskning, obehaglig eller inte kan jag inte svara på än. Ett pepparkakshjärta i ena hörnet upplyser oss om att det här är en sådan där spännande, speciell ”limited edition”- bara att passa på innan de tar slut alltså!

Och på tal om pepparkaka så är det också  vad texten har fokuserat på. Ser det inte galet gott ut! Jag älskar hur de valt att skriva Gingerbread, det är lekfullt men budskapet går fram (ja, och här, vid en närmare titt, visar det sig också att smaken inte alls heter Dumle Gingerbread. Nehej, Dumle with a taste of Gingerbread heter den faktiskt – rätt ska vara rätt!). Kanske kan det anses vara lite dumt att marknadsföra ett godis som riktar sig till främst en lite yngre målgrupp på engelska. Jag vet inte hur väl bevandrade ni var med engelska språket när ni var i lördagsgodisåldern, men att veta vad gingerbread betyder är inte alltid så lätt. Speciellt inte när förpackningen är så snarlik originalet – igen, det är lätt att få med sig fel smak hem.

De hjälpsamma Fazermedarbetarna har så snällt och vänligt delat med sig av hur många kalorier en av deras Dumlekolor innehåller. 36 kalorier intar du om du äter en enda liten pepparkaksdumle – och det gör vi ju alla, äter en och lämnar resten. Eller? Detta innebär också, i teorin, att om du äter 50 kolor tycker fazer att du fått i dig nog med kalorier för resten av dagen. I min påse fanns det 30 kolor allt som allt, så vill man kan man köpa två påsar för 21 kronor styck och hela matdagen går på ungefär 40 kronor. Detta rekommenderar jag däremot inte. 

Ingredienslistan ser väl ungefär ut som förmodad. Där finns sirap, socker… Men, vänta lite… HÄRDAD vegetabilisk olja? Det är jag väl inte jättebekväm med, härdade oljor har jag en tendens att undvika. Dock tar jag en för laget här – jag måste ju smaktesta det hela TROTS farligheter, det ingår i mitt bloggansvar 😉 Ja, och så undrar jag lite över aromerna som konstaterar att det finns arom av pepparkaka som ingrediens. Kanske är det bara jag som reagerar på det – men man kan ju tycka att pepparkaka faktiskt inte är EN arom, det finns en hel del ingredienser som samverkar där…

En titt på näringsinnehållet avslöjar heller inte något särskilt förvånande. Kolorna är ändå förhållandevis ganska så kalorisnåla om man jämför med övrig choklad som brukar ligga över 500 kaloristräcket för hundra gram – dock kan man väl inte anse att något i choklad- och godisväg är särskilt kalorifattigt.  Det mesta av kolorna är annars kolhydrater – vilket i det här fallet kan översättas med socker.

Att öppna påsen är en ljuvlig upplevelse, jag skulle kunna köpa på mig ett lager bara för att få öppna dem alla! Det doftar jul, pepparkaksbak och choklad- i den ordningen, och jag vill sniffa tills jag inte har någon näsa kvar! En titt på innehållet stärker mig i argumentet att de är väldigt anonyma för att vara dumle. Visserligen står det Gingerbread på, men väldigt litet, och färgerna är aningen  starkare, vilket man kanske inte tänker på . Dock ska jag inte klaga, jag fick ju hem rätt påse så jag klarade mig undan från ihopblandningsödet i alla fall.

Dags att ta bort pappret!

Och på insidan är vi alla lika ❤ Det stämmer fint in på dumlekolor i alla fall, för det här ser precis ut som den dumle vi är vana vid att se. Avlång, oval och chokladig, ungefär. Någon bubbla här och där, kanske, men annars slät och inbjudande. Luktar fortfarande pepparkaka, men mer åt det söta hållet, mer som dumle brukar lukta. Spänningen är olidlig!

Och så var det gjort. Dumle Gingerbread är testad och min personliga åsikt är… Jaha. Jo, den var väl god. Först smakar den vanlig dumle, sött och chokladigt och gott, som dumle brukar smaka. Sedan kommer en stark smak av pepparkaksdeg inskjutandes, man känner av nejlika och kanske lite ingefära  – inte så mycket kanel och inte så mycket gräddad kaka. Lite, liiiiite som att en dumle legat lite för länge kan också hittas i undertonerna, men när pepparkaksdegssmaken tar över försvinner det också.

Jag älskar pepparkaka och jag älskar pepparkaksdeg ännu lite mer. Det är nästan så jag vågar mig på att säga att pepparkaksdeg är den allra godaste degen att smaka på innan kakan gräddas. Och dumle älskar jag också – förstås, vem gör inte det? Ändå tycker jag inte helt att kombinationen håller, det är någonting som gör att jag inte känner mig jättesugen på att sträcka mig efter fler. Kanske är det på grund av alla gånger jag fått magknip efter att ha ätit för mycket deg i samband med bak, eller så är det bara för att nejliksmaken är så framträdande att man nästan hinner bli trött på den innan det är dags för en ny Dumle. Dock tycker jag ändå att de är goda, det gör jag, det är bara inte så bra som jag hade hoppats på, och de ger mig inte lika mycket mersmak som den vanliga sorten. Jag tror mig ana att de övriga sådär 28 kolorna kommer hamna i något bakverk av något slag, vilket jag tror de passar utmärkt till. Att äta upp dem som de är känns inte lika lockande.

Jag ger Dumle Gingerbread 3,5/5. Kanske är jag snål baserat på höga förväntningar, men jag kan inte förmå mig att ge dem mer.

kanelsmakande M&Ms och ett smaktest: Royal T-stick rooibos tea

TITTA!

Titta vad jag hittade när jag scannade internet i dagarna:

En ny variant M&Ms!

Okej, det i sig är väl inte överdrivet ovanligt, det kommer ut ett flertal olika sorters M&Ms varje år, men titta närmare:

KANELM&MS! M&Ms med kanelsmak!

Gud i himlen, vad det låter gott – jag som älskar både kanel och choklad! Synd att det är en amerikansk release, det är mindre än 0% chans att den kommer hit någonsin skulle jag tro… Jag får manipulera någon att skicka mig en påse – det här kan inte gå osmakat förbi!

***

Annars har jag legat lite på latsidan på senare tid, måste jag säga – jag har inte bakat på hela veckan! Det är en bedrift i sig, jag som brukar använda bak som ursäkt konstant när det är något annat på gång som jag egentligen borde göra… Dock blir det säkert någonting i helgen, jag har ögonen på ett antal recept jag knappt kan hålla fingrarna borta ifrån!

***

Ett nytt te har jag hunnit testa på i alla fall, som jag tänkte tipsa er om – Royal T-stick Rooibos Tea! Eller ja, det är inte så nytt egentligen, jag har sett det i hyllorna ett tag men inte sträckt mig efter en paket förrän nu (den stora röda lappen med en hyfsat låg siffra har absolut iiingenting med det att göra). De såldes ut i min närmaste ICAaffär hemma, så jag hoppas inte att det betyder att de ska dras i från marknaden, det vore ju tråkigt att tipsa om något ni inte längre kan få tag på! O.o

Den här varianten av te, kallad ”Royal T-stick”, kommer inte i tepåsar utan i ”sticks”, avlånga pinnar eller stickor som ställs ner i en kopp hett vatten, mer eller mindre på exakt samma sätt som en tepåse. Det som anses vara ”revolutionerande” är att stickorna, när de doppats klart i vattnet lyfts ur, vänds upp och ner och så droppar de inte på vägen mot papperskorgen! Wow!

Nej, jag är inte överimponerad över deras nya uppfinning, jag har inte lidit av droppande tepåsar sådär överväldigande mycket, men åh andra sidan är de inte sämre än något annat jag provat så jag låter det gå obemärkt förbi. Paketets utformning är jag heller inte så särskilt imponerad av, det är ingenting som sticker ut i hyllan, men det viktigaste är ju smaken, inte utseendet, eller hur?

Varje paket innehåller 15 stickor – och eftersom jag betalade 15 kronor för min paket kan mattegeniet i mig räkna ut att de kostade en krona styck, vilket känns rimligt, om man jämför med de vanligare sorterna, som ofta ligger runt det priset.

Stickorna finns att köpa i flera olika smaker, bland annat earl grey och det lite svårtydda ”fruit tea” men jag valde att frakta hem deras ”rooibos tea” variant, jag är svag för just rooibos och tyckte att det kändes som det godaste alternativet.

Rooibos, kan jag ju också berätta för er egentligen inte ett te i dess egentliga mening, men framställs på ungefär samma sätt och kallas därför ofta för rött te. Det innehåller inget koffein/tein och blir heller inte beskt av att dra länge, så det är perfekt för mig som tycker att beska smaker helt kan förstöra det te som man sett fram emot. Mer om detta kan ni hitta på tillförlitliga wikipedia, lärarens bästa vän 😉

Så, vad tyckte jag?

Jodå, jag är positivt överraskad! Det smakar precis som rooibos ska smaka, milt med den karakteristiskt  röda färgen. Pinnens praktiska ”ospillande” effekt gick lite förlorad här eftersom jag helt enkelt lät den stanna i koppen tills jag var klar och sedan gick med den I KOPPEN till papperskorgen – men jag kan väl hålla med om att den inte droppade något när jag väl slängde den. Dock känns det inte som en effekt man är beredd att lägga extra pengar på, så det är jag glad att jag inte behövde göra.

Smaken på teet tyckte jag otroligt mycket om, så pinnarna kommer nog gå åt i en rasande fart. Utformningen på stickan känns onödig men fungerar och paketen känns lite amatörmässig men priset var rätt, förhoppningsvis var det inte ett tillfälligt erbjudande.

4/5.

 

 

 

Smaktest – Twinings Chai Green Tea (och lite beklagan)

En katastrof har inträffat, mina vänner! Jag vet inte hur jag ska orka gå vidare, allt är suddigt just nu…

Ja, alltså, så dramatiskt är det inte.

Min käre far lånade med sig (umm… det är egentligen hans, så ”tog tillbaka” kanske är ett bättre ordval) min kamera till en tävling för att ta lite bilder. Och tror ni inte han spillde vatten på den och nu fungerar den inte alls? Inte en bild går det att ta, det går inte ens att se någonting på skärmen. Svart är det där, och svart blev jag i ögonen när han ringde och berättade det för mig. Vilken tur att det inte var jag som skvätte vatten på den! Ojoj, vad jag skulle fått höra!

Så nu får det bli digitalkamerabilder ett tag framöver, tills kameran är fixad eller en ny införskaffad. Jag är uppriktigt ledsen över detta, det tog inte lång tid för mig att bli otroligt fäst vid den otroliga uppfinning som är systemkameran, men det fixar sig nog snart – hoppas jag.

***

Dock hann jag ta ett par (ynka!) bilder på mitt nyinförskaffade te innan jag gav upp kameran och min livsglädje (drama queen igen här).

Twinings Chai Green Tea heter alltså tillskottet här hemma, och ett lite mindre djupgående smaktest kan jag ge er om ni är intresserade.

Ja, eller inte intresserade, för här kommer det 😉

Uppe i ena hörnet står det att produkten är nyutkommen, jag kan inte säga HUR ny den är, men jag har själv varken druckit eller sett den innan. Jag köper ganska mycket te och chai är en smak jag verkligen dras till, så när jag såg den på hyllan när jag letade efter något spännande att ha till kvällsfikat blev denna sort ett självklart val.

Förpackningen är typisk för just Twinings och ingenting att klaga på, jag tycker både färgen och det rinnande vattnet passar in bra på tehyllan. Möjligtvis kan jag tycka att fonten de valt till namnet på produkten ser mer än nödvändigt amatörmässig ut men who am I to judge? – Ni har kanske sett mina olika försök till headers för den här bloggen 😉

I ena hörnet av den alldeles klargröna förpackningen ser vi vad ordet chai i det här fallet innebär. En tecknad bit ingefära och ett par tecknade kanelstänger. Är det allt? Chaikänslan jag får är lite fattig, tycker inte ni det? Vart är kardemumman? Nejlikan? Mustigheten? Det värmande inslaget? Kanske är det jag som är lite snäv i mitt tankesätt, chaismaken kan säkert varieras i det oändliga, men det känns ändå som att det kanske saknas något här.

Min låda kostade 22 kronor och det fick jag 25 påsar för. Ett mycket humant pris! Min egentliga favoritdrog i teväg är dubbelt så dyr för ett mindre antal påsar, så priset är helt klart något jag är tacksam över. Visserligen är Twinings ett väldigt etablerat märke, så det är antagligen lättare för dem att hålla lägre priser, men ibland gäller det att bara vara tacksam för plånboksfristen man får.

Smaken då?

Det smakar väl egentligen inte chai, kanske för att chai för mig innebär fler kryddor och komponenter än just detta te innehåller. Istället smakar den rätt så rejält med ingefära, lite kanel och kanske lite citron också (vart nu den kommer ifrån?). Det betyder inte att det inte var drickbart, tvärtom passade det mig riktigt bra! Om man köpt den för just chaitesmaken som man är van vid kommer man nog att bli besviken, men om man i förväg vet om att det Twinings nog skulle ha strukit chai på paketen och skrivit till ingefära kanel istället så är det långt större chans att man tycker om den. Lite honung i gör bara det hela bättre – men det är väl inget ovanligt fenomen? 😉

4/5 får den av mig, kanske väl generöst, men jag njöt av mina koppar!

Smaktest – Keso hallon rosa bandet

För många år sedan hade min mamma en vän i en stad ganska långt från vår egen, en vän vi sällan såg och som jag därför aldrig kom ihåg från en gång till en annan. Vännen hade en dotter, som var i min egen ålder, och lika Barbietokig som jag, så när vi en gång åkte dit köpte vi med oss en Barbiedocka som present till henne. Lite avundsjuk var jag, på den där dockan som inte JAG skulle få ha i mitt dockskåp. Nej, den var till den här ANDRA tjejen, men kanske, om hon var snäll, kunde jag också få leka lite med henne?

Innan vi kom fram, i bilen, inte långt därifrån, sa min mamma lite allvarsamt: ”Alexandra, jag vill att du ska veta något”. Jaha, tänkte jag medan tankarna mer var på dockan än på något annat. Jaha? ”Jo, det är så att mamman till den här flickan har… haft det lite jobbigt. Hon har varit sjuk – mycket sjuk.” Sjuk? Hurdå? ”Hon hittade en klump i bröstet förstår du, men hon mår bra nu, de fick ta bort det, och då försvann sjukdomen också”.

Jag nickade men förstod ingenting. Tittade lite på flickans mamma i smyg när vi kom innanför dörren, men förstod inte då heller. Hon såg ju frisk ut ju!  Precis som alla andra. Det var säkert inte så allvarligt.

***

Nu, när vi är inne i oktober redan (!) är det dags att börja tänka rosa. Det är ju nämligen den här månaden vi skänker en tanke till alla som någon gång har haft bröstcancer, eller alla de som forskar för förändring. Enligt cancerfonden insjuknar mellan 15-20 kvinnor varje dag – VARJE DAG – i just bröstcancer, så visst är det något vi måste ha i åtanke. Det har jag. Det har fantastiska Tina och otroliga Linnéa, och många, många fler.

Och visst ska jag baka rosa, och laga rosa den här månaden. Men jag kan också smaktesta rosa, som idag.

***

Arla släppte sin Keso med hallon i mitten av September i år just på grund av detta. I samarbete med bröstcancerföreningarnas riskförbund skänkes nämligen 1 krona för varje förpackning till bröstcancerforskningen. Det gör det lite komplicerad att recensera den, med tanke på att jag gärna skulle ge den en femma just på grund av den fina anledningen! Men det här är ju ett smaktest och inget annat, så jag håller mig till att försöka tänka bortom det skälet och fokusera på det jag brukar fundera över – smak, utseende, pris och innehåll.

Mönstret på denna variant av keso är en aning avvikande mot den vanliga sorten vi är vana vid att se. Rosa blommor blandas med lika rosa hallon, lite gröna blad och ett rosa band. Det är verkligen fokus på rosa, av en helt försvarbar orsak. Sött! Jag skulle lätt kunna köpa en burk med detta mönster att pryda en av mina hyllor med. Förpackningen förklarar också för oss att fetthalten ligger på 3 procent (mot den vanliga variantens 4)  och burken innehåller 250 gram. Priset låg på otroliga, kopiösa 18 kronor i min närmaste ICA-affär, vilket jag tycker är alldeles för mycket, den goda saken till trots. 18-1 är, som de flesta av oss vet, 17 – och 17 kronor för en burk keso är INTE prisvärt. Dock har jag sett den för mer rimliga 14 på andra ställen, vilket känns mycket mer rimligt.

Innehållet berättar för oss att det här är en produkt som för mig är lite tveksam moraliskt sett – den innehåller nämligen löpe, som inte klassas som vegetariskt. Löpe produceras nämligen i magen på till exempel kalven, och används efter att kalven redan dödats. Dock gör jag ett undantag för just löpe ibland, då det ändå inte riktigt räknas som en animalisk produkt – det får ingå i varor som klassas som vegetariska. 4 % av innehållet är tillsatt socker, vilket den vanliga keson saknar, men hela 13 % är faktiskt hallon, vilket är en hel del! Är det inte konstigt med produkter som säger att de innehåller något – säg hallon – och som sedan inte har ett enda litet hallon uppskrivet i ingrediensförteckningen? Endast aromer, smaktillsatser och andra kemiskt framställda ämnen. Fy! I jämförelse med det är 13% otroligt bra!

Också kalorierna tas upp – 100 kalorier på 100 gram. Den naturella keson har 90 kalorier på samma antal gram, så med hallonen får du alltså 10 extra kalorier.

Öppnad kan jag väl inte påstå att den ser sådär otroligt smaklig ut. Färgen är närmare grå än rosa, vilket gör att den ser aningen… smutsig ut. Dock luktar den fantastiskt gott, precis som hallon, vilket gör det lite roligare att faktiskt dyka i.

I tallrik ser det hela aningen mer aptitretande ut och efter att ha smakat kan jag faktiskt nästan bortse från den där första gråhetstanken – för det här SMAKAR hallon! Det smakar keso, hallon, sommar och solsken. Riktigt gott med andra ord. Vanlig yoghurt skulle ta en titt på det här receptet – de smakar oftast inte alls så här nära originalet. Visst skulle det vara ännu bättre med en skål naturell keso MED färska hallon, och antagligen skulle det vara billigare också, i alla fall om du som jag inhandlade din keso i en dyraffär (nejdå, jag är inte bitter alls) men nu till hösten, när det inte längre är lätt att hitta hallonen färska, är det här inte alls ett dumt alternativ.

Att tanken bakom är så beundransvärd är ju bara ett plus.

4/5