Ärtiga sparrissoppan till midsommar!

Hörni, mina fina bloggvänner, jag tror det är dags att tala allvar med er en stund. Inte så allvarligt så ni måste sätta ner kaffekoppen för att inte riskera att sätta i halsen eller så, inte heller behöver ni se till att ha näsdukar nära till hands så tårarna inte blöter ner tangentbordet. Nej, jag har bara en fundering som ibland dyker upp hos mig och som jag ville ta upp med er lite flyktigt sådär.

Känner ni, när ni klickar er in på  Kärlek på tallrik med allt vad det innebär, att ni får ut någonting av  besöket? Känner ni att bloggens innehåll ligger på en lagom nivå för er, generellt – i svårighetsgrad och  språk- eller utseendemässigt? Mina foton blir ibland lite väl amatörmässiga för att jag ska vara ens halvnöjd, känner ni att det är ett problem? Jag antar att jag bara är lite osäker på hur inspirerande bloggen ter sig i andras ögon – är det något speciellt jag borde jobba på för att ni ska få det ännu lite bättre här hos mig?

***

När så den lilla formaliteten är överstökad kommer vi nu till det som kretsar i de allra flesta svenskars tankar en dag som denna – midsommarafton. För dagen före dopparedagen är här (njae, kanske inte, men motsvarigheten till det när det är sommar ute och sol i hjärtat) och det är idag det ska fixas och donas, lagas och läggas in, planeras och inhandlas  – jag, om ni är som oss här hemma alltså, och inte planerar längre än näsan räcker och får betala denna olat med att stå i maxikön i en och en halv timme.

Förra året vid den här tiden så hade min midsommarmeny kommit till. Då hade jag fått till ett tema också – något så innovativt som ”jordgubbe” – och middagen bestod av camemberttoast med jordgubbssalsa, stekt halloumi och färskpotatistallrik och på slutet en härlig marängpavlova som nog ändå är en av de bästa efterrätterna som går att få till på denna jord! Tyvärr har bilderna försvunnit i och med en flytt jag gjorde från en annan domän – dock vet jag att de finns kvar någonstans, så jag lägger till dem när jag kan 🙂

***

I år har jag inte kommit riktigt lika långt – kanske skippar jag temat den här gången, men trerätters ska jag banne mig få till, helt fri från små stackars inlagda fiskar och annat före detta levande! Dock kan jag inte dela med mig av menyn än då jag, om sanningen ska fram, inte har en aning om hur den kommer gestalta sig, men istället kan jag bjuda er på en riktigt trevlig sparrissoppa som skulle bli ljuvlig som första rätt om nu inte silltallriken lockar för mycket 😉

Första gången jag gjorde den här soppan så använde jag mig inte av lika mycket vatten som i receptet och den blev då precis som jag ville ha den, krämig och så tjock att man nästan var tvungen att tugga den för att den skulle slinka ner.  Eftersom jag vet att jag är lite konstig med min tjocksoppsfascination  så ger jag er den variant jag brukar använda mig av; det är bara att utesluta lite vätska om ni vill ha den krämigare – det går att spä ut den senare också om ni ångrar er.

***

Ärtig sparrissoppa

Ingredienser:
(4 portioner som huvudrätt, 6 som förrätt)

1 schalottenlök
250 g grön sparris, i bitar
2 dl torrt vitt vin
1 dl frysta gröna ärtor
1 tärning grönsaksbuljong
4 dl vatten
2,5 dl grädde
ev. fetaost att smula över

Smör att steka i
salt och peppar

***

Hacka schalottenlöken fint och fräs i lite smör i en gryta.

Bryt av ändarna på sparrisen och släng dem; skär sparrisen i mindre bitar. Spara eventuellt ett par sparrisknoppar till servering.

Fräs sparrisen tillsammans med löken en liten stund.

Tillsätt det vita vinet och låt koka med i en minut eller två.

Tillsätt ärtor, buljongtärning, vatten och grädde. Koka upp och låt koka försiktigt i 10-15 minuter; tills sparrisen är mjuk.

Häll soppan i en mixer eller använd mixerstav tills den är slät. Häll tillbaka i grytan, låt koka upp och salta och peppra efter smak.

Koka eventuellt de sparade sparrisknopparna i någon minut eller två.

Servera varm med sparrisknopparna och exempelvis fetaost smulad över.

Uppdrag sparrispaj!

Kan ni tänka er att det redan är slut på denna korta månad? Två hela månvarv har passerat sedan det firades nyårsafton och förra årets synder är långt borta! Tur då att vi fick oss en extra dag i år att få lite gjort på, hur skulle vi annars hinna med?

Jag, till exempel, skulle inte ha hunnit med att baka denna sparrispaj  om det inte funnits en 29 dag i årets februari månad. Och det vore synd, då den bakades av en alldeles speciell orsak. Det är nämligen så att den fina och flitigt uppdaterade bloggen Fika med Elenore nyligen har kommit på en av tidernas bästa idéer! Hon utmanar nämligen alla som känner sig träffade att använda de trevliga kokböcker som ofta samlar damm hemma i hyllorna lite mer. Varje månad presenterar hon ett tema, och alla matglada kan leta upp ett recept i en kokbok som passar in, laga rätten och länka inlägget till hennes blogg. Vips får vi där hemma massor av härliga tips på både maträtter och matböcker. Låter inte det fantastiskt bra?

Utmaningen den här månaden var att baka en paj, matpaj eller dessertpaj fick vi välja själva och vilken bok receptet kom ifrån likaså. Mitt val föll på en matpaj då det är något av det godaste jag vet – närmare bestämt en sparrispaj med parmesan. Receptet kommer ut den väl valda kokboken Pajer ur serien Allt om det goda. Om jag inte minns alldeles tokigt så fick man den här delen i serien genom en kvällstidning för ett par år sedan och efter det erbjöds man köpa resterande delar varje vecka ett tag framöver. Snål som jag är plockade jag på mig den här delen och ratade de andra, men det är en mycket trevlig bok så jag hade inte tackat nej till fler delar i serien nu i efterhand! Förutom ett avsnitt med vegetariska pajer (som jag hämtade sparrispajen ifrån) finns det fisk- och skaldjurspajer, kött- och kycklingpajer och dessertpajer att sukta över.Har ni den liggande hemma tycker jag ni kan bläddra igenom den någon dag 🙂

***

Så här i efterhand har jag ett par pekpinnar innan ni får receptet av mig. I mitt tycke var det ett ägg för mycket i receptet – pajen blir lite mer åt omeletthållet än vad jag personligen gillar och parmesanosten försvann lite smakmässigt. Dessutom råkade jag grädda min i 225 grader istället för 200; därav den ”intensiva” färgen. Håll er till 200 grader och plocka bort ett ägg så blir pajen ännu lite bättre!

Förutom att byta ut lite av vetemjölet mot grahamsmjöl och hälften av sparrisen mot broccoli (ena halvan fick bli sparrispaj och ena halvan broccolipaj) så följde jag pliktskyldigt receptet, som jag också skrev nedan [med mina egna kommentarer i klamrar]. Det var helt enkelt inte min sak att börja mixtra med innehållet den här gången, utmaningen var ju faktiskt att följa ett recept, inte att omarbeta det. Jag tror jag måste öva på det lite till 😉

***

Sparrispaj med parmesan

Ingredienser:
(6 portioner)

 4 dl vetemjöl [jag använde 2 dl vetemjöl och 2 dl grahamsmjöl]
150 gram smör
2 msk vatten

Fyllning:

500 gram färsk sparris [då jag bara hade 250 gram kompletterade jag med 250 gram broccoli]
4 ägg
2 1/2 dl mellangrädde [eller matlagningsgrädde]
75 gram nyriven parmesanost
1/2 tsk salt
1 krm nymald svartpeppar

***

Gör så här:

1.

Hacka ihop mjöl och smör, gärna i matberedare [eller knåda med händerna som jag gjorde].

Tillsätt vattnet och arbeta snabbt ihop till en fast deg.

Tryck ut den i en pajform, ca 28 cm i diameter.

Nagga bottnen och ställ in i kylen i 30 minuter.

2.

Sätt ugnen på 200 grader.

Förgrädda pajskalet mitt i ugnen ca tio minuter.

3.

Fyllning:

Ansa sparrisen och skär bort den nedersta biten.

Koka sparrisen i lättsaltat vatten ca två minuter [koka med broccolin om du använder sådan].

Skölj den i kallt vatten och låt den rinna av.

4.

Vispa samman ägg, grädde, ost, salt och peppar.

Fördela sparrisen i pajskalet.

Häll på äggblandningen och grädda pajen mitt i ugnen ca 30 minuter.

5.

Servera pajen ljummen med färsk spenat och räkor [eller, som jag, med en blandad sallad och balsamicosirap]

Mozzarellarisotto – att äta och att stava.

Nu har det hänt. Jag som länge hållt mig så långt ifrån detta spektakel som det bara varit möjligt, av rädsla för att sugas ned i träsket och tappa mitt stadiga grepp runt verkligheten. Jag som envist hävdad att det inte finns någon som helst poäng med det och det därför bara är ett aningen mer förfinat sätt än TV att slösa bort min tid (jag älskar ju TV så det var väl inte något väl genomtänkt argument). Jag har nu förstått. Oj, vad jag har förstått.

Wordfeud har knyckt mitt hjärta.

Egentligen är det ju inte så konstigt att jag var negativ förut. Utstött ur gemenskapen som jag var, utan minsta lilla smartphone att stava till endera ”must” eller ”stum” på, och utan någon som helst förhoppning om att få en inom en överskådlig framtid. Dock är jag en ordälskare av rang som mer än gärna tillbringar eftermiddagarna på språkrådets hemsida för att få reda på hur man korrekt säger otroligt viktiga ord som macaron och cupcake på svenska (här måste jag skjuta in att jag inte håller med rådet om att man borde använda ordet muffins eller den svenska formen ”koppkaka” om sin cupcake – det låter ungefär lika aptitligt som fläskläpp) eller hur man skriver bacon  i bestämd form. Spelet alfapet är ungefär det enda spel jag kan ta mig ann med äran i behåll och särskrivningar är det första jag ser när jag får ett papper framför mig, hur mycket text det än handlar om att plöja igenom.

Så när jag nu fått chansen att prova kan jag inte annat än kapitulera för den tills alldeles nyligen så heta trenden och spendera mina dagar i ett dis av stavande och ljudande. Att vi sedan är mitt uppe i att packa (läs försöka förmå oss att slänga anteckningsböcker från andra klass och liknande skatter) inför flytten som sker snart gör inte saken bättre – ett ombonat ställa att fly undan till så fort det går är mer än välkommet (speciellt när det är slavdrivaren min kära mamma som jag spelar mot)!

***

Vad vill jag då bjuda på när inledningen handlar mer om ord än om mat?

Vi återvänder till nyår tror jag, för att få även huvudrätten i receptform, den som hamnat i skymundan då jag postat efterrätten chokladmoussecheesecake och förrätten ugnsbakad brie med fikon redan men inte ens gett er minsta glimt av det jag valde att äta som varmrätt när de andra smaskade oxfilé – nämligen en mozzarellarisotto.

Jo, jag är ett stort fan av risotto i alla möjliga former, jag har ett par stycken alternativ här på bloggen och många fler finns i minnet eller på ”att göra”listan. De kan göras på så många olika sätt men känns ändå alltid lyxiga och lagade med kärlek. För lite omsorg behövs eftersom man måste röra om i grytan mest hela tiden, men det är det helt klart värt för att sedan få smaka av sin skapelse och njuta av resultatet 🙂

Den traditionella versionen använder sig av parmesanost för att göra riset ännu lite krämigare och smakrikare (något som är alldeles fantastiskt gott det också!) men den här gången valde jag att byta ut den mot mozzarella, för att på så sätt få till lite mer ”ostig” känsla. Jag väntade mig små gömmor av smält ost mellan tuggorna och  belönades också med detta så länge som jag inte rörde om i maten alltför mycket, och riset blev krämigt ändå (om man använder sig av något slags risottoris eller möjligtvis råris) så jag tycker absolut det kan vara ett alternativ. Mozzarella är dessutom något lättare att hitta löpefri än vad parmesan är, om ni jobbar på att undvika sådan! Jag toppade min risotto med bitar av stekt svamp och sparris, det behövs inte men passar bra till!

***

Mozzarellarisotto

Ingredienser:
(4 portioner)

1 grönsaksbuljongtärning
ca 1 liter vatten
1 gul lök el. 1 liten purjolök
2 vitlöksklyftor
4 dl arborioris (eller annat risottoris – koktiden och vattenmängden som behövs varierar!) 
1 dl vitt vin
ev. färsk timjan eller salvia (torkad går också bra)
1 paket mozzarella 

Olja att steka i
Salt och peppar 

***

Lägg buljongtärningen i en kastrull och häll över vattnet. Koka upp och låt sedan stå kvar på plattan på svag värme.

Hacka lök eller purjolök fint och vitlök ännu finare. Fräs i olja i en stor kastrull i ett par minuter utan att de tar färg.

Häll i riset med lite salt och fräs några minuter till – försök gärna se till att alla riskorn blir glansiga av  oljan, då blir risotton ännu lite godare!

Blanda i vinet och låt det sugas upp av riset under omrörning.

Fortsätt med 1-2 dl av den varma grönsaksbuljongen och även den sugas upp under omrörning.

Fortsätt så tills riset är krämigt och färdigkokt, med lite kärna – det tar ca 20-25 minuter (arborioris). Finns det färska örter kan de röras ned och koka med de sista 2-3 minuterna.

Smaka av och krydda efter eget tycke och smak.

Hacka mozzarellan i grova bitar och blanda ned försiktigt. De ska fortfarande se ut som bitar och inte smälta ner helt i riset.

Servera så snart det går, gärna med någon form av ”topping” (till exempel stekt svamp och/eller sparris)

sparrissoppa med kantarellfräs – för lite guldkant på tillvaron

Ibland är det härligt att få lyxa till vardagen lite – måla dit en liten guldkant sådär, i alla fall i ena hörnet. Ni vet; ta en paus från alla måsten som faktiskt inte bara finns där under vår och höst, utan som även hägrar när det är sommar och semester. Det är inte alltid krav sänks och livet stannar till bara för att skola och arbete tar en paus! Alltid är det något som måste fixas, och gör man inte det ligger det där i bakhuvudet och gnager ändå.

Det är då som en lyxig maträtt kan vara på sin plats! Även om du inte har tio nära vänner till hands att bjuda in sådär lite kvickt under dagen, så är det ändå trevligt att duka fram någonting som känns lite lyxigare än den där spagettin som annars åker fram när inte pizzan gör det (inget ont om spagetti. Eller pizza. Mums!).

Så kände jag igår. Och då jag passande nog befann mig hemma i mina föräldrars kök med deras plånbok lite halvvilligt till förfogande, bestämde jag mig för att bjuda dem båda på en trerätters à la mig, både vegetarisk och lchf för att passa oss alla (ja, eller nästan. Ni förstår snart).

Menyn såg ut som följer:

förrätt: sparrissoppa med kantarellfräs och parmesanflarn

varmrätt: quornfilé eller kycklingfilé med oliv- och fetatäcke, serverat med grönsaksgratäng

efterrätt: randig chokladmousse med hallongrädde och rostade mandelflarn

***

Sparrissoppan är ett eget recept som är en kombination av lite olika soppor jag lagat genom åren. Jag föredrar att koka soppan ganska tjock för att sedan späda ut den till en lagom konsistens, istället för att hälla på för mycket vätska och riskera att få den blaskig.

Hoppas ni också tycker om den ❤

***

Sparrissoppa med kantarellfräs och parmesanflarn

Ingredienser
(4 förrätter)

Sparrissoppan:

ett knippe färsk, grön sparris (ca 250 gram)
1 stor gul lök
1/2 dl vitt vin
2 dl grädde
1 dl lättcrème fraiche
1 grönsaksbuljongtärning (jag använde en halv, men de var väldigt stora)
ca 1/2 dl hackad persilja (plus lite till garnering)
salt och peppar
olja att steka i

mjölk att späda soppan med

150 gram färska kantareller
smör att steka i

***

parmesanflarnen:

2-3 dl nyriven parmesanost

***

Börja med att hacka löken och dela sparrisen i mindre bitar. Tag bort änden på varje sparris, den kan vara lite tråkig och hård.

Tag fram en kastrull och fräs löken däri, utan att den tar färg. Smör eller olja väljer du själv, jag rekommenderar olja.

Häll i vinet och låt koka in till hälften ungefär, det tar kanske fem minuter.

Tillsätt grädde, lättcrème fraiche, smulad buljongtärning och sparrisbitarna. Låt koka upp och koka sedan mjukt under lock i ungefär 10 minuter.

Tag från plattan och häll i matberedare (eller använd mixerstav för extra smidighet och mindre disk).

Blanda i persiljan, salta och peppra.

Mixa till önskad konsistens, jag valde att inte mixa den helt slät, det gör du som du vill.

Soppan blir tjock, nästan som en kräm. Vill du kan därför hälla i lite mjölk medan du mixar. Sluta när soppan har rätt konsistens för dig. Jag använde ungefär 1 dl mjölk.

Häll tillbaka i kastrullen och koka upp innan servering.

Samtidigt som soppan kokas upp, fräs kantarellerna i smör tills de är riktigt krispiga.

Häll upp soppan och toppa med de stekta kantarellerna. Avsluta med en persiljekvist eller  två!

***

Parmesanflarn

Om du som jag vill servera soppan med parmesanflarn är det bäst att börja med dem.

Sätt ugnen på 150 grader.

Riv parmesanosten fint (nyriven är alltid bäst!).

Lägg ut den rivna osten i små högar på ett bakplåtspapper, storlek bestämmer du själv. Ställ in i ugnen på i ungefär 10 minuter eller tills högarna smält och fått lite färg.

Tag ut och låt stelna en stund, pynta sedan tallrikarna med dem när soppan är klar!

***

Avnjut långsamt 😉

Sparrispaj på kornet

.
Sist jag var och handlade hittade jag något spännande i mjölhyllan – jo, man måste ta en titt där när man ändå är och handlar – nämligen kornmjöl! Jag vet att mina äldre släktingar i Växjötrakten ofta bjuder på kornkringlor när man kommer hem till dem, det är ett måste till en ordentlig kaffestund enligt dem och det är inte sällan de tar slut lika fort som de bakats. Lättätna, förhållandevis nyttiga och lite exotiska, i alla fall för mig i min generation, så är de ett spännande tillskott i vardagen.
.
Men mitt blogginlägg kommer inte handla om kornkringlor. Nej, för på menyn för kvällen stod det ”paj” så glatt och just paj är ju alltid roligt att experimentera lite med, de är så tacksamma att få till att smaka himmelskt utan att man egentligen har en aning om vad man håller på med 😉
.
Och visst kunde man göra paj på kornmjöl! Jag fegade lite eftersom jag inte visste hur pass mycket kornmjölet skulle ta över så jag använde bara en halv dl, men det går säkert att byta ut lite mer av vetemjölet om man vill det. Till fyllningen hittade jag fantastiskt fin sparris i vår lilla grönsaksaffär, vem var jag att motstå lockelsen?
.
***
.
.
Sparrispaj på kornmjöl
.
(4 rejäla portioner, eller 6 mindre)
.
Pajdegen:
125 gram smör
2 1/2 dl vetemjöl
1/2 dl kornmjöl
2 msk vatten
1 nypa salt
.
Fyllningen:
ca 6 sparris
5-6 soltorkade tomater (i olja)
ca 1 dl riven ost (valfri)
.
Äggstanningen:
3 ägg
2 dl matlagningsgrädde
1 dl mjölk
salt och peppar
.
***
.
Börja med att ta fram smöret så det mjuknar lite och sätt ugnen på 225 grader. Blanda vetemjöl och kornmjöl i en bunke. Tärna det rumsvarma smöret och lägg det i mjölblandningen. I med vatten och salt och knåda ihop det till en deg. Leta upp en pajform och tryck ut degen i den, nagga den med en gaffel och sätt in i kylen för att vila lite (jag förgräddar aldrig mina bottnar då jag tycker det smakar betydligt godare att inte göra det, men det är ju helt upp till dig förstås!).
.
Under tiden; ta bort den träiga delen på sparrisen genom att bryta den där den går av nästan ”av sig själv”, dela i två eller tre delar vardera och koka i 2-3 minuter. Häll av vattnet och låt svalna.
.
När pajdegen fått vila någon halvtimme eller så (det är inte jättenoga om du är otålig och tycker en halvtimma låter länge), ta fram den och dekorera som du vill med den kokta sparrisen. Dela de soltorkade tomaterna i bitar, sprid ut dem också i pajskalet och strö över den rivna osten.
.
Vispa ihop ägg, matlagningsgrädde, mjölk och kryddor till äggstanningen och häll över pajen. Ställ in i ugnen tills den fått fin färg och har stelnat, det tar ungefär 20-25 minuter.
.
.
Servera med någon grönsak, tex den sparris som blev över och massa broccoli *mums*
.
.