Drinktips: Tranbärssangria

Det är dags för ett erkännande här på bloggen.

Jag suger på det här med drinkar.

I skolan fanns barteknik och alkoholkonsumtion som valbara kurser. Jag hade hellre hamnat i svetsklassen än fått en plats i en av dem. Visserligen var det väl aldrig något jag behövde oroa mig för, av någon outgrundlig anledning var båda de ämnena otroligt populära bland oss 17 eller möjligtvis nyss fyllda 18 år gamla studenter, men jag var inte en av de som delade fascinationen. Nej, jag har ännu inte, vid stadiga 23 år och 11 månader lärt mig att det är tufft att halsa sprit, kräkas ner snygga killars skor och sedan inte komma ihåg det där pinsamma smset jag skickade till min snart pensionerade lärare när jag vaknar nästa morgon.

Inte heller tycker jag att öl går att dricka – eller ens sniffa på. Vin har sina guldkorn, men de är väl dolda i en skog av sura, bittra sorter som mina smaklökar inte är kompis med. Och jag kommer aldrig förstå driften att dricka något som inte smakar bra bara för att nå ett tillstånd där man antingen mår illa eller vaknar och mår illa. Att vara full är otroligt överskattat.

Med det sagt – en god drink som inte går att misslyckas med är populärt även i min värld av tråkmånseri. För alkohol och jag är på samma sida i ett par, särskilda fall; glögg (även om saftglögg faktiskt är något jag föredrar), i mat (helt klart!) och att smutta på som början på en trevlig kväll. En tranbärssangria passar väl in i den tredje kategorin. Den är söt, som jag vill ha den, men också otroligt fräsch, hur det nu går ihop.

Man får jobba lite för resultatet, en sil kan nämnas som ett viktigt redskap (gärna lite större än den på bilden, jag blev lite frustrerad) men på riktigt; det ÄR värt det!

***

Tranbärssangria

Ingredienser:
(lite över en liter)

1 paket frusna tranbär (225 gram)
2 rågade dl socker
2 1/4 dl vatten
1 flaska (750 ml) fruktigt rött vin (jag använde inte riktigt hela flaskan)
1 dl konjak
2- 2 1/2 dl  apelsinjuice

Citronskivor att dekorera med

***

Häll de frusna tranbären (spara ca några till garnering), socker och vatten i en kastrull och koka upp. Sänk värmen och låt sjuda ett par minuter, tills tranbären börjar spricka.

Låt svalna en stund, häll sedan kastrullens innehåll genom en finmaskig sil över en skål eller tillbringare, använd baksidan av en sked för att mosa bären i silen. Släng skalrester, i skålen ska bara saften finnas kvar.

Blanda med det röda vinet, konjaken och apelsinjuice och ställ kallt i minst två timmar.

Servera med eller utan is, med ett par frusna tranbär och en citronskiva i varje glas.

***

Tips: Denna variant går också att servera varm som en variant på glögg, jag har dock inte provat detta själv.

En tacksam Thanksgiving

I förra inlägget nämnde jag lite kvickt att det skulle bli en middag här hemma med Thanksgivingtema, en middag som nu blivit av, och som jag spenderat en hel del tid med att planera inför. För mig startade dagen med sex timmars kontinuerligt matlagande, för menyn var diger, och min ambition var att göra allt själv. Det var av någon anledning viktigt för mig att få detta så autentiskt som möjligt, kanske för att jag ville visa gästerna  exakt vad som pågår därborta i stora USA på torsdag och inte en svensk version av det – det hade säkert kunnat bli bra det också, men det hade inte varit den maten jag firade Thanksgiving med när jag var där och alltså hade det inte legat lika nära hjärtat.

Min första thanksgiving var med min värdfamilj i Michigan, USA 2005 (JÖSSES vad länge sedan det är!) och förberedelserna delades upp mellan oss alla fem i familjen. På min lott föll stuffingen – alltså det som skulle serveras med kalkonen och som traditionellt sätt fågeln fylls med efter tillagning (fast vi serverade den bredvid) – och pumpapajen – som jag verkligen ville lära mig att göra! På den här tiden hade jag inte hunnit bli vegetarian än, det blev jag inte förrän 2006 – och jag var heller inte lika intresserad av att laga mat, men jag tyckte ändå att det var spännande att få vara med om en högtid som vi inte har någon som helst relation till hemma i Sverige.

Bakgrunden till högtiden kan ni läsa om här, men idag handlar det mest om att få en efterlängtad paus i vardagen, äta tills man stupar och sedan sova hårt eftersom fågel sägs göra än just sömnig (prova det om ni har svårt att sova!) 😉 Ja, och så försöker man fundera ut vad man är tacksam för och tänka lite extra på de som inte har lika mycket, de som saknar tak över huvudet eller mat på bordet. En fin tanke som jag tycker vi borde hålla i minnet bra mycket oftare än en gång om året, och att fira det med en brakfest är väl en härlig idé?

Thanksgivingmiddagen jag höll i startade med en drink – en tranbärssangria – som visserligen inte brukar serveras på ett traditionellt Thanksgivingbord, men har man en välkomstdrink skulle det absolut kunna vara den här. Tranbär konsumeras nämligen mycket under den här tiden på året i USA. Den bestod av bland annat tranbär som kokats med socker, apelsinjuice och rött vin.

Sedan fanns det mesta som traditionellt brukar finnas på Thanksgivingbordet även på vårt – här syns gröna bönor (som ibland hamnar i en gratäng, men jag valde att bara koka dem), majsmuffins (vilka kan bytas ut mot biscuits eller dinner rolls – båda på vanligt vetemjöl istället för majsmjöl), en sötpotatisgratäng (ibland garneras en sådan med marshmallows, men det uteslöt jag), stuffing (baserad på majsbröd, samma smet som majsmuffinsen), tranbärssås (på frysta tranbär, färska är svåra att finna här vid denna tid på året), potatismos (som jag inte har en individuell bild av men det är ingen skillnad mellan det och vår svenska version) och slutligen en tomatsallad som min pappa envisades med, den brukar inte finnas med på ett typiskt amerikanskt bord.

Lite fler bilder på de flesta av dessa rätter kan jag också ge er om ni är intresserade (ja, de kommer här oavsett om ni är intresserade eller inte, diktator som jag är):

Majsmuffins som jag redan givit er receptet till, men då i form av bröd. Denna gång blev de inte riktigt lika smuliga, kanske på grund av formen eller för att jag bytte bikarbonat mot bakpulver. De smakade dock precis som de skulle.

En sötpotatisgratäng  bestående av bland annat den givna sötpotatisen (när jag firade denna högtid i USA använde vi yams, men de smakar i stort sett likadant och byts ofta ut mot sötpotatis även där. Många kallar båda varianterna för yams). Gratängen är ganska söt, och garnerad med pecannötter. Marshmallows var inköpta, men eftersom jag som vegetarian inte äter dem och gästerna kanske skulle anse det vara lite väl extremt, serverade jag dem till efterrätten istället…

Stuffingen är en intressant historia. När jag fick göra min värdmammas egna stuffing efter hennes recept förklarade hon för mig, som då var en kaloriräknare utan dess like, att rätten bara blir bättre ju mer smör man har i den medan hon hivade i smörklick efter smörklick. Jag var förfärad, men idag är jag ganska road och tycker otroligt mycket om den, för rätten är helt klart mycket annorlunda om man jämför med många svenska rätter. Den består mest av rostat majsbröd som kokat samman med grönsaker (i mitt fall selleri och lök) buljong, smör och lite grädde. Den blev faktiskt, mot förmodan, en riktig hit här hemma!

Ja, och så kokade jag en tranbärssås, som helt klart är ett måste på Thanskgivingbordet! Igen, tranbär använder man mycket på hösten, och det påminner en hel del om lingon i smaken, så tänk på  det som en form av lingonsylt.

Det mest centrala på ett Thanksgivingbord nog ändå kalkonen, som bör vara rostad hel i ugn och se så barbarisk ut som möjligt (vegetarianen har talat). Jag avstod från att vara den som tillagade den, men tyckte, eftersom alla andra på festen var stora köttätare, att min pappa kunde få den äran att tillaga och tranchera den, och dessutom tillaga såsen, som är baserad på kalkonens sky. Han  gjorde detta med bravur och jag är otroligt glad att jag slapp 😉

Ja, och ingen middag är komplett utan efterrätt, så sådan serverades såklart en bit in på kvällen, när all mat smält något sånär. Till kunde man välja mellan vaniljglass (som jag toppat med marshmallows), grädde och vaniljsås (som var ett svenskt tillägg). Två pajer blev det, samma sorts pajer som oftast brukar serveras under en thanksgiving – en traditionell äppelpaj och en pumpapaj. Även pecannötspaj förekommer, men jag valde bort den då pecannötter är ganska så dyrt här hemma, dock är det en FANTASTISKT god variant, så ett recept har helt klart potential att dyka upp här på bloggen någon gång i framtiden!

En traditionell ä–ppelpaj har ni säkert sett flera gånger, kanske i USA, eller i filmer och TV-serier därifrån. Den består av en botten och ett lock av pajdeg och massor av äpplen, socker, smör och kanel inuti. Dekorationen kam man leka fritt med, mina kunskaper är ytterst begränsade så den blev ganska enkel. Den serveras nästan uteslutande med vaniljglass.


Pumpapajen brukar vara stjärnan på Thanksgivingkvällar, och är helt klart det allra viktigaste – ja, i alla fall för alla som inte äter fågel – och den är verkligen värd att prova! Min gjordes på butternutpumpa eftersom det var  den enda sorten jag hittade, och är därför aningen blekare än jag kanske velat, men smaken är densamma som jag kommer ihåg från alla pumpapajbitar jag ätit i mina dagar. Den serveras oftast med en rejäl klick grädde och gärna lite extra kanel.

***

Jag tänkte lägga några inlägg på att ge er recepten till några av dessa rätter, hur låter det? Något som ni är speciellt intresserade av? Ja, förutom kalkonen då, den får ni fantisera om själva 😉

Resten av denna härliga måndag kommer jag spendera i bilen för att komma tillbaka till min egen lägenhet i Växjö igen, och sedan framför datorn för att läsa ikapp i alla ljuvliga bloggar som jag inte hunnit med alls de senare dagarna. Äntligen! Kanske råkas vi över nätet? Annars önskar jag en trevlig första dag på resten av veckan ❤