USA – Veckorna i sallad

Jag är en av de (uppenbarligen ganska få av någon anledning) vegetarianer som verkligen uppskattar sallader! Jag gör dem sällan själv av någon anledning, men går jag ut och får en riktigt fin, matig sallad är min dag värd ett antal guldstjärnor i kanten. Och tro det eller ej, men sallader är ganska lätta att hitta på menyerna här i USA, många är fantasifulla, spännande och antingen helt vegetariska  eller (vilket är fallet för det mesta) innehåller kyckling som lätt kan väljas bort vid köpet. Dressingar har de också ett överflöd av (men det finns väl ingenting som inte finns i överflöd här borta?), från standardvarianterna ranch, italian och blue cheese till spännande varianter som poppyseed, raspberry vinegrette och sundried tomato. Många packar en hel del kalorier, så om man känner sig osäker är det bättre att välja en av de klarare varianterna, vinägretter till exempel, och gärna be om en med lågt fettinnehåll. Välj inte fettfri! Visst är kaloriinnehållet lägre, men du kommer heller inte kunna ta upp alla de vitaminer och mineraler som du får genom salladen då fettet i dressingen hjälper dig att få i dig dem!

***

Många av de restauranger som finns runt om i USA erbjuder luncher till ett något rabatterat pris. Dessa luncher består nästan alltid av antingen soppa, sallad, mackor eller en kombination av dessa alternativ. En halv sallad med en halv macka från menyn är vanligt, och ett utmärkt lunchval, och vissa ställen erbjuder till och med att servera dig hur mycket du vill av din sallad eller soppa, utan extra kostnad! Inte det bästa valet om man har svårt att begränsa sina portioner, men absolut prisvärt!

***

För mig har det blivit ett antal sallader under de två veckor jag varit här än så länge, dels för att det är så gott, dels för att det ofta är det enda vegetariska som går att hitta utan att behöva krångla allt för mycket. Och det har varit tryckande, 30+gradig värme här också, vilket gör det svårt att få i sig varma, mättande maträtter.

Här är ett par alternativ för den som tycker sallad är något av livets godaste:

Nästan alla kedjerestauanger erbjuder side salads, alltså en sallad till maten för ett par extra dollar. Jag saknar annars ofta salladen och grönsakerna här, så ibland väljer jag att spendera och få in något sådant här. Just denna sallad åt jag på IHOP, som är en väldigt amerikansk kedja inriktad på frukostmat som pannkakor och ägg.

Denna sallad innehöll bland annat björnbär, hallon och kanderade valnötter och inköptes för 3 dollar (runt 20 kronor i dagens penningvärde) på Meijer, ett stort lågprisvaruhus där man kan hitta ALLT. Tillsammans med raspberry vinegrette var den ett väldigt fräscht alternativ!

En spännande sallad träffade jag på inne på panera bread  – ett bageri och café som inriktar sig på just mackor och sallader. Den innehöll bland annat apple crisps (torkade äppeibitar), fetaost, valnötter och röd lök,  garnerat med en white balsamic apple vinegrette. Jag var lyrisk!

Olive garden är en av de kedjerestauranger som erbjuder ”unlimited” sallad, soppa och bröd varje dag vid lunchtid, och det är ett prisvärt alternativ när det är dags för mat. Du får äta hur mycket du vill, och salladen kommer med krutonger, parmesan och vinägrett. Soppan får du välja mellan ett par olika varianter, för mig blev det minestrone och brödet kommer ljummet i korgar som hela tiden fylls på. Lyxigt!

Wendy’s är en snabbmatskedja i stil med Mcdonalds och serverar mest burgare och frosties (milkshakes). Men det finns guldkorn där också, som den här salladen, egentligen serverad med kyckling, komplett med bär, parmesan och valnötter. Hallonvinegrätt kommer också vid sidan om, fettfri, men tillsammans med nötterna gör det inte så mycket.

Ett av de få ställen jag var på som INTE är en kedja hette blue cow café och var ALLT annat än ett café med sina vita dukar och artiga servitörer. Priserna var dock inte farliga, och alternativen  fräscha och ganska vegetarianvänliga.  Min vegetariska wrap kom med en ceasarsallad, som är ett av dem er populära alternativen när det vankas sallad i USA (troligtvis för att den är relativt onyttig). Allt den består av äär krutonger, massor av parmesan och ibland också kyckling och/eller ansjovis. Min kom lyckligtvis utan, bara lite ceasardressing garnerade verket. Mums!

Jo, som ni nog märkt nu så har jag en förkärlek för frukt i min sallad, det är inte jättevanligt att man hittar det på menyerna här hemma. På ett annat café jag åt lunch hos fick jag denna fina sommarsallad, tillsammans med en ljummene brödbulle och poppyseeddressing (som jag tycker är väldigt gott). Salladen innehöll förutom bär och fetaost, valnötter (dessa valnötter dyker upp ofta!) och avokado.

***

Så tro det eller ej, men salladsutbudet i detta snabbmatsland är stort och varierande! Kanske hinner jag med en till innan jag åker hemåt, men om jag inte gör det är jag fullt nöjd med de jag fått =)

USA – lägesrapport och pizza, pizza, pizza!

Just nu sitter jag på Boba latte i Grand Rapids, Michigan, USA och dricker ljuvligt chaite on the house. En av mina bättre vänner här borta äger nämligen just detta café, och det är första gången jag kunnat komma hit på besök.

De inriktar sig på te och smoothies, lite olika smörgåsar och sushi. Många av valmöjligheterna är riktigt spännande, får se om jag vågar prova på red beansmoothie eller hong kong milk tea. Chai kändes lagom exotiskt för mig, men om jag känner mig själv rätt kommer jag inte att kunna hålla tassarna borta från det jag inte redan provat någon annanstans.

***

Den senaste veckan har varit händelserik, om man väljer att vara blygsam med ordvalet. Jag har bott hos ett par olika nära vänner som jag inte har träffat på år och dar, i tre olika städer här i Michigan. Grand Rapids, där jag är nu, har ungefär 200 000 invånare och var mer eller mindre min hemstad i ca 11/2 år. Dock bodde jag lite utanför, så jag kan den inte helt utan och innan. Det är den näst största staden i delstaten, men är av någon anledning ganska okänd, så även för mig innan jag flyttade hit. Förutom Grand Rapids har jag också hälsat på i Big Rapids (jag vet, de är väldigt fantasifulla med namnen här) ett par dagar, en mindre stad med ca 11000 invånare. Dock känns den större, då där finns universitet och en hel drös med snabbmatsställen och affärer vart man än vänder sig. Muskegon, med sina 40 000 invånare, är den stad jag inte varit i särskilt mycket innan, men den var väldigt trivsam och av en bra storlek. Där bor nu också min allra finaste vän, det är bra tråkigt att vi inte bor närmare varandra och träffas så sällan…

***

Det där med amerikansk pizza är ett koncept precis lika stort som man tror att det är! Här är det inte personliga pizzor med tunn botten och hundratals olika toppings som gäller, istället beställer man en pizza på ungefär fyra personer och äter ett par bitar var, tillsammans med det något underliga men ljuvligt goda tillbehöret cheese sticks, som i alla fall här är mer eller mindre obligatoriskt.

Cheese sticks är helt enkelt pizzabrödet överströsslat med ost och ugnsbakat. Mer eller mindre pizza utan kanter och röd sås helt enkelt. Fruktansvärt onyttigt, och helt galet gott! Många väljer också att doppa det i marinarasås innan de äts, så egentligen är det väl mer eller mindre pizza det här också, bara i lite omstrukturerad form.

Pizzan i sig är jag däremot inte lika förtjust i. Den tjocka bottnen gör att man känner sig alldeles otroligt övermätt efteråt, och ofta är pålägget bara ost för mig som inte äter någon av favoriterna här: pepperonipizza (med ost och korv)  meat lovers (som har ost och ungefär varenda köttigt pålägg du kan tänka dig, ju fler desto bättre). Endast en bit har ofta över 300 kalorier, så det är ju bra att man delar i alla fall 😉

De två veckor jag spenderat här har jag hunnit med pizza hela tre gånger, som tur är med schyssta människor som inte envisats med korvbitar och annat oätligt. Här i USA är det otroligt mycket vanligare med kedjerestauranger (i stil med McDonalds och Burger King) än vad det är med enskilda sådana, vilket jag tycker är kul då man ofta hör talas om dem på film och TV – de finns ju över hela landet. De är alla lätta att hitta på internet och det är obligatoriskt att dela med sig av innehållsinformation och kalorier (detta göms ofta lite dock, ingen restaurang vill att folk ska få reda på exakt hur onyttig maten där är).

Första gången var vi på Pizza Hut (pizzan på bilderna ovan är därifrån), som ju också finns på ett par ställen i Sverige, dock inte i närheten av mig nere i Småland. Valet föll på en vegetarisk variant med champinjoner, grön paprika och ananas till oss tjejer, en med pepperoni till herrarna (ja, så könsuppdelat var det) och så cheesesticksen förstås.

Dessutom får man hur mycket läsk man vill när man betalar för ett glas, påfyllning är nämligen gratis, så det är klart vi hade stora tillbringare med Mountain Dew och Diet Coke. Ska det vara så ska det vara! Att gå ut och äta på det här sättet är förhållandevis billigt när man är ett antal personer, så det är ett plus, även om jag själv saknar både sallad (mmm, pizzasallad) och chansen att få plocka ihop en egen pizza efter vad jag vill ha på. Ja, och så saknar jag den tunna bottnen. Det är helt enkelt inte samma sak…

Andra gången beställdes pizzan från en lokal pub och eftersom vi var ett helt gäng människor blev det många varianter att välja mellan. Den vegetariska hade endast champinjoner och var så flottig att jag var tvungen att torka av den med en servett. Ett vanligt problem med amerikansk pizza, och avtorkningen är inte ovanlig – den hör liksom till.

Sist var jag på Little Ceasars, också en av dessa kedjerestauranger, där de först bakar pizzorna och sedan säljer de som är färdiga billigt. Gå in, välj bland det nybakta, betala och ät. Smidigt, det blir ingen väntetid att tala om, men lite tråkigt då valen är få.

Vi åt ostpizza och cheesesticks med jalapenos, som var riktigt smaskiga med bara lite, lite hetta. En pizza och en paket cheesesticks (allt delat på fyra personer) gick på 12 dollar, så det är en billig middag, om än inte sådär överväldigande hälsosam (läs, inte alls) .

***

Jag har bara tre dagar kvar på min 20 dagar långa resa nu, så jag känner hur tiden börjar rinna ut för mig. Det är lite tungt, jag känner mig verkligen hemma här borta, men det ska också bli skönt att komma hem till vardagslunket och kunna skriva lite mer regelbundet igen. Jag saknar att laga mat och jag saknar att ha tiden till att läsa era bloggar, så inget ont som inte har något gott med sig =)

USA – As american as… Jordgubbsylt?

Dagens inlägg är lite annorlunda mot… ja, alla jag skrivit innan egentligen. Kanske inte i stilen, eller i längd. Inte i utseende eller kategorier. Nej, vad som skiljer idag mot igår och förra veckan, är att jag faktiskt inte sitter vid datorn i detta nu. Att kunna tidsinställa sina inlägg är en gudagåva när man vet med sig att internet inte kommer kunna användas på ett tag, och just det problemet har jag idag. Jag sitter nämligen – om allt går väl – på ett flygplan och tittar ut över världen istället för framför tangentbordet. Kanske har jag fått in min specialbeställda vegetariska lunch (som jag inte förväntar mig någonting alls av, flygplansmat har sitt dåliga rykte av en orsak!) eller så försöker jag plöja igenom Svinalängorna nu när jag faktiskt HAR TID att läsa för en gångs skull. Utan internet som distraherar. I vilket fall är planet på väg att ta mig till Kanada. Bara för en mellanlandning dock, jag kommer spendera ett par timmar på kanadensisk mark, inte mer, sedan är det äntligen dags för mig att andas in amerikansk luft i lungorna för första gången på över ett år!

(bildkälla)

USA är lite som ett andra hem för mig. Jag har spenderat ungefär 2 och ett halvt år som student där, komplett med bästa vänner, pojkvän, rumskompisar, värdfamilj, egen lägenhet och framtidsdrömmar. Jag älskar möjligheterna, jag älskar det ständigt artiga och oftast glada folket och jag älskar såklart det gigantiska utbudet på mat och restauranger som det bara är att dyka ner i och ta för sig av!

Den här gången är det dock bara en semesterresa, tre veckor av ett soligt och vackert Michigan i högform ligger framför mig, komplett med en av mina absolut bästa vänners bröllop och återseendet av gamla kära platser som jag trodde att jag aldrig skulle komma till igen. Jag tänker försöka posta här så mycket jag kan, dela med mig av främst den mat jag äter – det här ÄR ju en matblogg först och främst – men också vad helst som kan tänkas vara spännande för er att få en inblick i. Dock kan jag inte lova att jag kommer vara lika närvarande som jag brukar, det är ett hektiskt schema planerat och internet har en tendens att krångla där borta när man minst av allt vill det.

***

För att avsluta det här inlägget med något i matväg kan jag meddela att jag kokade jordgubbssylt för någon vecka sedan – något jag ALDRIG har provat på förut! Egentligen förstår jag inte varför, jag har ju länge varit ett fan av att göra min mat från grunden och undvika sådant som konserveringsmedel och fabriksframställt, men av någon anledning var jag fast övertygad om att hemgjord sylt inte ALLS är lika god som butiksköpt. Så fel jag hade!

Svårt att göra är det verkligen inte heller – allt du behöver är bär som du vill koka sylten på och syltsocker som är ett socker med tillsatt pektin, citronsyra och kaliumsorbat – sådant som alla inte har hemma till hands när syltbegäret sätter in men som bör tillsättas i sylten för att den ska bli hållbar och få den rätta konsistensen.

Efter 15 minuters ”jobb”  är burkarna fyllda och som ett plus doftar köket alldeles fantastiskt somrigt och gott!

***

Jordgubbssylt

Ingredienser:

1 kilo jordgubbar (2 liter)
5 dl syltsocker

***

Snoppa och skölj jordgubbarna innan du lägger dem i en kastrull.

Häll på syltsockret.

Mosa jordgubbarna grovt med en gaffel om du vill ha lite bitar i sylten (vilket jag ville) eller mixa med en mixerstav om du vill ha den helt slät.

Låt det hela koka upp – rör om under tiden – och låt sedan koka i ungefär 10 minuter.

Skumma gärna av sylten, genom att  ta bort skummet med en sked – den håller lite längre då.

Fördela i burkar, rena och gärna uppvärmda (jag ställde mina i varmt vatten i diskhon en stund innan).

Provsmaka och var nöjd med insatsen (precis som jag var i mitt syltförkläde) =D

På subway

Subway ger mig en intensiv hemlängtan.

subway

När man stiger in i en av deras små butiker, alltid proppfulla med dofter och intryck, är det PRECIS som att komma in i en Subwaybutik i mitt hemland-för-ett-tag USA. Vilket i sig kanske inte är så konstigt, eftersom Subway ju faktiskt utvecklades därifrån och spridde sig utåt. Konceptet är så ut i fingertopparna amerikanskt att man inte kommer undan intrycken hur man än duckar för dem. Bevislista:

– neonskylten i fönstret (bästa att börja vid ingången!)
– dryckesmaskinen – vilket vi börjat ta till oss här men det är väldigt mycket vanligare i USA än burk och flaskläsk (dock får svenskar här ingen fri påfyllning, det tycker vi mer erfarna subwayätare är skandal)
– subs, alltså baguettebröd (för ingen sann amerikan äter en macka ”open faced”, alltså med bara en skiva bröd  så man ser innehållet)
– chips till maten – Lay’s till och med (jag lovar er – de KAN inte äta mackor utan chips bredvid!)
– kakorna – är av amerikansk standard, stora, mjuka och fulla av chokladbitar av varierande smak och färg.

Dock finns det NÅGRA ”små” viktiga detaljer som gör att den amerikanska och svenska versionen är ljusår ifrån varandra:

– PRISET! I USA är Subway matstället dit man går när man har ett par futtiga små dollar kvar i fickan så man faktiskt inte har råd med varken en mcDonaldsmeny eller ett besök på pizza Hut. Det är extremt billigt helt enkelt. Ofta kör de också med special och studentpriser till absurdum, tex långköraren ”5 dollar footlong ” som innebär en hel macka (INTE den delade varianten) för 40-45 kronor. Här är det ungefär vad du får ge för en halv.

– Utbudet. Det verkar som att man over there lever efter devisen the more meat the better. Det går inte att få tag på en vegetarisk macka mer än veggie delight, som helt enkelt är bröd, ost och grönsaker. Däremot har de större subwayrestaurangerna lite andra val som inte vi har, tex omelettmackor.

– Frekvensen. Såklart. Varje liten stad där borta har ett par miljoner snabbmatsrestauranger att välja mellan (ofta ligger de på samma ställe för mer komkurrens). Och många av dem är subways. Bara på mitt campus på universitetet i Michigan hade vi två stycken olika.

– Öppettiderna. Många av dem var öppna mellan sju på morgonen (eftersom de också serverade frukost) och 11 på kvällen. Det fanns till och med de som var öppna dygnet runt (vilket inte alls är ovanligt bland kedjerestauranger eller större affärer där).

– Kundernas val. 90% (en siffra tagen ur luften men jag känner mig ganska säker på den) köpte en vit (italian) sub med en så köttig fyllning som möjligt och ett  tjockt lager majonnäs på. Kanske light-varianten. Det var väldigt sällan någon valde en dressing eller olja/vinäger. Majonnäs är vad alla har på mackorna där helt enkelt, det är deras motsvarighet till vårat smör, mer eller mindre.

Nu, här i Sverige, brukar det se ut så här när jag väljer att spendera lunchen på nostaligstället nummer 1, vilket jag gjorde för inte så många dagar sedan:

toastad fullkornssub med veggie patty och sweet oniondressing